Berta

Längesedan jag skrev Veckans kofamilj, men det finns några familjer jag gärna vill berätta om innan jag låter projektet helt ligga i träda. Berta är en sådan familj, det är en av våra allra bästa kofamiljer, och vi har många Berta. En Berta blir aldrig dålig, det må vara vilken tjur som helst, hon blir som sämst medelmåttig. Nästan alla Berta är ädla i typen, ofta lite tunna och svåra att hålla i hull, men de mjölkar ju mycket. De brukar vara lugna och lättskötta.

Janne och Göran köpte sin första Berta för längesedan, kanske i slutet av 70-talet. De var på en granngård för att köpa en kviga, och fadern där på gården lät dem välja vilken de ville. När sonen kom hem blev han inte så glad att upptäcka att de hade valt just Berta… På den gården var Bertasläkten utdöd men i somras köpte de några kvigkalvar av oss, så nu har de en Berta igen.

Den första Berta jag minns hette 234. det var en stor och gles ko som mjölkade massor. 143 Berta är också en ko man minns, hon var efter Hällevadsholm. Hon var en fantastisk ko och när hon fick sin dödsdom för att hon visade sig vara smittad av leukosviruset, då sörjde vi verkligen. Vi behöll hennes tjurkalv som avelstjur till en grupp kvigor, och hans döttrar utmärkte sig också genom att vara ovanligt bra kor. Några år senare fick en annan Berta samma dom, det var 292 Berta. Det var en oerhört vacker ganska hög ko efter 238 Rögild. Den tjuren var ju ingen höjdare, han nedärvde ganska dålig juverhälsa och dåliga halter, men 292 var en jättefin ko. Vi kunde inte förmå oss att slakta henne, hon fick stå inne den sommaren för att inte smitta de andra. Hon mjölkade över 40 liter om dagen i mer än sju månader, detta var ca tio år sedan. Hon var till slut Östergötlands sista leukosko och vi blev ju tvungna att skicka henne, men det sved. Hon hade fått två döttrar med Häradsköp som tur var. Båda var anonyma men trevliga kor. En av dem fick i sin tur en dotter med Lord Lily, och det är min favvo-kossa framför alla andra – 505! Hon gör i år sin sjätte laktation och hon är dräktig igen. Bilden är tagen för några veckor sedan. Hon blev exteriörbedömd som fjärdekalvare och fick då juver 89, ben 87, kropp 86 och helhet 88!! Tyvärr har hon emellanåt lite halvdålig juverhälsa så hon kan inte åka på utställning som SARA-ko. Hennes produktion på 5 år och 11 mån är 12547 kg ECM per år. De senaste 12 mån har hon 13598 kg ECM.

505 Berta har haft lite tur som fortfarande är i livet. När hon var dräktig kviga och vi skulle hämta dem på betet så blev det uppskjutet några dagar för vi körde ensilage. När vi kom för att hämta dem kissade 505 blod – hon hade fått piroplasmos! Det är en sjukdom som de oftast dör av inom ett dygn så det var ju en väldig tur att hon inte blev sjuk några dagar tidigare! När hon hade kalvat för andra gången fick hon löpmagsförskjutning. Jag gjorde en Grymer-Sterner operation men stygnen släppte så hon slutade äta igen. Vi rullade henne igen men hon gick inte igång. Hon stod precis på änden av foderbordet och Janne gick förbi henne med napphinkarna när han gav kalvarna mjölk. Plötsligt slet hon till sig en hink och tömde den med några kraftiga sug på nappen!! Och sedan åt hon hö. Så hon fick mjölk i napp i flera veckor tills hon var helt återställd! Detta trick har jag prövat på fler kor men det har aldrig mer fungerat..

Sedan dess har 505 Berta i alla fall varit i fin form. Idag blev hon mormorsmor! Hennes dotter med Björinge, 585 Berta, har en jättefin dotter med 5711 Ytterby som heter 684 Berta. 684 kalvade i natt och det blev en kvigkalv e. Banker. Jätteroligt!

Det finns fler Berta man kan berätta om men det får i så fall bli senare i veckan.

