Två kor till slakt i morse. Ingen som det direkt var svårt att skiljas från. 523 Berta har visserlligen varit en duktig mjölkko, men med lite dålig juverhälsa, och på sista tiden har hon varit rätt skruttig. Hon var gammal och var rätt stel i lederna (tur att man inte är mjölkko). 699 Orsa var en förstakalvare men hon började sin karriär med ett livmoderframfall (som jag lade in, nybehandlad, vi pratar än om hur det egentligen gick till..). Hon mådde bra ett tag efter det men sedan började löpmagen spöka. Hon har fått högersidig löpmage gång på gång, vi har kunnat lösa den med "lastmaskinstricket" och hon har ätit och mått bra ett tag (men fortfarande plingat) och så har hon rätt vad det är slutat äta igen. Rulla henne har inte heller gått. Men idag var hon särskilt pigg och glad så visst kändes det lite trist att skicka henne, men vad gör man, sådär kan hon ju inte fortsätta. Jag lade in en stående anmälan på två kor var tredje vecka fram till jul, nu börjar ju kalvningarna komma så nu måste vi börja skicka iväg de som inte ska vara kvar.

Idag har vi släppt ut fem kor i vår "kalvningshage", och jag skulle inte våga slå vad om vem av dem som kalvar först, det kan bli precis vem som helst. Lennart är nervös för att de ska kalva allihop i morgon eftermiddag när jag åker med Johan till Kristianstad, det skulle ju vara typiskt. Men Erik är hemma, han har lovat att hjälpa till i lagårn.

Vi har packat klart idag, Johan och jag, och gått igenom allt hoppas jag. I morgon blir det en hektisk dag. Efter lagårn ska jag till sjukhuset. Erik ska också med och gå upp till hörselvården, en hörapparat gick sönder igår och så behöver han nya insatser. Han har dessutom problem med att det blir för fuktigt i hörselgången, nån sorts vätskande eksem verkar det som om han har..

Ja, sedan ska vi hem och äta, ta in korna och knappa in dem i fodervagnen och sedan åker Johan och jag. Det är väldigt nervöst att släppa iväg honom sådär, men han vill ju så gärna och jag hoppas det blir jättekul. det kan faktiskt bli hellyckat, han ska vara med på en TV-spelsturnering, och det är ju det roligaste han vet.

 Tyvärr missar vi viltspårkursen som börjar höstpasset just den här helgen. Och på våra marker ska det vara har jag lovat. Men de klarar sig ju själva, de har varit här förut och har tillochmed kartor. På lördag kan jag vara med.

Tack för alla gratulationer! Det har varit en synnerligen lugn födelsedag, jag har varit så trött idag så jag gick och lade mig direkt igen efter lagårn i morse. I kväll har killarna och jag ätit lasange i trädgården och sedan hissade vi upp varandra i körsbärsträdet med lastmaskinen. De är sådär stora och mörka och fullmogna nu körsbären. Nu har vi stora skålar helt fulla, nu är det frosseri som gäller.

Igår fikade jag med Agneta och det var verkligen både trevligt och bra. Hennes son har haft sitt största stöd dels av resurspedagoger i skolan som har haft social träning och sånt med honom istället för att han var med på alla lektioner, och dels av en stödperson på fritiden. Det senare har Johan rätt till nu när han har diagnos, jag har bara varit tveksam att söka för jag inte riktigt har vetat hur man gör, framförallt vet jag inte hur det ska gå till att få tag på rätt person... Och det där med resurspedagog var ju intressant. M. på hörselvården tyckte att vi skulle försöka få till ett möte med skolan igen nu i höst för att utvärdera sexan och planera framåt och det känns ju som att det är stora behov. Jag har ju tyckt att Johan har blivit mycket mer tillbakadragen och låser sig  helt in i sig själv numera om det är mycket folk runtomkring, och det började i sexan. Jag har tänkt att man kanske skulle be om en egen assistent till Johan, men det har inte känts helt rätt, han klarar ju själva skolarbetet bra. Detta med särskild träning skulle vara mycket bättre. Fast jag bor ju i en annan kommun där de ekonomiska ramarna är ansträngda kan man lugnt säga. Men det finns ju fler Aspergerbarn än Johan på skolan. På något sätt förlorar Johan på att han låser sig inåt istället för att vara stökig, det blir inte lika uppenbart att man är tvungen att stödja honom då. Så ska det inte vara såklart. Nu har jag insett att det är dags ta tag i detta inför höstterminen.

