Sista fina dagen innan regnen kommer? Göran kör in halmen under tak och jag ska mjölka. Johan och jag har varit i skogen och plockat trattkantareller. Tyvärr fanns det inte så många, jag tror att vildsvinen har ätit upp dem för det var massor med bök. Vi hade trevligt ändå och pratade om viktiga saker som Gud och Big Bang och sånt. Och det räckte till en svamppaj.

Konferensen i Stockholm var allt värd att åka på. De hade satsat generöst på oss - vad sägs om Triple & Touch som underhållare till middagen?! De är ju jätteproffsiga på sånt och det var superbra, dessutom så verkade det som om de själva hade roligt, vilket ju är fantastiskt med tanke på att de gör sånt varje vecka förmodligen. Jag blev plötsligt så lycklig över att få vara frisk igen och få sitta där bland alla glada människor att jag nästan började lipa. Tänkte på alla mina forumsystrar och önskade att de hade fått dela upplevelsen med mig.

Men vår organisation går igenom stora förändringar nu och ingen vet hur det kommer att bli.

Nu har jag fått ett konkret projekt till nästa sommar - inte bara "skulle vilja paddla med killarna" - nej, nu vet jag hur det ska gå till och det ska vara havskajak i Sankt Anna skärgård. Det ni - något att se fram emot!

Idag kan jag hälsa till släktingarna i Ask att Pärlemor har fått en lillasyster. 615 Pärla har kalvat igen, en kvigkalv e Palm.

Och så har jag sett en älg på Slantgärdet men kortet jag tog med mobilen funkade tyvärr inte för det var motljus.

I morgon ska alla distriktsveterinärer utom de som måste vara hemma och jobba samlas på konferens utanför Stockholm. Det blir kanske kul, kanske inte, men jag ska ha en positiv attityd eller hur.  

I går kväll var jag på föräldramöte. Alla andra ser så harmoniska ut, de har säkert välstädade hem där barnen sitter och gör läxor. De äter nyttig mat varje dag och är friska och älskar varandra.

Och alla var så gulliga och sa att det är så roligt att se mig igen och så roligt att jag ser så frisk och pigg ut! Jag vet inte varför men för varje gång kände jag mig tröttare och tröttare. Till slut kände jag mig nästan som om jag var full med cellgifter igen, och helt alienerad och alldeles dimmig i skallen. Vet inte varför det blev så, de ville ju bara väl. Det kändes nog bara så övermäktigt att leva upp till deras förväntningar.. Jag sa inte ett knyst på hela mötet, att planera för nian kändes plötsligt helt inaktuellt, vi ska ju klara oss igenom det här året först, och nästa.

Det är inte så lätt för oss att vara medmänniskor i vardagen, åtminstone inte på sådana där stora möten. I datorn är det lättare faktiskt. Vid den här tiden förra året, i tomrummet efter operationen och medan behandlingen var en diffus hotelse (som ju egentligen är en livräddande ynnest), då gav jag mig ut på nätet och sökte information. Jag hittade ganska snart forumet "cancertjejer". Det fantastiska med det forumet är att det verkligen fungerar - inte bara som kunskapskälla utan också som ett livsrum. Man är inte ensam. Kvinnorna där delar generöst med sig av sitt elände och tröstar varandra efter bästa förmåga. På det sättet har Internet betytt enormt mycket för många människor, man förstår att man inte är ensam. Jag läste bloggar också, Busan t ex, och fick på så vis en inblick i vad som väntade.

Det kanske låter märkligt men det var först då som jag på allvar insåg att världen omkring mig inte är full av lyckliga självgoda människor. När man möter hundra människor i en citygalleria så finns bland dem folk som har cancer, de går omkring mitt ibland alla andra. Där finns folk som nyss har mist sin mamma, folk som går i skräck för att bli övergivna av sin sambo, folk som har barn som går igenom en kris, osv. Vi hankar oss alla fram genom det här livet så gott vi kan och vi kan bara hjälpa varandra genom att komma ihåg att vi är alla medmänniskor till varandra. Förut tyckte jag att jag var en så socialt misslyckad och obetydlig person att jag inte alls hade någon betydelse som medmänniska. Så är det ju inte. Vi har alla ett ansvar för att stötta varandra när det är svårt. Och vi är inte ensamma, vi har varandra. Om vi kommer ihåg det, och försöka suga lite på de goda stunderna som också finns då och då, så tror jag livet blir något lite lättare. Lite högtravande kanske, men det är nog ofta så att det som låter som klyschor också kan vara viktigt, om det är äkta menat.

Nu måste jag ut till mjölktanken, disken krånglar igen.

