Stort tack allihop för att ni hejar på mig! Såklart ska jag klara en gång till. Jag blir så förundrad att ni orkar hålla på med att läsa vad jag skriver! Jag är ju en ganska tråkig typ även i vanliga fall, och nu under behandlingarna har jag minsann inte blivit ett dugg roligare, dessutom händer det ju absolut ingenting i mitt liv nuförtiden, jag tycker tiden segar sig fram som seg sirap.

Idag har jag i alla fall orkat avhorna säsongens sista kalv. Och så har jag dräktighetsundersökt några kor. Fast det gick sådär, jag blir lite orolig för att jag kanske håller på att tappa känseln i fingrar och händer likadant som i fötterna. Det skulle ju vara en katastrof för den delen av mitt yrkesliv som handlar om kogynekologi. Min fina fina favoritko 505 Berta (e. Lord Lily) som har exteriörindex 88 i helhet och har fått sex kalvar och fortfarande är lika vacker, hon är KANSKE dräktig. På 9 veckor. Oroande. Men 694 Krona (e. Linné) är i alla fall dräktig. Tyvärr med en för mig obekant ungtjur (Stjärnarve) som var det enda jag råkade ha i kärlet just då.. Efter att ha varit igång en stund med sådant måste jag vila några timmar. Tänk förr i tiden, vad man orkade...

Apropå veterinärjobb så har jag sett på TVprogrammet "I Regnskuggans land" som handlar om några veterinärer i Australien. Det är rätt jobbigt att behöva se på när de försöker mörka paratuberkulosen. Det scenariot är nog helt otänkbart i Sverige. Dessutom har vi ju ett system där man får ersättning om man tvingas slakta djur som har en anmälningspliktig sjukdom. Det är inte så lätt alltid som veterinär att hålla sig helt rätt bland alla regler och skyldigheter, men vi försöker faktiskt så gott vi kan att hålla en hög moral. Särskilt vi som är statligt anställda tror jag, vi är ju myndighetsutövare också, även om det ofta känns som ett ok man skulle vilja slippa. Men nu i dagarna har en statlig utredning kommit fram till att det är orättvist mot de privata veterinärerna att det utgår statsanslag till distriktsveterinärerna, så nu ska vissa distriktsveterinärstationer säljas ut. Det känns orättvist att bli påhoppad sådär och anklagad för att ha en osolidarisk konkurrens när det bara är vi som håller jour (säger jag som inte haft jour sedan i september), och som är tvungna att åka på allt som ringer. De flesta privata plockar russinen ur kakan och stänger sedan av telefonen. Jag tror verkligen att det är viktigt att det finns en statlig organisation som garanti för att det finns en jourverksamhet över hela landet, och för att hålla beredskapen uppe när det behövs ur smittskyddssynpunkt. Även om jag själv innerst inne hellre skulle vilja vara privat och slippa jourer och bara göra de roliga jobben.. Fast då skulle jag inte ha några arbetskamrater. Inte för att vi träffas så ofta, men ändå..

Det är svårt att veta ännu hur det här kommer att sluta, dessutom håller de ju på att omorganisera hela distriktsveterinärorganisationen. Som ni märker så känner jag mig tydligen som veterinär fortfarande, fast det oftast känns så väldigt fjärran.

Stackars Erik har en förfärlig otur. I går när han kom hem så slängde han bara in väskan och åkte ner på byn med moppen. Jag var riktigt glad faktiskt. Visserligen vill jag ju inte att han ska bli en sån där terrorunge som står och gasar med moppen hela kvällarna, men jag unnar honom att få lite frihet och att få vara med i gänget nån enda gång. Tror ni inte att kopplingen gick sönder så han fick ställa moppen hemma hos en klasskamrat och börja gå hem. Sedan fick han lift en bit av vägen, men ändå.. Han hade ju tänkt ta moppen till skolan idag och stanna kvar med några kompisar ett tag. Typiskt. Dessutom vet jag inte riktigt hur vi ska angripa problemet med den trasiga kopplingen. Ingen av oss är någon mekaniker precis. Jag har förklarat för Göran att jag anser att det är hans problem, jag har inte alls varit inblandad i den här moppeaffären. Jag håller cyklarna igång, det är min insats, Göran har aldrig lagat en punktering ens. Jag gjorde förresten en bra affär häromdagen när jag fick Johan att ta ett bra kort på sin gamla cykel och sedan lade vi in en annons på Blocket. Nästa dag var cykeln såld!

