Det känns som om det är en riktig nystart nu. 2009 var för mig ett "borttappat" år men ändå inte. Och nu känner jag mig som om jag har rest mig ur askan. Jag har vunnit första ronden. Det är bara det lilla problemet att man kan inte veta säkert. Det finns ingen domare som skipar rättvisa. Och man kan inte se min dolska motståndare. Kanske är han utslagen för gott, helt borta, kanske ligger han bara avdomnad och samlar kraft till nästa rond. Jag tänker inte så mycket på det nu längre, det finns så mycket i vardagen som kräver min uppmärksamhet. Inte hade jag väl kunnat tro för ett år sedan att jag idag skulle stå inför ett sådant genombrott, både med vårt dataprogram och snart kanske med nytt jobb.

Det har varit mycket på radio idag om hur svårt det är för cancerpatienter att komma igen efter sina tuffa behandlingar, och hur lite hjälp de får. Lite hjälp kan jag verkligen hålla med om, det har inte varit på tal att jag skulle få någon rehabilitering eller så. Någon kurator har jag heller inte sett till eller blivit erbjuden. Sjukskrivningen tog slut och sedan var det bara att köra på igen. Som tur var har det ju fungerat skapligt. Fast visst är det så att jag måste tänka på att ta det lugnt. Och så måste jag tänka på att inte få dåligt samvete om jag inte gör så många knop alla dagar. Det är ju viktigare att det håller i längden.

2009 slutade i tragik. Petra visste att hon inte helt hade vunnit första ronden när vi träffades på fika förra vintern. Hon hade en metastas i ett nyckelben. Men hon såg så frisk ut och var en så lugn och trygg tjej. Aldrig hade man kunnat tro att "herr C" skulle resa sig så snabbt och med sådan kraft. Jag har haft en länk till hennes blogg härifrån, eftersom jag tyckte så mycket om henne och eftersom hon länkade till mig. Den får ligga kvar, det känns inte rätt att ta bort den. Jag tänker på hennes familj som har mist en sådan pärla. Förlamande.

Måtte ni nu alla hålla er friska hela 2010!!!! Det är vad jag önskar mig av det nya året. Kramar från Ylva

Jag vill önska en riktigt God Jul till alla som råkar titta in på den här bloggen. Ett år har gått, ett annorlunda år. Förra julen började jag tappa håret på annandagen. I år har jag en ny snygg frisyr, jag känner mig stark igen. Men jag har många nya vänner att tänka på den här julen. Aldrig förut har jag så på allvar önskat mina medmänniskor en God Jul. I år känns det så otroligt viktigt att alla verkligen får må bra och ha det riktigt mysigt tillsammans med dem de tycker om.

Pappa och Janne då, säger Erik som läser över axeln. Och han har ju lite rätt, jag dissar dem på julafton för att åka till Skåne. Men vi har julafton nu i kväll. Granen är klädd, gröten kokt, upptänt i kakelugnen, tomten beredd, skinkan och Jansson avsmakade. Sillen ovanligt lyckad i år. Mycket snö är det också. Om nu bara korna håller sig friska och utgödslingen hel och tornet utan krångel och fodervagnen likaså, just i morgon när jag inte är hemma. Det brukar alltid vara något krångel just på julafton.... Håll tummarna. På juldagen kommer jag hem igen och på annandan har jag jouren.

Kramar till er alla.

Snö och kallt. Riktigt snökaos och jag har jouren i natt. Jag tog mig knappt hem idag, hoppas det inte ringer. Om det ringer så måste jag nog begära eskort av traktor med snöblad... Kylan är alltid värst så här års tycker jag, fram i februari har man vant sig och vet att det snart blir bättre.