Linnea

Det var auktion på en gård i närheten. En riktig auktion, som de ska vara, med massor av folk på en trång gårdsplan, med snålblåst, snö på backen men vårsol och en lång korvkö full av bekanta. De som slutade med lantbruk och sålde sina kor och maskiner var två bröder som nu tyckte det var dags att gå i pension. De var omtyckta av alla och gården var välskött. Nya arrendatorer var på gång. Ingen sorglig dag alltså, utan ett trevligt tillfälle att träffas. Bröderna bjöd in mig på kaffe i köket för vi hade några månader tidigare tillbringat större delen av en natt tillsammans, i lagårn, med en ko som fick tvillingar. De låg fel båda tvillingarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur omöjligt det kändes när jag till slut hade fått ut den första (stussbjudning) och för säkerhets skull kollade om det var en till, och kände nummer två.  Den låg krum som en märla, längst ner i kon, jag kände först bara lite av kalvens rygg. Men det slutade lyckligt och vad jag minns så levde de båda två. Så jag kunde ta emot kaffe utan att skämmas. Det var ett stoj och glam i köket, många grannar som hade varit med och hjälpt till med olika saker på gården var inbjudna och det bjöds även på snaps tror jag..  Glad och nöjd anslöt jag till de andra därute igen. Erik hade pulka med sig och åkte i backen utanför lagårn men blev åthutad av en äldre man med käpp som blev rädd att bli på-åkt. Helt förståeligt, jag skämdes allt lite.. Det var dags att sluta med pulkaåkningen i vilket fall som helst för de började sätta upp avspärrningen där korna skulle ledas ut och visas upp.

Medan korna såldes pratade vi lite om att det skulle vara trevligt att få med någon ko hem, mest eftersom vi rycktes med av den goda stämningen. Men barnen började vara kinkiga och det var dags att bege sig hemåt till våra egna kossor. Hur det var så bestämde vi att Göran skulle stanna kvar, han hade sett en box med intressanta dräktiga kvigor.

När han sedan kom hem så hade han med sig två kuvert med härstamningsbevis på två kvigor. Den ena var 328 Linnea (e. 4403 Gunlered), den andra kommer jag inte ens ihåg. 5328 fick hon heta hos oss, för vi hade redan en 328. När 5328 kalvade in visade det sig att lynnet inte var det trevligaste. Hon var så ömtålig om spenarna så man fick knappast mjölka, hon bara sparkade. Då hade vi en ung kille som djurskötare, inte särskilt djurvan, och han klarade inte alls henne, det var Janne som fick mjölka henne. Sedan slutade den killen och Kurt började. Han kunde mjölka 5328 och mycket därför blev hon strax hans favorit. Hon var dessutom en duktig mjölkko. Men en vecka innan hon skulle kalva för andra gången blev hon riktigt sjuk, en mastit med den elaka bakterien A. pyogenes, en riktig luring, toxinproducerande, som kan ligga gömd i juvret utan att kunna växa ut, men som får sin chans när kon inte mjölkas och det blir lugnt i juvervävnaden. Hon höll på att stryka med, överlevde till slut men kom aldrig riktigt igång igen. Hon kunde kalva och fick mjölka på sina tre friska spenar, det lilla som blev, tills det gick att skicka henne på normalslakt. Kurt sörjde henne. När han slutade tre år senare och vi frågade vilka kor han trodde han skulle komma ihåg så nämnde han 5328. Och Gullan förstås...

5328 hade i alla fall fått en kvigkalv, 403 Linnea, e. 1017 Ältetorp. Hon lever än idag, hon är vår äldsta ko för tillfället, just nu är hon 10 år och 8 mån. Hon har kalvat åtta gånger, med ett kalvningsintervall på 12,6 mån. Det är hon som är på bilden. Hon är nyss seminerad, vi tänker oss att hon ska vara kvar ett tag till. Även hon har de ömtåliga spenarna, hon trampar alltid omkring när man ska mjölka, men hon är förlåten. Hon är en av Lennarts favoritkor. Lennart och Janne har varit på studiebesök på gården Ältetorp och då hade de med sig bild på 403, och en aktuell kotavla, då hade hon kanske fyra laktationer med ca 10000 kg mjölk i snitt. Hon har fortsatt producera i den stilen, ingen stjärna alltså, men hållbar.

