Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta.

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver inbjudningar till min fest.

Det går aldrig att förlika sig med den stora orättvisan att vissa ska ryckas bort så alldeles för tidigt. Vad ska de med alla änglar till däruppe? Vi vill ha dem här på jorden, mitt ibland oss.

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå att komma tillbaka så här. Alla får inte den chansen och jag är otroligt tacksam. Livslusten har vaknat, jag vill saker igen, jag vill rida i full galopp över stubben, jag vill sitta på en solvarm brygga med en bra bok och ett äpple, jag vill åka till Afrika, jag vill klia en solsvettig fölpäls, jag vill kinda med en bebis, jag vill ut och segla (!!) och jag vill fira med en rejäl fest nu när jag fyller jämnt. Bara fira att jag får fira.

Tack ni alla som har stöttat mig genom detta. Vissa av er klagar lite på att jag har slutat skriva i bloggen och visst är det så att jag nog skulle behöva för min egen skull också, lite eftertanke skadar väl aldrig. Men det är alltid så mycket som är mera bråttom. Nya jobbet har börjat rulla igång, mitt i årets brådaste tid, och jag har ingen aning om hur det ska gå till att utföra allt som jag har åtagit mig...

Lite skavanker har jag ju fått, det fattas en och annan kroppsdel, fötterna blir aldrig vad de har varit och övervikten är ju trist. Men inte ens den känns oöverkomlig längre, jag ska nog komma i form ska ni se. På återseende!