Det är mycket som är tungt nu. Jag har fortfarande svårt att fatta hur det kunde gå så illa med Erica. Tack Eva för att du skrev till mig. Vet du, jag går ibland in på din blogg och kollar om du ändå inte har skrivit något... Så ledsen för din svägerska. Hoppas de kan få det att stanna upp. Visst är det så att det finns många grymma sjukdomar, men cancern är helt klart en av de värsta. Det hemska med cancern är ju detta slumpartade tycker jag. Varför ska just vissa drabbas värre än andra? Det är nästan omöjligt att ta in, denna blinda orättvisa. 

Johan har börjat prata med mig om sin diagnos AS. Väldigt skönt att han ääntligen vill dela sina tankar. Men tungt också även det. Han har läst sig till att för de flesta med AS så är de sista åren på högstadiet deras värsta tid. Han går i sjuan nu och blir ibland lite trakasserad av de andra, han är ju lite udda. Det går bra när hans assistent är där, men ibland är hon ledig och då känner han sig nog lite mer osäker och det märks väl. Det var bra att han fick ett eget omklädningsrum på gymnastiken, nu vågar han duscha.

Jag försöker att få honom att lägga märke till positiva saker i livet, det finns ju som tur är några sådana också. Tyvärr är det ju inte min starka sida heller...

Mitt i allt detta har det plötsligt lossnat för oss med dataprogrammet. Vi kommer att vara klara för lansering 1 mars om allt går som det ska, och med både hämta och sända-funktion. Fantastiskt. Jag fick idén i september 2005 och har jobbat med programmet sedan dess, på lediga stunder, mer eller mindre intensivt i olika perioder förstås. Många många gånger har det känns hopplöst och jag har nog egentligen inte på allvar trott att det någonsin skulle bli klart. Och nu är vi plötsligt så nära målet! Att det har lossnat nu är dock inte alls min förtjänst, det kan jag tacka Anders och Lotte för.

Dessutom har jag sökt nytt jobb, som jag verkar ha goda chanser att få. Och så tror jag faktiskt att jag har bestämt mig för att köpa den fina llilla hästen...

Här sitter jag och ska strax byta om och åka på julbord. Nyss skrev jag ett inlägg och gladde mig över att jag har kommit på hur julfirandet ska bli optimalt.

Sedan zappade jag runt lite i datorn och plötsligt fick jag en hink kallt vatten över mig. Erica /lilltån somnade in idag den 11/12. Det kanske låter konstigt men jag träffade aldrig henne IRL, pratade inte ens med henne i telefon. Men vi hade en livlig mail- och smstrafik. Förra julen skickade vi julklappar till varandra! Hon var en så otroligt levande tjej med handlingskraft och jävlar anamma, klok som få trots sina unga år. Alltid aktiv på forumet "cancertjejer" för att stötta. Alltid hade hon ord för att trösta även i de svåraste mörkaste trådarna på forumet. Hon och jag fick vår sista cellgiftsbehandling samtidigt och sedan skulle hon bli friskskriven. Det gick bara några veckor sedan var hennes nästa återfall ett faktum. Jag tänker på hennes man Leo, och hela hennes stora familj som hon engagerat sig så i. Lillebror tillexempel, vem ska han nu krypa ner hos och prata om allt som är svårt.

Det har varit mycket tungt på forumet på sista tiden och nu orkar jag inte vara aktiv längre. Det här blev för mycket, inte lätt att njuta av att vara frisk. Hur kan det vara så orättvist?

YES!! Nu har jag äntligen kommit på hur jag ska lösa julkrisen: Vi låtsas helt enkelt att i Östergötland är det julafton den 23 december och så kör vi hela programmet här då. Och på morgonen nästa dag äter vi våra julkransar och sedan sätter vi oss på tåget till Skåne. 12.31 kommer vi fram till Lund, eller så kan vi kliva av i Hässleholm och hyra en bil där? INGEN BEHÖVER  BLI BESVIKEN! Det enda Janne och Göran missar är lutfisken... Och så det att de måste vara ensamma i lagårn men det blir ju bara ett dygn. Phu! Nu gäller det bara att sälja in idén hos alla berörda.

