Nu börjar jag må bra igen. Folk som kommer till gården för att hälsa på av olika anledningar blir förvånade över hur pigg jag ser ut. Skönt att det har vänt redan nu, då har jag förhoppningsvis en hel vecka som "normal".

Oftast om det är fint väder så brukar vi äta påsklunchen som picknick ute i skogen (praktiskt med alla äggskal..). Härligare väder än idag kan det ju knappast bli, men eftersom Erik är iväg och jobbar idag så har vi istället burit fram trädgårdsmöblerna och suttit ute i trädgården. Erik blev inringd till praoplatsen, pga brådskande montering av en vagn som ska levereras snarast. Det är ju kul att han får tjäna sig en slant, inte lär han bli utan godis och påsklunch heller kan jag tro. Vi får väl ta vår picknick en annan dag, det är snart dags att titta efter murklor också.

Nu har jag läst Gunilla Norrös bok "Aspergers syndrom - har jag verkligen det?". Jag tyckte den var väldigt bra faktiskt. Den riktar sig främst till vuxna som får/förstår att de borde ha diagnosen först på äldre dar. Det finns säkert många i den kategorin, man började inse vad detta med Asperger var först på 1980-talet. Men den förklarade mycket för mig också, jag tycker redan att jag förstår Johan bättre. Till exempel så förstår jag nu hur löjlig jag var igår som höll på och tjafsade när han ville sitta i bilen på fikat. Han hade ju förklarat att de pratade för mycket, vad mer fanns att säga? Och jag tycker att jag borde ha förstått, jag har ju levt tillsammans med Johan så länge nu, och vet att han dessutom är hörselskadad och inte hör vad folk säger när man sitter många i en grupp, och utomhus dessutom.

Jag tycker hon förklarar väldigt bra i boken, och ger bra exempel. Problemet är hur vi ska lära oss att kommunicera på ett rakare sätt med de som har Asperger, så att de har en chans att svara på ett vettigt sätt. Och att vi inte själva lägger underförstådda tolkningar i kommunikationen. Frågan "förstod du inte att jag blev ledsen när du sa så?" kan ju faktiskt bara få ett svar "nej, det förstod jag inte" (eller möjligen -"jovisst, men det var ju meningen", men det svaret är rätt osannolikt från en person med Asperger - de är väl oftast helt ointresserade av att såra folk, vad skulle det vara för mening med det?). Men det var inte det svaret man ville ha, alltså var frågan fel ställd. Och för sent, när missförstånden redan var ett faktum... Ja, det finns mycket att fundera på här. Mitt jobb är ju inte egentligen att jämna vägen för Johan utan mer att ge honom redskap att hantera omvärlden, lämpliga mallar för olika situationer. Det känns som en närmast omöjlig uppgift. Vi får ta en sak i taget. Faktum är ju att Johan själv redan har utarbetat lämpliga strategier, som dock mest går ut på att undvika social samvaro.

_______________________________________________

Åsa påminde mig om att jag inte har gjort någon "veckans kofamilj" så det har jag gjort nu, men jag lade den igår så ni som inte vill läsa om kor ska inte behöva det...