Idag har jag jobbat, nu vågar folk ringa och boka mig lite grann igen - det kommer kanske igång, det gamla livet.

Vissa kor är ena riktiga lortgrisar och då är det bråttom att klippa dem när de är installade. 505 är en sådan ko, hon vill helst inte lägga sig förrän hon har bäddat riktigt mysigt med en färsk komocka..  Kvigan 706 som kalvade för några veckor sedan är tydligen också av den sorten. Så idag var det bara att greppa klippsaxen och köra igång. Jätteduktig var jag och klippte tjugo kor. Om jag skulle fortsätta i den takten så skulle det snart vara klart! Det går så lätt att klippa när de just har kommit in och man inte behöver gå före och rykta. Att klippa kor är en mysig sysselsättning, meditativ på något sätt. Man blir helt avskärmad från omvärlden, det är bara kossan och hennes päls som existerar. Min ambition är att alla korna ska vara klippta i oktober och sedan ska de skabbehandlas. Just idag verkar det inte ouppnåeligt.

Christer har varit här och sått idag, om det bara inte regnar i natt så blir höstsådden klar i morgon. Och tredjeskörden är ihoppressad till fyrkantsbalar. Ett jättegott foder verkar det vara. Nu hoppas jag bara att Görans teori håller om att dessa fyrkantsbalar ska gå att utfodra med våran Combi-Master-fodervagn. Vi har försökt en gång förut, för tre-fyra år sedan, det gick inte. "De har mycket bättre hackat nuförtiden" säger Göran. Hmmm. Våran fodervagn är nämligen väldigt känslig - blir stråna längre än ca fem cm så sätter det sig hela tiden och det är INTE roligt. Men bra skulle det vara om det kunde fungera! Just nu utfodrar vi med rundbal (för hand, med spjut i rälsen) från förstaskörden på en ekologisk gård som vi arrenderar och det är rätt grovt och förmodligen näringsfattigt. Att kombinera med denna tredjeskörd som är så späd skulle vara toppen. Den skörden är förresten också rätt ekologisk för vi har bara gödslat med "naturlig" gödsel på vallarna nu efter förstaskörden. Och spannmålen är obesprutad. Och vi har så mycket spannmål i år så lågmjölkare och slaktkor får enbart spannmål och inget koncentrat - alltså enbart egenproducerat foder. Håhå vad vi är bra.

 Förresten har jag varit duktig och bokat in en del besök till senare i veckan och nästa vecka. Nu blev det väl mycket ros - hoppas det inte luktar illa...

Jättteroligt att höra att Carolins spelning blev lyckad!! Önskar jag hade kunnat teleportera mig till Lund i lördags kväll! Hade velat se Örjan och Ingrids jätteduk också.

I det härliga sommarvädret fortsätter det att vara hektisk aktivitet. Jag har jouren men det har ännu inte ringt något så jag var med när hela familjen plockade sten inför höstsådden. Efter ett tag fick Johan köra lastmaskinen. Jag tror det är bra för hans självförtroende att få göra sånt ibland och nu passade det ju väldigt bra, när man bara ska köra sakta och det inte är stressigt. Jag är så nöjd att min kropp duger till sådant arbete som stenplockning igen! Och tänk sån tur jag har att jag inte har några problem med lymfan i armen! Men jag gör ofta min "flaxövning" och stretchar uppåt. När man lastar fodervagnen passar det bra - jag flaxar medan det lastar, och på slutet när man behöver jämna till för att få riktigt fullt, då blir det uppåtstretchning. mycket av känseln har jag fått tillbaka också. Ett tag var det så att när det kliade på baksidan av axeln och jag skulle klia tillbaks så kändes det inte när jag kliade mig. Obehagligt! Och inte gick det att få slut på klådan då heller. Men nu kan jag klia mig, det är ju väldigt skönt..

Man kan tycka att jag har annat jag behöver göra istället för att sitta här och skriva en massa trams, och det är ju alldeles sant. Ha det bra i denna vackra höstdag allihop!

Särskilt hoppas jag att Erica/lilltån inte har det alltför jobbigt!! Jag loggar inte in på cancerforumet lika ofta nuförtiden eftersom jag börjar känna mig frisk igen. Men många av kvinnorna där finns med mig varje dag.

Berta

Längesedan jag skrev Veckans kofamilj, men det finns några familjer jag gärna vill berätta om innan jag låter projektet helt ligga i träda. Berta är en sådan familj, det är en av våra allra bästa kofamiljer, och vi har många Berta. En Berta blir aldrig dålig, det må vara vilken tjur som helst, hon blir som sämst medelmåttig. Nästan alla Berta är ädla i typen, ofta lite tunna och svåra att hålla i hull, men de mjölkar ju mycket. De brukar vara lugna och lättskötta.