 403 fick en kalv som hette 555 Linnea, e. 1805 Orraryd (en helbror till stjärnan 1804 Orraryd). Det var en vacker kviga, med ett perfekt juver, och hon mjölkade jättebra. Tyvärr var hon så ömtålig på sina spenar så det gick aldrig att mjölka henne utan att någon stod och höll henne i näsan. Det var förenat med livsfara att få på henne mjölkmaskinen, men hade man bara lyckats med det så släppte hon på mjölken och stod så lugnt. Till slut gav vi upp, efter mer än en månad. Det sved riktigt att få skicka en så fin ko. Just innan slaktbilen skulle komma kom jag på att vi kanske skulle kunna sälja henne till en granne som mjölkar med robot, det kanske skulle fungera. Jag ringde, men ingen svarade just då och sedan var det ju för sent. Fast man vet ju inte, hon kanske inte hade fungerat där heller.

555 Linnea hade ju kalvat en gång innan hon försvann, det var en kvigkalv e. B.Jurist, 634 Linnea. Henne hade jag stora förväntningar på, och när hon kalvade in och visade sig lika svårmjölkad även hon, så bestämde vi oss för att inte ge upp. Vid det laget hade jag lärt mig ett trick - att binda upp dem med huvudet högt. Så höll vi på, band upp henne vid varje mjölkning, och så fick någon stå hos henne och klia henne lite bakom öronen och sådär.. Då gick det ganska bra.. En gång när Göran lade in en snus medan han stod hos henne så tänkte han retas med henne och la lite snus på mulen. Hon blev precis vild och ville ha mer!! Så han fick ge henne lite till, och sedan var det snus som krävdes för att hon skulle stå still under mjölkning! Vi kallar henne fortfarande för Snusmumriken, fast nu är hon avvand, det blev ju lite dyrt i längden... 634 har mjölkat  11795 kg ECM i snitt på 1 år och 7 mån hittills, så det var ju värt besväret..

Vi har en Linneakalv, 403 fick en kvigkalv, 783 Linnea, e. 1678 K Lens (de har ju bra lynne..) i höstas. 634 har fått en dotter e. 2541 Svartbyn, hon heter 731 Linnea. Henne har vi sålt till Öland, så slipper vi den inmjölkningen åtminstone...

Jag tror jag skriver om Veckans kofamilj lite för att jag tycker att det kan vara kul för de som läser detta och ev. tror att korna är opersonliga bara för att de har nummer, eller att nuförtiden har folk så många kor så att man inte känner dem, att få lära känna kor lite som individer. Men just Orsa-familjen är stor och här finns många lite anonyma kor som inte har utmärkt sig på något särskilt sätt. Men visst finns här många duktiga mjölkkor.

Orsa var en av de kor som följde med Jannes och Görans far och farbror hemifrån deras gårdar när de slog sig ihop, köpte den här gården och flyttade hit. De hade varsin favoritfamilj, Orsa var den enes och Rosa den andres. Nu minns ingen vem som var vems. Då var de ju såklart bruna. När Janne och Göran började intressera sig för de svartvita korna korsade de framförallt favoritkorna. När jag kom hit i mitten på 80-talet fanns två stora svartvita kor som hette 385 och 386, en var Rosa och en var Orsa. Janne och Göran hade varsin som favorit. 385 var Orsa. Jag räknar henne som stammoder här i familjen i denna beskrivning, dock finns det en annan gren som jag kanske skriver om senare i veckan. 385 var en duktig mjölkko. Hon fick en dotter med Very, 162 Orsa. Det var en tunn ko men duktig att mjölka hon också. 162 fick fyra döttrar, av dessa är 228 Orsa e. Davy, och 352 Orsa e. Bolin intressanta att följa upp.

228 kalvade bara två gånger, hon var en mycket duktig mjölkko men hon fick löpmagsförskjutning. Det var nog egentligen inte första gången vi hade någon sådan, men det var den första som blev diagnostiserad. Detta måste ha varit 1997 eller något sådant, Jag hade nyss börjat jobba åt Jordbruksverket. Vi hade rullat 228 en gång men utan att jag lyckats ”pinna” henne. Min chef ställde då upp och kom och opererade. Vi hölls nere i stallet och jag minns att Erik var mycket intresserad och helt orädd stod och kikade ner i magen på kon. Operationen gick egentligen bra, jag tror faktiskt att det var min klumpiga ihopsyning som gjorde att hon blev infekterad sedan. Vi kanske inte skötte eftervården perfekt heller, det var ju inte vanligt med löpmagar och korna gick på bete och hon fick vara med ute. Hursomhelst fick vi ta bort henne efter några veckor. Hennes dotter dock, 375 Orsa efter Häradsköp blev en fantastisk ko, våran kanske allra finaste Häradsköp, fast där är ju konkurrensen stenhård. Hon var både duktig  (11230 kg ECM på 4 år och 10 mån, rel.tal 124 fett och 106 prot.) och vacker, hade en fetthalt på 5,2 i snitt(!) och skulle inte ha skämts för sig på utställning.

