Lite trött är jag fortfarande, kanske har jag inte tagit det tillräckligt lugnt de sista dagarna. Jag har faktiskt både bakat bröd och tvättat några fönster. Nu ska jag vila lite innan det är dags att göra påskdagsmiddag, Lasse kommer hit i kväll och ska äta med oss. Vi brukar bjuda honom på mat lite då och då sedan han blev änkling, han har väldigt långa tomma dagar numera.

Att Erik var iväg och jobbade igår var verkligen lyckat. Förutom Erik så var en ung man som bor därborta inkallad. Honom känner Erik, han är snickare och var med när vi byggde ut och gjorde om köket. Då var Erik 10 år och han hängde M. i hasorna så ofta han kom åt, och M. busade med Erik och var underbart tålmodig. Så därför var det extra kul att de fick jobba ihop nu. Och Erik har ju varit med och byggt en gång förut så han visste vad som skulle göras och behövde inte känna sig osäker. Jag tror det är ovärderligt att få vara en i ett arbetslag på det viset, att få göra något som är på riktigt och att vara en som räknas som lika mycket värd. Utan mamma eller pappa. De hade haft trevligt och pratat moped. Och jobbet blev klart som det var tänkt. När Erik fick betalt så hade B., uppdragsgivaren, frågat om han tyckte det var tillräckligt betalt. "Vad svarade du då??" undrade jag. "Jag sa att det räckte men att jag kommer att begära mer sedan när jag har blivit oumbärlig." (!!) Den ungen behöver jag nog inte vara orolig för i alla fall! Erik fick skjuts hem och fick visa sin moppe och fick hjälp med att justera kopplingen. Gissa om det var en lugn och harmonisk kille som sedan tog itu med sitt påskägg?

________________________________________________

Nu börjar jag må bra igen. Folk som kommer till gården för att hälsa på av olika anledningar blir förvånade över hur pigg jag ser ut. Skönt att det har vänt redan nu, då har jag förhoppningsvis en hel vecka som "normal".

Oftast om det är fint väder så brukar vi äta påsklunchen som picknick ute i skogen (praktiskt med alla äggskal..). Härligare väder än idag kan det ju knappast bli, men eftersom Erik är iväg och jobbar idag så har vi istället burit fram trädgårdsmöblerna och suttit ute i trädgården. Erik blev inringd till praoplatsen, pga brådskande montering av en vagn som ska levereras snarast. Det är ju kul att han får tjäna sig en slant, inte lär han bli utan godis och påsklunch heller kan jag tro. Vi får väl ta vår picknick en annan dag, det är snart dags att titta efter murklor också.

Nu har jag läst Gunilla Norrös bok "Aspergers syndrom - har jag verkligen det?". Jag tyckte den var väldigt bra faktiskt. Den riktar sig främst till vuxna som får/förstår att de borde ha diagnosen först på äldre dar. Det finns säkert många i den kategorin, man började inse vad detta med Asperger var först på 1980-talet. Men den förklarade mycket för mig också, jag tycker redan att jag förstår Johan bättre. Till exempel så förstår jag nu hur löjlig jag var igår som höll på och tjafsade när han ville sitta i bilen på fikat. Han hade ju förklarat att de pratade för mycket, vad mer fanns att säga? Och jag tycker att jag borde ha förstått, jag har ju levt tillsammans med Johan så länge nu, och vet att han dessutom är hörselskadad och inte hör vad folk säger när man sitter många i en grupp, och utomhus dessutom.

Jag tycker hon förklarar väldigt bra i boken, och ger bra exempel. Problemet är hur vi ska lära oss att kommunicera på ett rakare sätt med de som har Asperger, så att de har en chans att svara på ett vettigt sätt. Och att vi inte själva lägger underförstådda tolkningar i kommunikationen. Frågan "förstod du inte att jag blev ledsen när du sa så?" kan ju faktiskt bara få ett svar "nej, det förstod jag inte" (eller möjligen -"jovisst, men det var ju meningen", men det svaret är rätt osannolikt från en person med Asperger - de är väl oftast helt ointresserade av att såra folk, vad skulle det vara för mening med det?). Men det var inte det svaret man ville ha, alltså var frågan fel ställd. Och för sent, när missförstånden redan var ett faktum... Ja, det finns mycket att fundera på här. Mitt jobb är ju inte egentligen att jämna vägen för Johan utan mer att ge honom redskap att hantera omvärlden, lämpliga mallar för olika situationer. Det känns som en närmast omöjlig uppgift. Vi får ta en sak i taget. Faktum är ju att Johan själv redan har utarbetat lämpliga strategier, som dock mest går ut på att undvika social samvaro.