Lite hästsnack hann vi med också.. Jag saknar hästar i mitt liv.

658 Orsa, e. Gothem, kalvade i natt, en tjurkalv e ungtjuren Brent. det var hennes andra kalv. Hon har ännu inte fått något 305-dagars, för hon blev dräktig så snabbt att hennes första laktation bara blev 302 dagar. men hon lär hamna under 9000 kg ECM, och det är ju inte så katigt. Men snygg är hon (83  på juver, 81 i helhet), och hon ser ut att vara i fin form i år.

Korna går på Stora mossen nu, och vi ska testa att ha dem där nattetid också. Det är långt att hämta dem om de inte kommer hem själva, men vi satsar på att de tänker komma hem. Där är så bra bete, och på Källgärdet är Tommy just nu med grävmaskinen och fixar igenkorkade täckdikesrör. Och de andra hagarna som vi brukar ha som nattbete är så nergnagda nu så om det funkar att ha dem på mossen så är det ju toppen.

I dag efter lagårn så var jag på vårdcentralen och tog blodprov igen. Den här gången gällde det äggstockarna. Om de redan är utslagna så kanske jag inte behöver åka och få det där implantatet (som jag inte kommer ihåg vad det heter) varje månad. Hur de nu kan se det på ett blodprov fast jag både har fått implantat och äter Tamoxifen? Som tur är är det inte jag som jobbar på onkologen som expert på gamla äggstockar!

Nu är det faktiskt ett år sedan jag hittade min knöl. Jag kommer inte ihåg datumet exakt, men jag minns att när jag mailade till mammografienheten så fick jag automatsvar att de hade stängt till den 4 augusti. Men årsdagen för mig blir nog 1 september för det var då jag insåg hur det var fatt, det var då jag var på ultraljud.

Den här gången har jag gräddfil rakt in i vården. Jag ringde och fick tid direkt, den 31/7 ska jag få komma till en läkare på onkologen, och blir det punktion så blir det samma dag. Det blir en intensiv dag, på kvällen ska jag ju åka till Kristianstad med Johan.

Nu blev det verkligt. I och med att jag ringde så har jag erkänt att knölen finns. I ett år har jag nu gått genom Cannorlundalandet – ett landskap som mestadels har varit ren öken. Jag har ju haft den vanliga livet nära inpå. Jag har sett de andra kämpa på med sitt liv och jag har besökt dem ibland. Nu började jag ana den andra sidan. Jag började se hur landskapet förändrades. Kantareller och blåbär har vuxit i skogen bredvid stigen. Jag har börjat se mig omkring och fått syn på en massa jobb som måste göras och jag har undrat hur jag ska orka göra allt. Jag har träffat folk och tillochmed varit på fest. Och nu, när jag funderar på hur jag ska göra för att känna mig lite säkrare i detta vardagslandskap, då får jag syn på ett staket där framme. Och ju närmre jag kommer desto tydligare blir det. Jag tvingas inse att om det inte på något mirakulöst vis finns en grind i staketet som jag bara kan öppna och gå rakt igenom, så måste jag vända och gå tillbaka samma väg igen. Den långa långa vägen genom cancerlandet där benen känns så tunga och dagarna aldrig tar slut. Nej, jag vet, det är mycket som kan hända på vägen som gör att det inte blir nödvändigt. Knölen kanske inte finns, jag kanske bara har inbillat mig? Eller så är det bara en snäll bindvävsknuta. Och det är ju inte någon katastrof, jag kan fortfarande komma tillbaks med samma prognos, vägen blev bara längre.