375 har både döttrar och dotterdöttrar kvar i besättningen. Dock ingen av samma klass. De flesta är rätt anonyma och mjölkar medelmåttigt utan att göra något större väsen av sig. 562 e. Slogan utgår i år eftersom hon har dålig juverhälsa. 603 Orsa e. Strandskogen är ganska liten och nätt för att vara Strandskogen. Hon har mjölkat 11607 kg ECM på 2 år och 6 mån, (rel.tal 93 och 96) exteriör J 80, B 77, Kr 84, Helhet 80. alla provningar i bästa juverhälsoklass. Hon har i sin tur en dotter som heter 686 Orsa e. Ränneslöv.  Hon har ju elitindex eftersom Ränneslöv har så bra index, men hon är ingen stjärna, hon mjölkar som de andra, hennes exteriör var Juver 82, Ben 77, Kropp 85, Helhet 81.

En annan dotter till 375 hette 452. Hon var efter en ungtjur, 5293 Spånstad. Det var en stor ko som mjölkade bra. Hon har en dotter som mjölkar nu, 667 e. Strandskogen. Vi sålde några dräktiga kvigor till Kroatien. Då valde vi mellan 678 som var så vacker, eller 667 som visserligen är ganska ful men som har så bra härstamning. 678 fick åka, och jag vet än idag inte om det var rätt. Jag tänker ibland på min vackra 678 och undrar om de verkligen tar väl hand om henne...? 667 Orsa är i alla fall helt OK, hon mjölkar skapligt och är dräktig, med en ungtjur.

Om Spira-släktets rymningar..

Detta är jobbigt att skriva om, kvigor som rymmer är en skräck och en plåga. Jag berättar ibland för folk om den regniga sommar när vi fick ett telefonsamtal om att vi hade 17 kvigor på byns fotbollsplan!! Den gången klarade det sig som tur var tack vare rådiga grannar som förstod sig på kor och hade lyckats hålla dem bakom målet! En annan gång, för säkert minst femton år sedan hade en dam i samhället fått en kviga i trädgården och hon ringde och skällde ut Janne så att han fortfarande får ont i magen och ligger sömnlös när vi har djur på bete. Han skulle helst inte vilja släppa ut dem alls. Varje år försöker han hålla emot och vill ha så många som möjligt kvar i lagårn. Men de måste ju ut.

594 är den äldsta av 495ans döttrar. Hon visade hur det ska gå till direkt när hon för första gången kom ut på bete. Vi brukar bygga en liten hage kring djurtransporten med flyttbara grindar där de får gå en stund och vänja sig vid tanken på att världen varken har väggar eller tak. Efter några timmar släpper vi ut dem en i taget, och vi börjar med någon som har varit ute förut och alltså inte grips av panik. Sedan stannar vi hos dem i några timmar till. Vi brukar ha med oss fika och boken där det står vilken mamma och pappa de har så att vi kan gotta oss åt hur fina de ska bli när de blir vuxna.. Det brukar oftast fungera bra, men 594 bara sprang när hon kom ur vår lilla hage, rakt emot taggtrådsstaketet och igenom utan att bromsa. Jag följde efter henne för att mota tillbaks henne. Vi tog en rejäl sväng in på Landstingets område som gränsar till gården där vi arrenderar det betet. Över djupa diken och genom snårskog. Ingen visste vart vi tagit vägen så jag var helt ensam, lerig från topp till tå efter att ha försökt ta mig över de djupa dikena. Så småningom nalkades vi hagen från andra sidan. Jag öppnade en grind i staketet och skulle mota in henne. Då fick hon syn på en av ”kompisarna” i hagen och så bar det av igen. Till slut blev hon inmotad i hagen och sammanförd med de andra. Just då stod inte Spira högt i min gunst kan jag ju säga..