Janne och Göran köpte sin första Berta för längesedan, kanske i slutet av 70-talet. De var på en granngård för att köpa en kviga, och fadern där på gården lät dem välja vilken de ville. När sonen kom hem blev han inte så glad att upptäcka att de hade valt just Berta… På den gården var Bertasläkten utdöd men i somras köpte de några kvigkalvar av oss, så nu har de en Berta igen.

Den första Berta jag minns hette 234. det var en stor och gles ko som mjölkade massor. 143 Berta är också en ko man minns, hon var efter Hällevadsholm. Hon var en fantastisk ko och när hon fick sin dödsdom för att hon visade sig vara smittad av leukosviruset, då sörjde vi verkligen. Vi behöll hennes tjurkalv som avelstjur till en grupp kvigor, och hans döttrar utmärkte sig också genom att vara ovanligt bra kor. Några år senare fick en annan Berta samma dom, det var 292 Berta. Det var en oerhört vacker ganska hög ko efter 238 Rögild. Den tjuren var ju ingen höjdare, han nedärvde ganska dålig juverhälsa och dåliga halter, men 292 var en jättefin ko. Vi kunde inte förmå oss att slakta henne, hon fick stå inne den sommaren för att inte smitta de andra. Hon mjölkade över 40 liter om dagen i mer än sju månader, detta var ca tio år sedan. Hon var till slut Östergötlands sista leukosko och vi blev ju tvungna att skicka henne, men det sved. Hon hade fått två döttrar med Häradsköp som tur var. Båda var anonyma men trevliga kor. En av dem fick i sin tur en dotter med Lord Lily, och det är min favvo-kossa framför alla andra – 505! Hon gör i år sin sjätte laktation och hon är dräktig igen. Bilden är tagen för några veckor sedan. Hon blev exteriörbedömd som fjärdekalvare och fick då juver 89, ben 87, kropp 86 och helhet 88!! Tyvärr har hon emellanåt lite halvdålig juverhälsa så hon kan inte åka på utställning som SARA-ko. Hennes produktion på 5 år och 11 mån är 12547 kg ECM per år. De senaste 12 mån har hon 13598 kg ECM.

505 Berta har haft lite tur som fortfarande är i livet. När hon var dräktig kviga och vi skulle hämta dem på betet så blev det uppskjutet några dagar för vi körde ensilage. När vi kom för att hämta dem kissade 505 blod – hon hade fått piroplasmos! Det är en sjukdom som de oftast dör av inom ett dygn så det var ju en väldig tur att hon inte blev sjuk några dagar tidigare! När hon hade kalvat för andra gången fick hon löpmagsförskjutning. Jag gjorde en Grymer-Sterner operation men stygnen släppte så hon slutade äta igen. Vi rullade henne igen men hon gick inte igång. Hon stod precis på änden av foderbordet och Janne gick förbi henne med napphinkarna när han gav kalvarna mjölk. Plötsligt slet hon till sig en hink och tömde den med några kraftiga sug på nappen!! Och sedan åt hon hö. Så hon fick mjölk i napp i flera veckor tills hon var helt återställd! Detta trick har jag prövat på fler kor men det har aldrig mer fungerat..

Sedan dess har 505 Berta i alla fall varit i fin form. Idag blev hon mormorsmor! Hennes dotter med Björinge, 585 Berta, har en jättefin dotter med 5711 Ytterby som heter 684 Berta. 684 kalvade i natt och det blev en kvigkalv e. Banker. Jätteroligt!

Det finns fler Berta man kan berätta om men det får i så fall bli senare i veckan.

Detta har varit en väldigt lyckad dag. I morse var de och hämtade tjurkalvar, det var skönt, det lättade på trycket, på sista tiden har det varit väldigt mycket kalvar överallt. Medan de andra lade sista handen vid de trasiga båsgrindarna som skulle svetsas ihop så var jag och handlade och stannade till på vägen hem där jag förra veckan hade sparat miljontals knappnålsstora trattkantareller. Jag tänkte att det var bara att hämta hem en storskörd nu, men då hade det märkliga hänt som så ofta händer med svamp - så fort man har fått syn på dem så slutar de att växa! De stod kvar likadant, bara lite torrare. Märkligt. Växer de upp bara på en dag så långt som de hinner den dagen och sedan är det stopp? Hmm, det har varit torrt den här veckan, kanske var det därför? Jag fick ihop några liter i alla fall. Fick dåligt samvete av att plocka de där små, det kändes som om jag förstörde skörden för någon annan... Fast det var ju bara hyckleri - själva idén att kolla mitt ställe var ju för att det var fredag och jag ville hinna sno åt mig "skörden" innan helgplockarna kommer.. Nåja, trattkantareller brukar ju finnas så att det räcker åt alla som vill ha. Och en god svampsås till pastan fick "gubbarna" därhemma innan vi tog in korna.