_______________________________________________

Åsa påminde mig om att jag inte har gjort någon "veckans kofamilj" så det har jag gjort nu, men jag lade den igår så ni som inte vill läsa om kor ska inte behöva det...

Linnea

Det var auktion på en gård i närheten. En riktig auktion, som de ska vara, med massor av folk på en trång gårdsplan, med snålblåst, snö på backen men vårsol och en lång korvkö full av bekanta. De som slutade med lantbruk och sålde sina kor och maskiner var två bröder som nu tyckte det var dags att gå i pension. De var omtyckta av alla och gården var välskött. Nya arrendatorer var på gång. Ingen sorglig dag alltså, utan ett trevligt tillfälle att träffas. Bröderna bjöd in mig på kaffe i köket för vi hade några månader tidigare tillbringat större delen av en natt tillsammans, i lagårn, med en ko som fick tvillingar. De låg fel båda tvillingarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur omöjligt det kändes när jag till slut hade fått ut den första (stussbjudning) och för säkerhets skull kollade om det var en till, och kände nummer två.  Den låg krum som en märla, längst ner i kon, jag kände först bara lite av kalvens rygg. Men det slutade lyckligt och vad jag minns så levde de båda två. Så jag kunde ta emot kaffe utan att skämmas. Det var ett stoj och glam i köket, många grannar som hade varit med och hjälpt till med olika saker på gården var inbjudna och det bjöds även på snaps tror jag..  Glad och nöjd anslöt jag till de andra därute igen. Erik hade pulka med sig och åkte i backen utanför lagårn men blev åthutad av en äldre man med käpp som blev rädd att bli på-åkt. Helt förståeligt, jag skämdes allt lite.. Det var dags att sluta med pulkaåkningen i vilket fall som helst för de började sätta upp avspärrningen där korna skulle ledas ut och visas upp.

Medan korna såldes pratade vi lite om att det skulle vara trevligt att få med någon ko hem, mest eftersom vi rycktes med av den goda stämningen. Men barnen började vara kinkiga och det var dags att bege sig hemåt till våra egna kossor. Hur det var så bestämde vi att Göran skulle stanna kvar, han hade sett en box med intressanta dräktiga kvigor.

När han sedan kom hem så hade han med sig två kuvert med härstamningsbevis på två kvigor. Den ena var 328 Linnea (e. 4403 Gunlered), den andra kommer jag inte ens ihåg. 5328 fick hon heta hos oss, för vi hade redan en 328. När 5328 kalvade in visade det sig att lynnet inte var det trevligaste. Hon var så ömtålig om spenarna så man fick knappast mjölka, hon bara sparkade. Då hade vi en ung kille som djurskötare, inte särskilt djurvan, och han klarade inte alls henne, det var Janne som fick mjölka henne. Sedan slutade den killen och Kurt började. Han kunde mjölka 5328 och mycket därför blev hon strax hans favorit. Hon var dessutom en duktig mjölkko. Men en vecka innan hon skulle kalva för andra gången blev hon riktigt sjuk, en mastit med den elaka bakterien A. pyogenes, en riktig luring, toxinproducerande, som kan ligga gömd i juvret utan att kunna växa ut, men som får sin chans när kon inte mjölkas och det blir lugnt i juvervävnaden. Hon höll på att stryka med, överlevde till slut men kom aldrig riktigt igång igen. Hon kunde kalva och fick mjölka på sina tre friska spenar, det lilla som blev, tills det gick att skicka henne på normalslakt. Kurt sörjde henne. När han slutade tre år senare och vi frågade vilka kor han trodde han skulle komma ihåg så nämnde han 5328. Och Gullan förstås...