Sommaren efter gick 594 Spira på ett annat bete, faktiskt på den gården som 495 Spira härstammade ifrån. Ägaren till den gården skulle flytta dem från en hage till en annan skulle de gå över en liten sankmark. Det vågade aldrig 594 så hon fick gå ensam i den andra hagen, efter några dagar gav vi upp och motade tillbaks en annan kviga så hon i alla fall fick en kompis där..

565 Spira tog det lugnt när hon kom ut för första gången. Men när de hade varit ute i ett par dagar försvann hon plötsligt tillsammans med tre andra kvigor. Kanske skrämda av en grävling, älg eller något annat djur som sprungit genom hagen på natten? Vi kunde följa spåren nerför skogsbilvägen, ut på grusvägen. Just innan asfaltsvägen låg en liten plutt koskit. Sedan fanns inte fler spår. Inte ett enda. Vi letade all ledig tid, genom alla skogsområden i närheten. Inte ett spår. Vi ringde runt till alla grannar. Dagarna gick. Grannar ringde och hade hört något mystiskt ljud när de varit ute med hunden. Vi åkte på stört och letade igenom hela det närområdet. Inget.  Nada. Vi körde omkring med bil och letade efter spår på alla grusvägar i närheten. Vi körde omkring och spejade mellan träden (det är ju helt meningslöst, jag har aldrig varit med om att hitta något djur genom att speja mellan träden när man kör bil, men det är ändå omöjligt att låta bli). Man fortsätter till och med att speja efter att de bortsprungna djuren hittats!

 Veckorna gick. Nu hade vi helt gett upp. Om vi någonsin skulle hitta djuren så skulle de vara helt förvildade och vi skulle bara få skjuta dem trodde vi dystert. En kväll ringde det. Någon ville prata med mig för att ta reda på vilken besättning som hade ett visst besättningsnummer, de tänkte att jag som är veterinär borde veta. Detta händer ju ibland och jag brukar kunna hjälpa till. Men denna gången var det mer än välkommet, för det var våra kvigor de hade hittat i skogen. Nästan två mil bort!! En jägare hade kört sin fru genom ett avlägset skogsparti som tillhör ett av de stora godsen, och då hade han fått gå ur och mota bort några närgångna kvigor från vägen! De var alltså tillochmed fortfarande tama! Vi åkte genast dit men kunde inte se några djur. Vi hittade inte därborta så nästa dag följde jägaren med för att visa oss. Då syntes inte längre några djur till där han sett dem! Men det fanns spår! Vi spårade med hans hund, Nisse. Han trodde inte på att hans hund skulle följa spår efter tamdjur, men jag tyckte Nisse gick så noga och just där jag hade sett några spårstämplar så jag envisades med att vi skulle fortsätta. Nisse spårade men efter ett tag trodde inte husse på honom längre och vi ringde till dem som brukar jaga hos oss och de kom med sin hund också. Även den ville spåra där Nisse gått. Vi hittade spår på en grusväg längre fram och började om där. Och tänk! Där stod de till slut, helt lugna inne i skogen i en vacker glänta. Så tama att man kunde klappa dem! Vi hade kraftfoder med oss och lockade och motade dem flera kilometer till en halvt raserad hage som ägaren inte längre använde. Då var klockan elva på kvällen och vi ansåg att de kunde gå där över natten så skulle vi hämta dem med djurtransport nästa morgon. Där fanns ju rikligt med gräs och fint vatten. Vi lämnade också kraftfoder och en lagårdsdoftande jacka så att de skulle känna sig som hemma.

Nästa morgon efter mjölkningen lastade vi i vår snällaste gamla ko (357 Prima) som lockbete i djurtransporten och åkte iväg för att hämta våra kvigor. Naturligtvis hade de gett sig iväg igen och hagen var TOM! Det var bara att leta igen. Timme efter timme. 357 fick stå parkerad i skuggan. Nisse och hans husse kom bussigt nog igen för att hjälpa oss med sin lokalkännedom om skogen. Vi delade upp oss och gick i bredd genom misstänkta skogspartier.  Lennart kom lite snett en gång, men vilken tur det var, just när han kom fram till en liten grusväg och skulle klättra upp för slänten såg han dem stå däruppe! Mobiltelefonerna hade ingen täckning där, men vi hörde alla hur Lennart ropade. Janne och jag stannade och vaktade kvigorna, Göran hämtade djurtransporten, Lennart hittade ett bra ställe längre fram på vägen med berg på sidorna. De gick rakt upp i transporten. Gissa om det var skönt att komma hem med dem!? 357 fick gå kvar en stund med dem på betet, hon var så snäll så det var inget problem att hämta henne där sedan.

