I går kväll var det dags att möta deltagarna i viltspårkursen i vår skog för läggning av nattspåren. Jag var ju inte särskilt stark, men det måste ju göras. Jag följde dessutom med och lade ett spår eftersom de skulle lägga ett nattspår åt Zelda. Johan tackade för sig och gick hem över mossen redan när vi började lägga spåren, men han fick ju en promenad i alla fall.

 Man blir väldigt imponerad av dessa människor som lägger ner så mycket tid och arbete på sin hobby. Kursen kostar ingenting att gå, jämfört med vad den skulle ha kostat om dessa människor tog betalt för sin tid och sitt kunnande..

När jag kom hem var jag såklart helt slut. Jag slängde mig i sängen för att se ”Så ska det låta” som brukar vara en bra avkoppling. Inte nu dock, dels blev jag väldigt störd av att Caroline af Ugglas höll på och krånglade och skulle vara så väldigt Speciell. Missförstå mig inte, jag har inga synpunkter alls om henne egentligen, men jag började fundera på om hon hamnat i den där rollen som kändisar kan komma i när de måste få bekräftelse på hur Populära de är hela tiden. Dels störde Göran mig hela tiden med olika frågor om vad viltspårmänniskorna hade sagt om skogen, om skogsbilvägen osv. Och det slog mig att Göran får en stor del av sin bekräftelse genom skogen. Gården också förstås, men skogen är hans livsverk och hans stolthet. Alla har vi kanske sådant?  Viltspårmänniskorna har kanske hängt upp det på hunden, själv tror jag det är korna som är min stolthet. Jag bryr mig t ex inte alls om ifall folk klagar på min bil, på att huset är ostädat eller säger att jag är en dålig veterinär (händer ju såklart ibland, både diagnos och prognos kan ju vara rena gissningar när man inte har mer redskap än stetoskop, ögon och öron, missbedömningar är inte otänkbara i min värld, jag är långtifrån ofelbar). Men om någon säger att det är fel på våra kor eller vårt sätt att sköta dem, då blir jag jätteledsen. Jag är såklart medveten om att det finns saker vi kunde göra bättre, men en utomstående får knappast säga det..

Dessa funderingar ledde direkt till en lång rad följdfrågor – är det bra eller dåligt att söka sin bekräftelse på det viset? Jag tror det finns grader av detta. Inte är det bra om det blir för överskuggande, om man inte är något mer än detta. Skogen kan ju blåsa ner, tidningarna kan tröttna på att skriva om ditt liv, hunden kan bli överkörd eller man kanske måste sälja korna för att mjölkpriset blivit så lågt. Men människan har nog också ett grundläggande behov av att känna att man har uträttat något i sitt liv, att man har en betydelse. Inte kan det vara enbart negativt att söka bekräftelse i det som man lagt ner mycket arbete i, en sorts stolthet som man väl kan få känna? Något att glädja sig åt helt enkelt!

Visserligen har man kanske en familj, man har barn som för generna vidare. Det är ju det ultimata projektet, beviset på att man har uträttat något som är värt något. MEN jag tror inte alls att det är bra om man hänger sin bekräftelse på barnen. De ska inte behöva vara sina föräldrars bekräftelse, barnen har sitt eget liv att ta ansvar för. Jag tror faktiskt inte att det är så vanligt heller att man lägger alltihop på barnen, även om det förmodligen förekommer.

Finns det folk som är så trygga i sig själva så att de står stadigt utan att hänga upp sin bekräftelse på något ”yttre”. Som klarar att ta kritik även på dessa områden som känns så viktiga? Förmodligen. Hur känner man igen dem? Är det för att de vågar blotta sig även på sådana områden som är livsviktiga för dem, som t ex  konstnärer ibland vågar. Och varifrån får man i så fall den tryggheten? Från att ha levat i kärlek en tid? Eller från att ha levat i kaos och tagit sig upp? Jag är som ni märker inte färdigfunderad här, inte orkar jag riktigt heller, jag tänker inte klart ännu och det här blev långt. Inte vet jag om det var värt något heller, eller om det bara var kletigt hjärngegg från min slöa cytohjärna.

Zelda gick i alla fall bra på spåret idag, spårnoga och säkert, men enligt experterna alldeles för fort trots bromssele. Johan glömmer ibland att bromsa henne. Nästa vecka ska hon få ett ännu svårare spår, och Johan ska ha handskar så han blir starkare.