5328 hade i alla fall fått en kvigkalv, 403 Linnea, e. 1017 Ältetorp. Hon lever än idag, hon är vår äldsta ko för tillfället, just nu är hon 10 år och 8 mån. Hon har kalvat åtta gånger, med ett kalvningsintervall på 12,6 mån. Det är hon som är på bilden. Hon är nyss seminerad, vi tänker oss att hon ska vara kvar ett tag till. Även hon har de ömtåliga spenarna, hon trampar alltid omkring när man ska mjölka, men hon är förlåten. Hon är en av Lennarts favoritkor. Lennart och Janne har varit på studiebesök på gården Ältetorp och då hade de med sig bild på 403, och en aktuell kotavla, då hade hon kanske fyra laktationer med ca 10000 kg mjölk i snitt. Hon har fortsatt producera i den stilen, ingen stjärna alltså, men hållbar.

 403 fick en kalv som hette 555 Linnea, e. 1805 Orraryd (en helbror till stjärnan 1804 Orraryd). Det var en vacker kviga, med ett perfekt juver, och hon mjölkade jättebra. Tyvärr var hon så ömtålig på sina spenar så det gick aldrig att mjölka henne utan att någon stod och höll henne i näsan. Det var förenat med livsfara att få på henne mjölkmaskinen, men hade man bara lyckats med det så släppte hon på mjölken och stod så lugnt. Till slut gav vi upp, efter mer än en månad. Det sved riktigt att få skicka en så fin ko. Just innan slaktbilen skulle komma kom jag på att vi kanske skulle kunna sälja henne till en granne som mjölkar med robot, det kanske skulle fungera. Jag ringde, men ingen svarade just då och sedan var det ju för sent. Fast man vet ju inte, hon kanske inte hade fungerat där heller.

555 Linnea hade ju kalvat en gång innan hon försvann, det var en kvigkalv e. B.Jurist, 634 Linnea. Henne hade jag stora förväntningar på, och när hon kalvade in och visade sig lika svårmjölkad även hon, så bestämde vi oss för att inte ge upp. Vid det laget hade jag lärt mig ett trick - att binda upp dem med huvudet högt. Så höll vi på, band upp henne vid varje mjölkning, och så fick någon stå hos henne och klia henne lite bakom öronen och sådär.. Då gick det ganska bra.. En gång när Göran lade in en snus medan han stod hos henne så tänkte han retas med henne och la lite snus på mulen. Hon blev precis vild och ville ha mer!! Så han fick ge henne lite till, och sedan var det snus som krävdes för att hon skulle stå still under mjölkning! Vi kallar henne fortfarande för Snusmumriken, fast nu är hon avvand, det blev ju lite dyrt i längden... 634 har mjölkat  11795 kg ECM i snitt på 1 år och 7 mån hittills, så det var ju värt besväret..

Vi har en Linneakalv, 403 fick en kvigkalv, 783 Linnea, e. 1678 K Lens (de har ju bra lynne..) i höstas. 634 har fått en dotter e. 2541 Svartbyn, hon heter 731 Linnea. Henne har vi sålt till Öland, så slipper vi den inmjölkningen åtminstone...

Ännu en varm och solig vårdag. Johan och jag har varit på viltspårskurs igen. Även denna gång var det lite segt men nu var jag ju piggare och orkade intressera mig mer för de andra och deras hundar också. Johan tycker fortfarande det är roligt - vilken bonus! Zelda gick bra men fortfarande för fort, fast Johan stannade henne några gånger. Hon klarade det bra att bli stoppad, blev inte stressad och tappade inte bort sig. Johan trasslade in sig rejält i linan i början men han blev inte arg, och han redde upp det. Nu har Johan och jag kommit överens om att vi ska försöka lära henne ett nytt kommando - SAAKTAA - typ "indiansmygning". Kanske kan det fungera även i spåret...