Vi kunde aldrig förstå hur de kunde hamna så långt bort, förmodligen har de sprungit på asfalten minst en mil. Kanske har de haft en bil efter sig?

638 Spira då, har hon varit på rymmen? Nja, snarare tvärtom... Hon tillbringade en sommar som dräktig kviga i en hage där det finns en sommarstuga inne i hagen. Med trästaket runtom  och stabil grind. Hon tyckte det såg trevligt ut därinne så hon lyfte resolut av grinden och gick in och trampade sönder gräsmattan, åt upp alla blommor och även bärbuskarna, samt gödslade gräsmattan. Rejält. Det såg inte lika trevligt ut när sommarstugegästerna kom dit kan man ju säga. Det var när Janne och Göran var bortresta. Lennart och jag åkte dit samma dag och hämtade hem alla kvigorna. Sedan fick vi betala skadestånd för förstörd trädgård och förstörd sommarfrid. Samt städa upp i trädgården så gott det nu gick....

Till sommaren har vi minst två Spirakvigor på bete.....

_____________________________________________________

”Veckans kofamilj” handlar denna veckan om Spira. Kon på bilden är 638 Spira. Spira-familjen är bruna kor. Liksom Gullan kom den första Spira till gården som en dräktig kviga, inköpt hos en granne som sålt korna. Denne granne hade haft drygt 20 kor, i en lagård av äldre modell, med träinredning. När Astrid Lindgren fick en djurskyddslag i 80-årspresent blev det plötsligt olagligt att ha kor i bås som var 2 cm kortare än lagstadgat. Några år kunde man få dispens men sedan var det tvärstopp. För de små gårdarna i skogs- och mellanbygd var det inte realistiskt att bygga om lagårn, ofta var djurägaren i 50-60-årsåldern och ingen tänkte ta över. Därför blev den nya djurskyddslagen dödsstöten för de små gårdarna i skogsbygden. De försvann alla under loppet av några få år. Det var en deprimerande process och jag undrar fortfarande om Astrid Lindgren var medveten om vad ”hennes” fina lag medförde. Det kan väl inte ha varit så hon tänkte? Visserligen skulle väl de gårdarna inte ha varit kvar nu i alla fall, med det låga mjölkpriset och dyra fodret kan ingen driva mjölkproduktion med så få kor. En och annan mjölkgård finns kvar i skogsbygden, då handlar det om någon ovanligt driftig människa som arrenderar alla grannarnas nedlagda lantbruk och har byggt en ny lagård. Skuldtyngda kämpar de och hoppas att det ska ordna sig till slut.

Vår granne sålde i alla fall korna och behöll kvigorna, seminerade dem och bjöd ut dem till försäljning året efter. Vi skulle köpa dem tillsammans med en annan granne. Vi skulle välja varannan. Eftersom Janne hade fastnat för en av dem och absolut ville ha henne så fick den andra spekulanten välja både nummer två och tre innan de började med varannan. Jag har försökt pressa Janne på hur han redan då kunde veta att 495 Spira var en så bra ko, vad var det han såg hos henne? Hennes pappa var en ungtjur, Sjöbredared, och hon hade inga särskilda meriter. Janne kan inte svara på vad det var, han tyckte nog bara att hon var grann.

Han hade rätt i alla fall, 495 Spira var en ovanligt duktig mjölkko. De andra kvigorna vi köpte då var helt värdelösa. 495 var låg och bred över korset, ett juver som blev lite för djupt med tiden, men med bra produktion och mycket bra halter av fett och protein. Hon var lite hårdmjölkad, och ganska svår att få dräktig. Tyvärr hade hon också höga celltal större delen av sitt liv, men eftersom hon mjölkade såpass bra så fick hon vara kvar ändå. Hon kalvade fem gånger och fick fyra kvigkalvar.

