5/4 2009

Jag bara fortsätter att känna mig sur och fel. Inte särskilt kul, varken att skriva om eller att läsa. Förstår inte riktigt varför, egentligen kom jag ju mycket lindrigare undan den här behandlingsomgången. Jag fick aldrig sådär fruktansvärt ont i benen, är bara domnad. Domnade ben och fötter är ju inget större problem, får man välja mellan cancermetastaser eller domningar så blir det inget problem alls! Och det känns ju också bra att jag fick en behandlingsgång med den höga dosen som jag knappt tålde, då har man verkligen gett mig allt som går. Trött är jag fortfarande, sådär svimfärdigt matt och darrig blir jag emellanåt. Det är väl bara att gneta vidare, försöka få fram mat på bordet idag också och vänta på att något ska kännas roligt...

Nu bet jag sönder en tand också med hjälp av Tyrkisk Peber, det hjälpte ju verkligen att få mig på bättre humör! Om man ska se saker från den positiva sidan så gör det ju numera inte så mycket att jag har så dåliga tänder. Förut brukade jag vara bekymrad över att jag kommer att få lägga en förmögenhet på underligheter som stifttänder eller vad det heter när jag blir äldre. Så gammal behöver jag nu kanske inte kalkylera med att bli, då är ju ett bekymmer ur världen.

___________________________________________________________