När det var fika på kursen så stängde Johan in sig i bilen och vägrade att komma ut... han sa att de pratar för mycket. Jag blev stressad och tjatig förstås: är du ledsen? har jag sagt något dumt? är du arg? blabla. Men jag fick ju ändå inte någon mer förklaring ur honom. Han fick sitta där. Och jag tänkte att han kanske helt enkelt behövde ha lite lugn och ro en stund. Han har ju i alla fall fått rejält med frisk luft och motion idag! Nästa gång ska kursen vara på våran mark, det blir om två veckor. Då är jag på dag 5 efter behandling, hoppas jag inte är alltför dålig..

Jag har just läst boken "jag är ändå jag" skriven av fyra killar i tonåren med diagnosen Aspergers syndrom. De flesta av dem hade fått diagnosen i fjortonårsåldern, och flera var rätt negativa till sin diagnos och till hur utredningen hade initierats av föräldrarna "bakom ryggen" på dem själva. Det skakade om mig en del, visserligen pratade vi ju i förväg med Johan om "att vi ska till Linköping till de som vet mer om detdär med "faktatankar". Men man måste nog säga att det var inte klarlagt i förväg att det handlade om en utredning angående Aspergers syndrom. Så nog känner jag mig lite som om vi har gått bakom ryggen på honom. Därför frågade jag honom i bilen "tänker du mycket på det där med Aspergers syndrom?". "Ja, det är väl klart" svarade han, "men jag vill inte prata om det".  "nähä," sa jag, och kunde ändå inte låta bli - "tycker du att det var dumt att de i Linköping fick göra den där utredningen?" "Nej", svarade han åtminstone på det, "men jag sa ju att jag inte vill prata om det!". Så jag lovade att inte tjata om det mer. Efter en stund frågade han ifall vi ska dit mer, till barnhabiliteringen. Nej, sa jag. Fast vi får om vi tycker att vi behöver hjälp av dem, till exempel om du känner dig väldigt ledsen, sa jag. Nej, sa han, jag vill inte dit mer. Fast jag fick i alla fall också berätta att de har grupper som man kan få vara med i ifall man vill träffa andra killar i samma ålder med samma diagnos. Men det är inte förrän till hösten, sa jag, så det behöver vi inte fundera på just nu. Och så berättade jag också att vi hade blivit erbjudna en medicinsk undersökning, där de kanske kan ta reda på ifall det är ärftligt, och att jag hade tackat nej för att jag tyckte att det hade varit mycket nog för honom nu (och då fick jag ett sånt där gott leende, så det var nog rätt), och att vi ju ändå tror att det är ärftligt. Och då ville han prata lite till om det i alla fall, att kanske morfar har det, och jag sa att jag tycker att jag har det litegrann. Och att det är många bra saker också med det, att man orkar lära sig en massa faktasaker i skolan, att man oftast är pålitlig och ärlig och sånt. Jag tycker att detta är jättesvårt, att han tänker så mycket på det och inte vill prata om det. Fast vi fick ju pratat litegrann i alla fall, får väl vara nöjd med det så länge. Killarna i boken tyckte att det är viktigt att föräldrarna tar det lugnt, inte tjatar om diagnosen hela tiden, och inte berättar för alla människor om den. Johan och jag har knappt pratat om det alls, jag har bara låtit honom vara i fred och låtit livet bli som vanligt igen. Det kanske är bra så, jag kanske inte ska vara så stressad.

_______________________________________________

Nu börjar jag må bätttre! Framförallt börjar jag få smaksinnet tillbaka, det är så underbart när saker börjar smaka som de ska igen. Det värsta är när inte ens en kopp kaffe smakar gott - vad finns det då att njuta av? Nä, jag ska inte bara gnälla hela tiden, tiden går och nu har jag bara två gånger kvar, man kan nog säga att den här omgången är i stort sett avklarad nu. Trött är jag ju fortfarande men jag kan ju gå och lägga mig när jag vill! Vilken lyx!

Det är bloggandet börjar bli beroendeframkallande. Ni anar inte vilken kick det är att logga in och se att man har en kommentar som väntar! Tack alla ni som bryr er om mig! Jag önskar er alla en lugn och fin påsk.

