I går kväll var det dags att möta deltagarna i viltspårkursen i vår skog för läggning av nattspåren. Jag var ju inte särskilt stark, men det måste ju göras. Jag följde dessutom med och lade ett spår eftersom de skulle lägga ett nattspår åt Zelda. Johan tackade för sig och gick hem över mossen redan när vi började lägga spåren, men han fick ju en promenad i alla fall.

 Man blir väldigt imponerad av dessa människor som lägger ner så mycket tid och arbete på sin hobby. Kursen kostar ingenting att gå, jämfört med vad den skulle ha kostat om dessa människor tog betalt för sin tid och sitt kunnande..

När jag kom hem var jag såklart helt slut. Jag slängde mig i sängen för att se ”Så ska det låta” som brukar vara en bra avkoppling. Inte nu dock, dels blev jag väldigt störd av att Caroline af Ugglas höll på och krånglade och skulle vara så väldigt Speciell. Missförstå mig inte, jag har inga synpunkter alls om henne egentligen, men jag började fundera på om hon hamnat i den där rollen som kändisar kan komma i när de måste få bekräftelse på hur Populära de är hela tiden. Dels störde Göran mig hela tiden med olika frågor om vad viltspårmänniskorna hade sagt om skogen, om skogsbilvägen osv. Och det slog mig att Göran får en stor del av sin bekräftelse genom skogen. Gården också förstås, men skogen är hans livsverk och hans stolthet. Alla har vi kanske sådant?  Viltspårmänniskorna har kanske hängt upp det på hunden, själv tror jag det är korna som är min stolthet. Jag bryr mig t ex inte alls om ifall folk klagar på min bil, på att huset är ostädat eller säger att jag är en dålig veterinär (händer ju såklart ibland, både diagnos och prognos kan ju vara rena gissningar när man inte har mer redskap än stetoskop, ögon och öron, missbedömningar är inte otänkbara i min värld, jag är långtifrån ofelbar). Men om någon säger att det är fel på våra kor eller vårt sätt att sköta dem, då blir jag jätteledsen. Jag är såklart medveten om att det finns saker vi kunde göra bättre, men en utomstående får knappast säga det..

Dessa funderingar ledde direkt till en lång rad följdfrågor – är det bra eller dåligt att söka sin bekräftelse på det viset? Jag tror det finns grader av detta. Inte är det bra om det blir för överskuggande, om man inte är något mer än detta. Skogen kan ju blåsa ner, tidningarna kan tröttna på att skriva om ditt liv, hunden kan bli överkörd eller man kanske måste sälja korna för att mjölkpriset blivit så lågt. Men människan har nog också ett grundläggande behov av att känna att man har uträttat något i sitt liv, att man har en betydelse. Inte kan det vara enbart negativt att söka bekräftelse i det som man lagt ner mycket arbete i, en sorts stolthet som man väl kan få känna? Något att glädja sig åt helt enkelt!

Visserligen har man kanske en familj, man har barn som för generna vidare. Det är ju det ultimata projektet, beviset på att man har uträttat något som är värt något. MEN jag tror inte alls att det är bra om man hänger sin bekräftelse på barnen. De ska inte behöva vara sina föräldrars bekräftelse, barnen har sitt eget liv att ta ansvar för. Jag tror faktiskt inte att det är så vanligt heller att man lägger alltihop på barnen, även om det förmodligen förekommer.

Finns det folk som är så trygga i sig själva så att de står stadigt utan att hänga upp sin bekräftelse på något ”yttre”. Som klarar att ta kritik även på dessa områden som känns så viktiga? Förmodligen. Hur känner man igen dem? Är det för att de vågar blotta sig även på sådana områden som är livsviktiga för dem, som t ex  konstnärer ibland vågar. Och varifrån får man i så fall den tryggheten? Från att ha levat i kärlek en tid? Eller från att ha levat i kaos och tagit sig upp? Jag är som ni märker inte färdigfunderad här, inte orkar jag riktigt heller, jag tänker inte klart ännu och det här blev långt. Inte vet jag om det var värt något heller, eller om det bara var kletigt hjärngegg från min slöa cytohjärna.

Zelda gick i alla fall bra på spåret idag, spårnoga och säkert, men enligt experterna alldeles för fort trots bromssele. Johan glömmer ibland att bromsa henne. Nästa vecka ska hon få ett ännu svårare spår, och Johan ska ha handskar så han blir starkare.

 

elisabeth

25 april 2009 15:29

Valdigt intressant det har med bekraftelse. Jag tror att det allra viktigaste ar att man HAR nagot som verkligen intresserar en. Passionerat. Utover man o barn o ev karlekar. Allt det dar kan ju forandras, forsvinna ur ens liv o da star man dar. Men skog el kor el hastar el tradgard el vad det nu ar, brukar ju vara mer bestaende. Fast nar man ar sjuk tror jag oxa att man far ett annat perspektiv pa det dar med bekraftelse... Sedan far man ju ta att folk kanske inte alls ar intresserade av ens skog, kor, hastar, tradgard. Tror att man maste kunna hitta gladjen inom sig sjalv i det man gor o sa hoppas att man gjort ett sa bra jobb som mojligt o att nagon ska uppskatta det.... Kanske. Jag betvivlar starkt att hundmanniskorna beundrade Gorans skog. Det hade nog inte jag gjort heller eftersom jag inte vet mkt( = ingenting) om hur en skog bor skotas. Liksom Du skulle jag bli lessen om /nar folk kritiserar hur mina kor el kalvar skots. Det har hant....De som kritiserar vet oftast ingenting om kor eller kalvar, bara "tycker synd" att de far sta bundna el sa.....

Kramar o ma det snart ga over, Var radd om Dig !! elisabeth

 

mor

25 april 2009 16:42

Älskling,det där du skrev om bekräftelse triggade igång mig att grubbla en lång stund i solstolen.Jag undrar var jag söker min bekräftelse? Inte i barnen, hoppas jag, även om ni ju är livsviktiga för mig. Men jag har ibland sagt att föräldrars viktigaste plikt är att göra sig själva överflödiga!
Och sen tänkte jag på om jag vet någon som är så trygg i sig själv att yttre bekräftelse inte egentligen behövs. Och då tänkte jag att Dick var en sådan människa. Då och då tar jag fram och läser det vi alla skrev om Dick (jag är så tacksam att "Roverprästen bad oss göra det och hans griftetal har jag ju också kvar och det är en sammanfattning av det vi alla skrev).
Men jag vet inte var han fick sin trygghet ifrån? Vi levde ju i kärlek i tjugo år, men tryggheten hade han nog innan.
Å, det du skriver ger upphov till så många tankar!
Jag tänker också på Susan Boyle, som setts av miljoner på Youtube - en av "Spanarna" i P1 sade i dag att han sett klippet femton gånger och gråter varje gång. Hon får ju nu ett överflöd av "bekräftelse" från att ha varit rätt förbisedd. Hur klarar man sånt?
Det här blev långt, förlåt.
Kramar från mamman som tänker på dig och hoppas att du får vila ordentligt!

 

Eva

26 april 2009 20:55

Har funderat på det du skrev i några dagar nu. Jag är nog en person som behöver bekräftelse på många plan, men inte hela tiden. tack o lov.
Med jämna mellanrum behöver jag bli bekräftad både som mamma, fru och yrkesperson. Men jag hoppas att det inte är så mycket att det påverkar mina olika relationer på ett osunt sätt. Undrar om bekräftelsebehovet kan hänga ihop med att man ska vara så himlans duktig hela tiden? Äsch, jag får nog fundera vidare...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...