När hon kom till oss var hon dräktig med Backgård. Den dottern hette 442 Spira och var en stor ko som mjölkade jättemycket. Tyvärr var hon ful, alldeles för krokhasig, så hon var ju inte aktuell som tjurmoder fast hon med tiden fick ett mycket högt index. Hon var också väldigt svår att få dräktig, så den enda dottern vi har efter henne är efter en ungtjur, 2190 Svista. Hon heter 638 Spira och är nog den finaste SRB-ko vi någonsin har haft. Hon gör allt rätt, tar sig dräktig på första inseminationen, mjölkar runt 13000 kg om året, har alla provningar med bästa juverhälsa, äter och mjölkar utan krångel. Man kan stå och titta på henne och bara förundras över att en ko kan vara så fantastisk...Hon är i år dräktig med G Edbo. Hon har en dotter e. J Valon.

495 fick sedan en dotter, 515 Spira, efter en ungtjur som hette 1565 Svista. Det var en lustig ko, hon var liksom ett nummer för liten. Hon såg ut som en riktig ko fast i miniatyr. Hon mjölkade ju inte så mycket, men hon behövde inte heller lika mycket mat. Per kilo kroppsvikt hade hon nog ingen dålig produktion. Lennart kallade henne ”baggen” eftersom hon var så liten. Henne hade vi inte kvar så länge men hon fick en dotter och den sålde vi på export till Turkiet. Det var en av de första SRB-kor som fick komma in i Turkiet. Hennes pappa var en ungtjur som senare blev avkommebedömd med mycket gott resultat så man får hoppas att hon inte skämdes för sig.

Nästa dotter 495 fick hette 565 Spira. Hon var efter Eugen, en ungtjur som var resultatet av en kombination av en av de bästa kanadensiska ayrshirekorna och svensk SRB. Hon var stor, även hon lite krokhasig och lite hårdmjölkad. Men hon mjölkade väldigt bra, som de flesta Spira. Hon var en av mina absoluta favoriter. När hon utgick ur besättningen så var det för att hon blev för dålig i benen. Hon har också en dotter efter J Valon. Kanske dumt att jag tog honom till Spira-korna eftersom han inte har så bra nedärvning på ben han heller. Fast de ser inte så tokiga ut än i alla fall. 565 har också en dotter e. Tålebo, det tror jag var en bra kombination.

Den sista dottern 495 fick heter 594 och är efter 1203 Soukolo. Hon är en typisk Spira, hårdmjölkad och med bra halter. Tyvärr har hon inte särskilt mycket mjölk (det har de ju inte med den pappan...), men hon får vara kvar i alla fall, det är ju ändå en Spira.. Hon har bara fått tjurkalvar.

Sådär, nu har jag presenterat hela Spira-familjen på en enda gång. Så då behöver jag inte hålla på och tjata om Veckans kofamilj hela veckan. Men om jag orkar så ska jag berätta lite om Spira-döttrarnas olika rymningar. De har nämligen varit riktiga utbrytardrottningar nästan allihop.

_____________________________________________

544 Gullan, e. Gubbilt, kallades först för Lillgullan, men när 250 blev Gammelgullan så blev 544 den ”rätta” Gullan.  Hon är en enastående mjölkko, och lika anspråkslös och lättskött som sin mor. Hon har också den typiska Gullanfärgen, helsvart med fyra vita strumpor. Hon har kalvat fem gånger och hittills haft alla provmjölkningar i juverhälsoklass 0-2! Men nu har hon ju tyvärr drabbats av ett spentramp som ledde till juverinflammation. Hon har fått antibiotika och svarade bra på det så det finns hopp att hon blir helt bra igen. Hon har fortfarande karens på mjölken, det är sista dagen idag så i morgon får vi leverera hennes mjölk igen. På fyra år och fem månader har hon i snitt producerat 13 182 kg mjölk (ECM). Hon har ett relativtal på 132 för kg smörfett, och 122 för kg protein. Hon har enbart fått tjurkalvar! Men det är ju inte för sent, snart är det dags att seminera henne igen, det är bara att fortsätta hoppas.

