Det blev en intensiv dag igår. Föreläsningen gick nog bra tror jag, de frågade mycket och verkade hänga med. En kom fram efteråt och tackade faktiskt!

Sedan var det lunch men jag väntade ju på våra besökare från Stockholm. Datamannen, den klurige och försynte som skapar själva programmet efter mina önskemål (!) stod redan och väntade på mig i foajén när jag kom ut från föreläsningen. Min chef, som också är med i projektet, anslöt snart, och så väntade vi på besökarna. Som hade gått en annan väg in och väntade i restaurangen. Så det blev lite fel från början. Och jag hade tänkt betala för alla men hann inte för min chef hann före. Det var pinsamt tyckte jag. Men vi åt och pratade och åkte sedan till kontoret för vårt möte. Jag visade programmet med alla finesser. Jag halade inte fram något sekretessavtal men jag nämnde i alla fall att min syster hade sagt att jag skulle det...

Egentligen fortsatte de med sin förhalningstaktik men hon som nu är den drivande inom djurhälsa är ju en entusiastisk sorts människa och blev åtminstone intresserad av att driva parallella linjer. Vi ska få besked i september om vad hon får för besked uppifrån om fortsättningen. De andra byråkraterna kommer förmodligen inte att lägga två fingrar i kors för att besvara våra förfrågningar om att hämta och sända data om inte hon driver på där också. Man blir så trött av att det är så segt. Men vi fortsätter att köra vår egen linje som förut så får man väl se vad som händer. Vi kommer ju snart att vara klara att sälja licenser. Vi satt och jobbade en stund efteråt med programmet, och han är verkligen fantastisk, datamannen, han har snart fixat alltihop!

Idag har jag varit och tagit blodprov inför nästa behandling. Jag fick gå in på labbet direkt för de tyckte det var så mycket folk i väntrummet så jag riskerade att bli smittad om jag satte mig där! Ibland känns det som om man har hamnat i en "gräddfil" för att man har cancer. Tyvärr är ju priset rätt högt för det flytet.. Bara behandlingarna är ju lite mer än vad man orkar genomgå, och så detta att man inte vet vad som kommer att hända sedan. Jag räknar helt med att jag kommer att få något bakslag om några år, men egentligen kan jag ju lika gärna komma undan med blotta förskräckelsen.. Jag känner mig inte rädd när jag tänker på det, det är ju lite konstigt. Det känns som om det räcker att jag vet att jag har ett tag på mig nu i alla fall, jag kommer inte att må dåligt hela tiden. Nu är det näst sista behandlingen och snart är den här pärsen över. Jag har svårt att tänka framåt, blir ju tröttare och tröttare och det känns omöjligt att jag ska orka jobba igen. Ändå tror jag på något sätt att livet kommer att gå vidare... Och jag är gladare och mindre deppad nu när jag mår bättre, de här behandlingarna sätter sig ju väldigt mycket på humöret tycker jag. Fast de här sista dagarna blir jag sorgsen och ibland nästan gråtmild av att det är behandlingsdags igen. Just blodprovet blir jag alltid så ledsen av. Bra att jag haft mycket annat att tänka på nu på slutet.

Jag ska jobba lite i eftermidddag också, det är nog bra. Och bra att få ett halvtidsbesök till klart. Bonden själv kommer inte att vara med, den gården ligger ute på slätten och där sår de för fullt nu. Han har lovat att lägga fram alla papper vi behöver och sedan får Anita och jag klara oss själva, och det kommer att fungera bra.

Här har vi fått gödseln utkörd igår, det kommer en stor gödseltunna från en maskinstation och kör för fullt tills brunnen är nästan tom. Tranorna gillade det, de har inte synts till på några veckor, men i morse gick de på det nygödslade igen. Äter de mask?? Fluglarver??