Jag har ett annat beroende också och det är forumet "cancertjejer" som jag hade tur och hittade till i den tomma perioden då tiden hade stannat, efter operationen och innan behandlingarna kom igång. Där finns så många kloka kvinnor, där finns svar på alla frågor man har som nyanländ till landet "cannorlunda". Där finns tröst och respekt men också mycket sorg och elände förstås. Göran har ibland blivit orolig av att jag har "grävt ner mig" i min "canceridentitet". Men jag tror att det har hjälpt mig mycket. Man kan ju ändå inte blunda för vad det innebär att vara drabbad. Minst ett år av mitt liv går åt till att ta mig igenom alltihop, och jag tror att det är bra att bearbeta det vartefter istället för att bara förneka och sedan kanske drabbas av en kraftigare reaktion? HM,hm, högtravande kanske? Jag vet ju inte om jag bearbetar bara för att jag dräller en massa ord omkring mig?

Eriks födelsedagsmoped anlände redan igår, han går omkring och myser och längtar inte ens till sin födelsedag längre. Men det gör jag, för jag har fått reda på en hemlighet....Åh, vad det ska bli roligt!!

_____________________________________________

Ja, vi roade oss lite igår Erik och jag... Fast han tyckte mamma var lite pinsam också..

Erik har blivit en riktig klippa, igår kväll fick han för sig att han hade tråkigt så då gick han ut och började kratta gården med sitt hemmabygge av en räfsa, ett bildäck och gräsklipparen. Så nu har vi fint härute minsann.

Jag är inte så stark som jag tror, att cykla till Mary var en riktig pärs, jag kunde inte alls hänga med i Johans tempo.

Jag har nu förstått att jag har många släktingar som besökare här, Gun, Eva Lena, Kjell (hoppas du mår bra efter operationen och att du tar det försiktigt nu när du ska igång igen), kanske Peter, Kajsa och Kristina också, vad vet jag. Ni är så välkomna allihop, jag är så rörd och glad att ni bryr er om mig.

Jag hoppas att jag inte avskräcker er med allt mitt gnällande. Den här ”bloggen” använder jag ju för att skriva av mig. Jag började tycka att jag var förfärligt gnällig i telefon och tänkte att jag håller på att bli en sådan som man inte har lust att prata med för att jag bara ska älta sjukdomar hela tiden. Här skriver jag ju ganska rakt på, jag tänker inte efter före, och jag försöker vara ärlig. Jag är lite orolig för att jag ska bli så pinsam så att ni blir besvärade sedan när vi träffas... Inte blir det särskilt intressant heller, det händer ju inte så mycket i mitt liv just nu, det är en ”inre” resa jag gör. Vilket nog kunde behövas, det är väl inte fel att ifrågasätta kvaliteten och inriktningen på livet, men jag har inte kommit längre än till ifrågasättandet ännu..

Jag har varit en som fogar mig, när kartan har ritats om så har jag försökt att anpassa mig till förutsättningarna och ändrat mina krav och förhoppningar därefter. Det fungerade även på cancerbeskedet, men samtidigt kom den här känslan av att nu får jag inte bara finna mig, låta tiden gå och vänta på att det blir bättre sedan. Nu måste jag ta tag i mitt liv, det behövs en inre uppryckning, nu vet jag inte hur lång tid jag har på mig, jag kan inte bara släppa förbi dagar, veckor och månader. Men det är inte så lätt, tiden går, behandlingarna är jobbiga och jag vet inte riktigt vad det är jag vill ta tag i egentligen...

Som ni märker har jag hamnat i någon sorts identitetskris, jag är inte helt nöjd med mitt liv, men jag tror ändå inte att jag kunde ha gjort särskilt annorlunda. Jag har ett bra jobb, precis det jag ville ha, och jag älskar livet på gården. Ändå finns det så mycket mer jag vill...