Jag vet inte någonting. Jag vet inte om jag kommer till Ask till jul. Jag vet inte om intervjun gick bra, har inget hört om jobbet. Förresten vet jag inte ens om jag vill ha det. Skulle nog vara rätt skönt om det inte blir något av (kan jag ha bättre jobb än det jag har?). Inte vet jag om jag tänker köpa ett föl. Och jag vet inte hur jag ska hinna allt som jag borde göra.

Och jag vet inte hur Erica/lilltån har det.

Idag har jag varit på schacktävling igen. Johan var lite mer avspänd den här gången, vann dessutom ett parti mot en av de allra bästa och det var ju bra för självförtroendet. Själv tillbringade jag större delen av tiden på stan och har nu köpt alla julklappar. Ett paket per barn blir det som vanligt från vår familj, bara så ni vet.

Igår var vi på årsstämma med farmarenergiföreningen. Lite guldkant på tillvaron med fin mat och planer på andelar i ett nytt vindkraftverk. Många kände inte igen mig i mitt nya hår. Och vad svarar man när folk säger att man ser så pigg och fräsch ut? Det är ju roligt förstås men lite svårt att hantera.

Längesedan jag skrev om korna. Vi har så många fina nykalvade kvigor nu så ni skulle bara veta. Men gosiga 730 Prima trampade sig på en spene innan hon kalvade. Hon blir trespent men mår bra än så länge åtminstone. I natt har vi 726 i kalvningsbox, e Ford och dotter till 606. Mycket mer lovande kan det inte bli, men kanske blir hon för hårdmjölkad.

Alla korna är klippta men det växer ju ut igen hela tiden... jag har avskabbat dem och det var sköööönt.

En dag fylld av gödsel. På morgonen när Lennart mjölkade hörde han hur det pös till i kulverten och sedan stod utgödslingen stilla. En spräckt hydraulslang!Tur i oturen att det var fredag morgon och inte på helgen. Rolf lovade att komma på eftermiddagen.

Jag hade en lugn och ledig förmiddag, skjutsade killarna till skolbussen eftersom hela världen var glaserad av underkylt regn och jag inte vågade släppa dem med cykel och moppe. Sedan hann jag redigera och bedöma vakuum- och mjölkflödesmätningen jag gjorde på torsdagen i en stor karusellbesättning. Det såg rätt bra ut men man hittar alltid något. Jag ska dit igen och prata mjölkningsteknik och sånt och då ska vi mäta igen med andra spengummin. Jag var och fikade också på f-m, hos en kvinna som också är mamma till en kille med Asperger. Det var lyckat och vi ska göra om det, mycket fanns det att prata om.

När Rolf kom var hela kulverten full med skit, långt över stövelskaftsnivå. Över den spräckta hydraulslangen också. Det var bara att börja handösa. Vi öppnade överallt det gick och så fick vi stå och ösa fram gödseln vartefter. Jag stod utomhus och hade sista biten ut till brunnen. Tänk vad mycket skit det blir! Det blev ett rejält motionspass..

När Rolf äntligen kunde börja byta slangar så gav vi andra oss på nästa utgödslingsjobb, vi hade nämligen redan för flera dagar sedan bestämt att detta var dagen då kalvammeboxen skulle gödslas ut. I år när vi har havrehalm som inte suger åt sig vätska lika bra så blir det skitigt på nolltid i den boxen. Varje gång säger vi till varandra hur nöjda vi är att det jobbet går att göra med lastmaskin. Tänk om man vore tvungen att gå med skottkärra! Vi flyttade in glada kalvar i en nyhalmad box, Rolf provkörde utgödslingen, vi lade tillbaks alla galler och flyttade in den nyfödda kalven i en box som jag gödslat ut (med skottkärra). Ordningen återställd. Underbart!