Idag "yssjar" björkarna i grönt. Och de sista gärdena blir sådda. En liten skvätt regn i morgon skulle ju inte vara helt fel.. Det är väldigt torrt i markerna nu. Snart vill vi börja släppa ut kvigor, men om det fortsätter att vara så här torrt så kommer betet att ta slut nästan genast. Vi har gott om ensilage fortfarande så det är ingen brådska att få ut djuren.

Jag är fortfarande yr och trött och grinig.

Har fortsatt att tänka på det där med bekräftelse. Jag tror att det är viktigt det som Elisabeth skriver, att den glädjen man själv kan känna när man har gjort något som man tyckte var roligt och som man känner sig nöjd med är det viktigaste. Ändå är det nog så att vi alla är beroende av att få lite bekräftelse utifrån någon gång. Om ALDRIG någon ser vad man har gjort så bleknar kanske glädjen? Vi har alla ett behov av att bli sedda. Men egentligen är det väl så att man vill bli sedd för den man verkligen är, utan att behöva göra något särskilt för det? Det är väl det som är så viktigt för barnen, att vi bekräftar dem på det viset, så att de får en känsla att de har ett värde. Inte så lätt, man fastnar lätt i att de måste vara duktiga för att få positiva kommentarer. Som vuxen måste man kanske oftare göra saker som syns för att få sin bekräftelse? När man är full med cellgifter är det inte så lätt, men man blir ju sedd på nya sätt. I vården t ex, det är nog viktigt hur vårdpersonalen behandlar patienter, men jag känner mig sedd när de frågar hur jag mår och vill veta biverkningar och sånt. Och så är det ju en sorts bekräftelse när jag får kommentarer på bloggen, eller hur?