Ikväll ska vi på den stämningsfulla valborgsfirningen här i byn. ALLA är där, barn, ungdomar och äldre. Scouterna kommer med roddbåtar och facklor över sjön och tänder den stora elden och sedan sjunger vår fantastiska kyrkokör. Det hela avslutas med fyverkerier. Man håller till på en udde där vi sedan ska släppa kvigor på bete. Aldrig att vi har hittat skräp i den hagen efteråt - rätt fantastiskt!

Yes! Nu har jag vaknat till liv igen känns det som. Fast jag har ägnat större delen av dagen åt att försöka deklarera med e-legitimation (utan att lyckas), så känns det ändå som en bra dag! Det funkar inte med e-legitimation på min jobbdator eftersom det slår ut vårt system för e-recept. Därför får jag använda barnens dator och jag måste faktiskt ge Erik rätt, den är HOPPLÖS, den bara fastnar hela tiden. Men nu verkar det som om det kommer att lyckas så småningom så då får det vara bra för idag. Än är det inte 4 maj...

Igår var jag i lagårn för första gången på en vecka!! Känns konstigt att vara borta så länge. Men det är ju bra att de klarar sig så bra utan mig! En bra sak med att vara borta en vecka var att jag fick ett bra perspektiv på 723, en kviga som fick en fraktur just innan jag åkte in för behandling. Det var väldigt högt upp på skulderbladet och hon var så pigg och glad, och duktig på att hoppa på tre ben så jag tyckte vi kunde ge henne en chans. Hon har fått gå ensam i en box med gummimattor. Om hon inte blev bättre på en vecka så skulle vi nödslakta henne. Men hon är märkbart bättre, nu stödjer hon på benet när hon står stilla, men hoppar smidigt på tre ben fortfarande. Jag tror faktiskt hon kommer att klara det!

Häromdagen tänkte jag på allvar ringa och säga att jag inte vill ha den sista dosen taxotere, jag orkar inte mer nu. Men nu när jag börjar känna livsandarna återvända så tror jag nog att jag ska klara den sista omgången också. Det är ju sista gången!

Idag mår jag äntligen lite bättre. En stor vändning efter i går kväll då det inte var roligt alls. Magen blir ju alltid som en spärrballong av de här gifterna. Dessutom får jag, särskilt vecka två, en känsla av att gå omkring med en betongklump högt upp i buken. Den känslan beskrev också hon på spårkursen som har fått samma behandling som jag. Igår kväll blev den känslan värre än någonsin, det var riktigt obehagligt och magen var utspänd som på en kalv med trumsjuka. När jag hade gått och lagt mig blev det ännu värre, illamåendet kom i vågor. Plötsligt blev det bråttom ut i badrummet. Göran hörde strax efteråt en kraftig duns. Han kom till undsättning och hittade mig avsvimmad inkilad mellan badkaret och toalettstolen! En rejäl utskällning fick han också när han väckte mig "jag får väl ligga här om jag vill, låt mig vara i fred!". Hmm, jag var väl inte riktigt vaken? Nåväl, det tog loss rejält, kanske var det en släng av magsjukevirus?? Men sedan har jag mått bättre. Idag på morgonen kom jag på att jag har glömt att äta en av mina tablettsorter den här omgången, den som är för magen, Omeprazol. Kanske det är därför?

Idag ska jag undvika att äta, vatten kanske är tillräckligt... Känner mig i alla fall piggare också, kanske kommer det en vändning.

Janne och Göran har åkt på auktion idag, ännu en som säljer sina kor. Men de är inte där för att köpa något, de vill bara ut och träffa folk och höra om  andra är klara med sådden.. En skön känsla att det är klart med sådd och gödsling. Nu är det bara att luta sig tillbaks och vänta på att det växer.. Ett stilla vårregn skulle vara underbart!

Idag "yssjar" björkarna i grönt. Och de sista gärdena blir sådda. En liten skvätt regn i morgon skulle ju inte vara helt fel.. Det är väldigt torrt i markerna nu. Snart vill vi börja släppa ut kvigor, men om det fortsätter att vara så här torrt så kommer betet att ta slut nästan genast. Vi har gott om ensilage fortfarande så det är ingen brådska att få ut djuren.