Nu är det ju faktiskt ganska bra prognos på mig, jag får en lång och tuff behandling eftersom jag hade spridning i och omkring några av lymfknutorna som opererades bort. Behandlingen är för att man inte kan veta säkert ifall det finns några metastasceller ”på drift” i kroppen. Men om det finns sådana så dör de förmodligen av cellgifterna. Och efter behandlingen är det betydligt större sannolikhet att jag inte får återfall än att jag får det. För varje år som går efter behandlingen så minskar dessutom återfallsrisken, de första åren är ”farligast”. Och även om jag skulle få återfall så kan man leva i många år med metastaser, men då måste man ju gå igenom behandlingar hela tiden. Så ta det med en nypa salt när jag gnäller, det finns så många som har det mycket värre.

_____________________________________

Idag växer gräset så det syns. På ett torp för hundra år sedan skulle barnen ha kunnat hitta lite grönt att repa åt den utmärglade kon i fähuset så att hon kunde börja hämta nya krafter. Jag tänker på Yora som en sådan här dag skulle ha fått gå på kobetena och njuta av det första gröna. Men jag är samtidigt tacksam att jag inte har hästar att sköta mitt i detta. Tänk vad många timmar jag har lagt, varje dag i så många år, på att mocka, bära vatten och bära hö. Till vad nytta? Jag hann ju aldrig rida. Bara för tillfredsställelsen att se min vackra Yora gå och vara nöjd i hagen en solig vårdag..Fölen var ju en glädje förstås, men också ett bekymmer för att jag inte ägnade mig tillräckligt åt dem.

Jag ska plocka "kärs" idag, det ska vi äta med kassler, som vi brukade göra vid påsk när mor och Dick kom hit och hälsade på... Fortfarande sneglar jag ibland neråt vägen efter lill-cittran när jag plockar kärs. Och så ska killarna och jag cykla (hoppas jag orkar) till Mary, hårfrisörskan, Erik är i stora behov att få lockarna ansade, Johan är också långhårig. Själv spar jag ju mycket pengar numera, fjunet på flinten är lättskött och inte går det åt schampoo heller. Jag ska vara med för att betala, för att jag inte vågar låta Johan cykla på stora vägen, och för att jag vill veta om Mary har någon bra cerise färg... kanske påskägget kan få ett ansikte...?

Nu är våren kommen - se  bara!

____________________________________

Jag är inte ett dugg piggare idag. Väldigt tröttsamt att det är så segt innan det vänder. Men om jag tänker efter så var det ju likadant förra omgången. Jag vet ju att det blir några bra dagar till slut!

Annars är det ju egentligen fantastiska dagar nu. Erik och Göran har satt för gödselspridaren, snart är det så torrt på vallarna att man kan börja köra! Jag var i lagårn och seminerade och dräktighetsundersökte några kor. Blev trött och behövde vila en stund, så jag lade mig i grushögen utanför, på solsidan. Det är smågrus som formar sig så fint efter kroppen, som en såndär Saccosäck som man hade på 70-talet.. Det är en härlig känsla när solen värmer huden. Vi har ett underbart land att bo i, tänk att det finns sådana dagar när det är precis lagom, inte för varmt och inte för kallt. Jag tänkte på Astrid, Görans mamma, när hon bodde på ålderdomshem bad hon en gång att vi skulle skjutsa henne upp på ett bete i skogen. Det gjorde vi och hon låg där på en filt och solade och lyssnade på fågelsång i flera timmar, och hon var så lycklig och tacksam. När jag väntade Erik så var det också så fint väder just de här dagarna (han har ju snart födelsedag). Jag satt ute på betet bakom huset och solade magen och tänkte på hur bra det var för bebisen att höra fågelsången. Ha! Han hörde väl aldrig det! Han har väl än idag inte hört fågelsång, jag tror inte hörapparaterna kan återge det ordentligt. Det var ju just det som fick oss att förstå att han var hörselskadad, när pappa och han sov i tält och han sa att "fåglar, det har jag aldrig hört - men flygplan hör jag!" Nåja, jag kände mig väl lite harmonisk i alla fall där jag satt med min mage, det var säkert bra för bebisen.

Johan och jag har varit och plockat påskris. Johanna har ringt och tror att Lilla My snart kommer att föla, hon har svullnat på spenarna och hon har lite förvärkar. Spännande...

____________________________________________