Korna hade kommit hem så fint, och jag hade gjort en "bordsplacering" åt dem. Det gäller att tänka till när man tar in dem, det är jobbigt att behöva flytta runt dem efteråt. De med sämsta juverhälsan ska stå på slutet, högmjölkare måste vara mitt emot varandra så att man kan fläska på med gottaste maten där. De yngsta nykalvade kvigorna ska stå tillsammans, de behöver ha sina vänner i närheten så att de inte känner sig för ängsliga, och så behöver de kunna äta lite långsammare utan att bli bestulna. Och så vill vi ha den finaste kon som blickfång direkt när man kommer in i lagårn, 638 blev det som fick den platsen, och 660.

Nu när korna är under tak kan jag ju tala om hur det har gått till här på gården på sista tiden... Eftersom jag ansåg att det inte var mitt jobb att fixa staketen i år och ingen annan hade tid så blev det lite si och så med den saken. På återväxten har vi haft bra staket, och i de första fållorna. Men nu på slutet när vi har släppt på mer och mer av mossarna då har det varit mindre och mindre staket... Våra snälla och duktiga kor har kommit hem så snällt varje morgon i mörkret i alla fall. Bra bete har de ju i alla fall fått.. Och nu är de inne som sagt. De ligger så nöjda. Inte minsta lilla mu har man hört, så de är nog nöjda med att få maten serverad framför nosen igen.

Och nu kommer vi till det roligaste idag: klockan 18.00 befann Johan och jag och Zelda oss i skogen tillsammans med en viltspårsdomare. Rörligt prov kallas det och är hur officiellt som helst. Han hade lagt ett långt spår med fyra vinklar och bloduppehåll och allt som ska vara. Och Zelda gick spåret jättebra! Lugnt och koncentrerat. Och Johan var en perfekt hundförare. Två vinklar behövde hon ringa men det är ju inget fel, tvärtom visade hon att hon vet hur hon ska göra när spåret försvinner i en vinkel. En gång gick hon upp på en sten och visade att där hade varit en räv, men sedan tog hon sig an spåret igen och jobbade vidare. Jättebra gjort! Så nu har vi ett protokoll med full poäng och får tävla i öppen klass! Verkligen roligt, och precis vad som behövdes för att Johan inte skulle tappa intresset för denna vår enda gemensamma hobby.

Idag är det ett år sedan operationen. Jag tror det var den dagen som Tiden gjorde sin märkliga inbromsning. Livet hade varit helt utan luckor, allt bara rullade på och det fanns aldrig tid. Plötsligt öppnades en fallucka och sedan var dagarna oändliga. När jag hade vaknat efter operationen kom läkaren som hade opererat och kollade hur jag mådde. Jag frågade om jag hade haft några smittade lymfknutor och när han svarade ja så frågade jag om det skulle bli cellgiftsbehandling och då sa han också ja. Så jag ställde in mig på högsta stridsberedskap. Och sedan hände ingenting. Och ingenting. Jag vilade och läste böcker och var modig och tömde själv mitt serom och gjorde min gymnastik med att lyfta armarna högt. Och dagarna sniglade sig fram. Och veckorna. Den tiden, mellan operationen och behandlingen var nog det jobbigaste, mest eftersom jag inte visste vad som var nästa moment, eller vad det innebar. Eller när det skulle infalla. Som att vänta på en förlossning fast inte ändå för den längtar man ju ändå också efter...Jag väntade på kallelser, det var vad jag gjorde. Lite kunde jag ju jobba, men det var svårt att fokusera om till jobb, jag hade ju liksom styrt fokus inåt.

Nu börjar dagarna återta sin gamla rytm. Snart är de sådär korta igen.

Idag har jag bytt av Lennart och högtryckstvättat i lagårn. Jag gillar att köra högtryckstvätt, det är så effektivt. Synd att man inte kan använda den metoden i köket... Lagårn är i alla fall jättefin nu. I natt får korna sova under bar himmel för sista gången i år, i morgon blir det installning. Det ska bli väldigt skönt att få in dem, det känns som om man behöver få bättre kontroll på läget. Lika skönt som det är att få ut dem på våren är det att få in dem på hösten. Men det är ju fortfarande många kvigor och sinkor ute i olika hagar.

Jag har jour i natt.