Jag är fortfarande yr och trött och grinig.

Har fortsatt att tänka på det där med bekräftelse. Jag tror att det är viktigt det som Elisabeth skriver, att den glädjen man själv kan känna när man har gjort något som man tyckte var roligt och som man känner sig nöjd med är det viktigaste. Ändå är det nog så att vi alla är beroende av att få lite bekräftelse utifrån någon gång. Om ALDRIG någon ser vad man har gjort så bleknar kanske glädjen? Vi har alla ett behov av att bli sedda. Men egentligen är det väl så att man vill bli sedd för den man verkligen är, utan att behöva göra något särskilt för det? Det är väl det som är så viktigt för barnen, att vi bekräftar dem på det viset, så att de får en känsla att de har ett värde. Inte så lätt, man fastnar lätt i att de måste vara duktiga för att få positiva kommentarer. Som vuxen måste man kanske oftare göra saker som syns för att få sin bekräftelse? När man är full med cellgifter är det inte så lätt, men man blir ju sedd på nya sätt. I vården t ex, det är nog viktigt hur vårdpersonalen behandlar patienter, men jag känner mig sedd när de frågar hur jag mår och vill veta biverkningar och sånt. Och så är det ju en sorts bekräftelse när jag får kommentarer på bloggen, eller hur?

Som vanligt blir jag sur och grinig när det aldrig vänder. Varje morgon tänker jag att idag blir det nog bättre, men det blir det ju inte. Jag sitter vid datorn och fantiserar om allt jag vill göra. Har läst om restaurering av gamla timmerhus, om nya avelstjurar, om sommartorp i skogen, om safari i Tanzania, m.m., m.m

Kanske kan det en dag bli verklighet av någon av fantasierna??

Några nya avelstjurar ska vi väl i alla fall beställa sperma från så småningom... fast nu är säsongen över för oss snart, när vi släpper ut korna så slutar jag seminera. De som inte är dräktiga då blir helt enkelt inte kvar när de har mjölkat klart den här laktationen. Sorgligt ibland, men ofta är det gamla kor som är svåra att få dräktiga och dem är det kanske egentligen dags att rensa bort..  Ibland har vi någon som är så speciell att vi absolut inte vill ge upp, i år är det 669 som är sådan, och 600. De får allt några chanser till...

I går kväll var det dags att möta deltagarna i viltspårkursen i vår skog för läggning av nattspåren. Jag var ju inte särskilt stark, men det måste ju göras. Jag följde dessutom med och lade ett spår eftersom de skulle lägga ett nattspår åt Zelda. Johan tackade för sig och gick hem över mossen redan när vi började lägga spåren, men han fick ju en promenad i alla fall.

 Man blir väldigt imponerad av dessa människor som lägger ner så mycket tid och arbete på sin hobby. Kursen kostar ingenting att gå, jämfört med vad den skulle ha kostat om dessa människor tog betalt för sin tid och sitt kunnande..

När jag kom hem var jag såklart helt slut. Jag slängde mig i sängen för att se ”Så ska det låta” som brukar vara en bra avkoppling. Inte nu dock, dels blev jag väldigt störd av att Caroline af Ugglas höll på och krånglade och skulle vara så väldigt Speciell. Missförstå mig inte, jag har inga synpunkter alls om henne egentligen, men jag började fundera på om hon hamnat i den där rollen som kändisar kan komma i när de måste få bekräftelse på hur Populära de är hela tiden. Dels störde Göran mig hela tiden med olika frågor om vad viltspårmänniskorna hade sagt om skogen, om skogsbilvägen osv. Och det slog mig att Göran får en stor del av sin bekräftelse genom skogen. Gården också förstås, men skogen är hans livsverk och hans stolthet. Alla har vi kanske sådant?  Viltspårmänniskorna har kanske hängt upp det på hunden, själv tror jag det är korna som är min stolthet. Jag bryr mig t ex inte alls om ifall folk klagar på min bil, på att huset är ostädat eller säger att jag är en dålig veterinär (händer ju såklart ibland, både diagnos och prognos kan ju vara rena gissningar när man inte har mer redskap än stetoskop, ögon och öron, missbedömningar är inte otänkbara i min värld, jag är långtifrån ofelbar). Men om någon säger att det är fel på våra kor eller vårt sätt att sköta dem, då blir jag jätteledsen. Jag är såklart medveten om att det finns saker vi kunde göra bättre, men en utomstående får knappast säga det..