680 Gullan, e. Puck, Gullvivan kallad, var Gammelgullans sista kalv. Vi hade stora förhoppningar på henne. Visserligen har vi inte haft någon Puck som har blivit bra, några har dålig juverhälsa, någon fick vi skicka för hon hade så brett mellan framspenarna att det inte gick att mjölka henne. Och 680 Gullan är tyvärr inget undantag, hon är visserligen frisk och vacker (Juver 80, ben 80, kropp 82, helhet 81), men hon mjölkar inget. Något bättre har det blivit med tiden, hon har nu kämpat sig upp i en medelmjölk på 30 kg per dag, knappt godkänt. Man får hoppas att det blir bättre i nästa laktation, anlagen borde ju finnas där. Hon är dräktig med en ungtjur i år. Men hon fick faktiskt en kvigkalv i somras, den heter 762 och är efter Ricky. Den kalven är nu ett halvår gammal och riktigt vacker, fast den är vanligt svartvit och ser inte ut som en Gullan med de vita strumporna som Gullan brukar ha.

Varning, detta är ett inlägg i "Veckans kofamilj" och handlar bara om kor. Det "rätta" inlägget idag heter "Mumintroll"....

Berättelsen om Gullan börjar på 90-talet när en gård några mil härifrån sålde alla sina kor. Korna skulle åka ända till Norrland, mer än åtta timmar, så det krävdes en officiell veterinär för att besiktiga lastbilen och godkänna färdplanen med planerade vilopauser osv i samband med avfärd. Jag var där med min runda stämpel. Jag minns hur Ulla grät och grät. Jag tyckte också det var väldigt sorgligt, de hade ju haft en fin besättning.

Något år senare såg Janne en annons i tidningen ”tre dräktiga kvigor till salu”. Det var i samband med att vi skulle bygga ut lagårn så Janne och Göran bestämde sig för att åka dit och titta. Johan fick följa med. Förmodligen hade jag jouren och hade Erik med mig, vi brukade göra så, jag kunde inte ha båda killarna med mig och Göran ville inte ha båda hemma.

De bestämde sig omgående för att de ville ha två av kvigorna, men den tredje var de inte så sugna på. Hon var efter Häradsköp. Vi hade seminerat nästan enbart med Häradsköp i två år, och började tröttna på honom. Dessutom visste vi ju inte ännu ifall det verkligen var en så bra tjur som det verkade, vi hade ingen som hade kalvat än. Lite smutsig var hon också. Men Ulla vände sig till lille Johan, knappt två år, med blöja och barbent i för stora gummistövlar: ”Tycker du inte att ni ska köpa den här också? Hon har ju så fina vita strumpor!” Jo, det tyckte Johan absolut. Så då blev det så, Gullan fick följa med hon också. Därför är Gullansläktet Johans kor.

Denna första  Gullanko, 250 Gullan, var helsvart med fyra vita strumpor (det var såklart korsning längre tillbaks). Hon var så snäll och lättskött att alla gillade henne. Enda gången hon gjorde något väsen av sig var de åren då vi blandade HP-massa (strimlade syrade sockerbetor) i ensilaget. Om det då någon gång hade missats, t ex för att balen var frusen och inte hade hunnit tina, då upphov Gullan sin röst och protesterade högljutt. Hon blev med tiden lagårns äldsta ko, och hon var aldrig sjuk. Hennes enda svaghet var att hon hade dåliga, lite mjuka, klövar. Sommartid hände det mer än en gång att jag fick ta fram hovkniven och gröpa loss en sten som fastnat i klöven. Vi trodde nog att hon skulle komma upp i 100 ton producerad mjölk, en magisk gräns för kor. Men när 250 Gullan, som då kallades Gammel-gullan, hade fått sin åttonde kalv orkade hon plötsligt inte längre. Hon fick dåliga ben och dålig juverhälsa. Så efter att ha producerat 86544 kg (ECM) mjölk så åkte Gullan till slakteriet, sörjd och saknad.

Gullansläktet har tyvärr den egenheten att de nästan bara får tjurkalvar. En av Gullans tjurkalvar, Gulliver, e. Gothem, blev såld till en granngård där han tjänstgjorde som avelstjur. De var ute efter långlivade djur med bra halter fett och protein, och det borde han ju ha kunnat ge upphov till. 250 Gullan fick två döttrar, 544 Gullan (e. Gubbilt) och så, som sin allra sista kalv, 680 Gullan (Gullvivan kallad) e. Puck. Men om dem får jag berätta en annan dag. Det heter ju ”Veckans kofamilj” så jag måste ju hålla igen lite om det ska räcka en hel vecka (kommer det ju ändå inte att göra). Tyvärr har jag inget kort på 250 Gullan. Hon var såklart flitigt fotograferad, men jag har bytt dator och slarvat med att spara bilder så de är försvunna...