Dessa funderingar ledde direkt till en lång rad följdfrågor – är det bra eller dåligt att söka sin bekräftelse på det viset? Jag tror det finns grader av detta. Inte är det bra om det blir för överskuggande, om man inte är något mer än detta. Skogen kan ju blåsa ner, tidningarna kan tröttna på att skriva om ditt liv, hunden kan bli överkörd eller man kanske måste sälja korna för att mjölkpriset blivit så lågt. Men människan har nog också ett grundläggande behov av att känna att man har uträttat något i sitt liv, att man har en betydelse. Inte kan det vara enbart negativt att söka bekräftelse i det som man lagt ner mycket arbete i, en sorts stolthet som man väl kan få känna? Något att glädja sig åt helt enkelt!

Visserligen har man kanske en familj, man har barn som för generna vidare. Det är ju det ultimata projektet, beviset på att man har uträttat något som är värt något. MEN jag tror inte alls att det är bra om man hänger sin bekräftelse på barnen. De ska inte behöva vara sina föräldrars bekräftelse, barnen har sitt eget liv att ta ansvar för. Jag tror faktiskt inte att det är så vanligt heller att man lägger alltihop på barnen, även om det förmodligen förekommer.

Finns det folk som är så trygga i sig själva så att de står stadigt utan att hänga upp sin bekräftelse på något ”yttre”. Som klarar att ta kritik även på dessa områden som känns så viktiga? Förmodligen. Hur känner man igen dem? Är det för att de vågar blotta sig även på sådana områden som är livsviktiga för dem, som t ex  konstnärer ibland vågar. Och varifrån får man i så fall den tryggheten? Från att ha levat i kärlek en tid? Eller från att ha levat i kaos och tagit sig upp? Jag är som ni märker inte färdigfunderad här, inte orkar jag riktigt heller, jag tänker inte klart ännu och det här blev långt. Inte vet jag om det var värt något heller, eller om det bara var kletigt hjärngegg från min slöa cytohjärna.

Zelda gick i alla fall bra på spåret idag, spårnoga och säkert, men enligt experterna alldeles för fort trots bromssele. Johan glömmer ibland att bromsa henne. Nästa vecka ska hon få ett ännu svårare spår, och Johan ska ha handskar så han blir starkare.

Det kan inte bli bättre. En strålande försommardag redan i april. Snart färdigsått. Gräset växer och fölen föds. Vad gör då den här otacksamma tanten? Gläds hon åt naturens uppvaknande? Ligger hon i solen och njuter av att få vara ledig och lat?? Öhhh. Hon tar två Panodil mot värken i benen, ligger förvisso i solen, på studsmattan, men ligger där och är otacksam och hatar sig själv som inget vill och som aldrig mer kommer att orka nånting alls...

Tänk, för bara två veckor sedan var Örjan här och vi stod vid studsmattan och gladdes åt Gose-Lova som höll show. Såklart, det kommer bättre tider igen, jag vet...

Erik har åkt moppe till skolan idag. Hoppas allt går bra. Orolig blir man ju när man är mamma, han hör kanske inte trafiken bakifrån när hörapparaterna är i kläm under hjälmen.. Men kul också att han kan ge sig ut i ”stora världen” på egen hand äntligen. Han kom fram OK i alla fall, skickade ett SMS, det var ju gulligt av honom.

I morse ringde Johanna. Lilla My har lyckligt nedkommit med ett litet stoföl som ska heta Virvelvind. Hon har diat men ännu en liten tid måste vi hålla tummarna att allt går bra. Lilla My är i alla fall en pysslig och duktig mamma enligt Johanna. Hon har ju varit med när Yora har gått med föl så några tips har hon väl fått..

Ni får vänta ett tag på bilder, idag tänker jag inte åka nånstans. Jag har hämtat Göran när han ställde ifrån sig vagn med utsäde vid gärdet och det var vad jag orkade idag.