Åh, vilken fest!! Jag tror nog att jag njuter mer av sådant nu efter den långa svåra vintern. Att få sitta bland trevliga människor och äta god mat och Skratta igen! Vacker miljö och vackert väder - allt perfekt! Jag tycker så mycket om mina kollegor. Känner mig tillochmed fin i håret, flera som inte visste vad som hänt mig kom och tyckte att jag hade "poppat till mig" så lyckat. Efter tillräckligt mycket whisky kunde jag rentav få den stela gamla kroppen att röra sig lite i takt (nåja, nästan i alla fall) till musiken! (men idag påstår fötterna att jag borde tänka på att jag är för tung för sådant - men hallå, lite får de väl tåla!) Kort sagt, jag har haft roligt och uppskattar det mer än nånsin. Och nu har jag Gotlandsveckan att se fram emot.

På förmiddagen igår var Johan och jag och tittade på labradorklubbens jaktprov. Vi var peppade och allt var bra. Men när vi kom fram till själva platsen där publiken fick stå så blev det fel för Johan och han vägrade att överhuvudtaget titta upp, så han såg inte hundarna alls. Jag blev så himla ledsen. Efteråt på vägen hem stannade vi och tog en promenad och kunde faktiskt prata om det lite. Han menade att när det väl har blivit sådär så kan han inte bryta det bara utan vidare. Och att det är mängden folk på nära håll snarare än den ovana miljön som är utlösande faktor. Vi kom fram till att nästa gång vi är i en liknande situation så ska vi stanna en bit bort och sedan ska han få bestämma var vi ska gå och stå så att det inte låser sig.

Jag fick ju i alla fall se tävlingarna och det var roligt. Jag såg hundar som knallade och som inte lämnade ifrån sig viltet så Zelda hade inte varit något att skämmas för, hittills har hon gjort allt rätt. Men vi har ju inte tränat mycket med riktiga fåglar ännu. Jag såg också en fantastisk hund+hundförare som genomförde hela provet helt perfekt! Det var väldigt roligt att se, och bra, för nu fick jag ju veta hur överlämningen av apporten ska gå till, jag har ju inte varit riktigt säker på det, har trott att de kanske måste sätta sig. Nu är jag peppad, ska försöka gå någon nybörjarapporteringskurs i höst.

Janne och Göran har åkt till Prag nu, så Lennart och jag kan göra hur vi vill. Vi införde genast en "kalvningshage" utanför lagårn och där går nu 658, det är dags närsomhelst. Jag ska cykla ut och titta till henne, sedan ska jag sova en stund till...

Idag vaknade jag helt utan gnista.  Alltihop känns helt meningslöst, jag kommer aldrig att få igång mig att jobba igen. Jag orkar inte tänka framåt ett endaste dugg.

Jag tog med mig hundarna och åkte på en runda till de olika kvigbetena. På ett ställe kan man fortsätta genom hagen och ner till sjön. Där får vi lov att bada, om vi frågar först, och hundarna är tillåtna. Eftersom ingen var hemma så kunde jag ju inte fråga, men åkte ner till sjön med hundarna i alla fall. Jag kände att jag behövde sitta vid en strand en stund, och känna att jag lever. Det är en mulen dag, med vågor och blåst. Och jag lever ju faktiskt! Jag mår tillochmed bra, har faktiskt inget att gnälla för. Det är bara själva gnistan som saknas..

Just då ringde min mentor (!) för att höra hur jag har det. Jag har faktiskt en mentor, inom ramen för projektet med förebyggande djurhälsovård. Han är dessutom en sympatisk och erfaren veterinär. Det var ju bra timing på hans telefonsamtal, men efteråt var jag lika trött som förut. Han var full av planer för allt som ska göras i höst, och jag känner det som om alla kommer att bli besvikna på mig när jag inte får något gjort. Igår ringde en djurägare som jag sedan länge har lovat att besöka i sommar, jag kände igen numret bland "missade samtal" men jag har inte ens orkat ringa tillbaka.

Nu ska vi gå ut och flytta några kvigor till en annan hage, det blir en vandring genom skogen igen. Bra att jag är tvungen att göra sånt. Är väl bäst att ta med en kasse till alla kantareller..

I morgon ska jag på fest, och nästa vecka är Janne och Göran bortresta så då får jag väl mycket att göra och behöver inte sitta och sucka såhär?

Jag berättade för ett tag sedan om 627 som nyss kalvade, hon hade acetonemi. Nu mår hon bra igen, men titta som hon ser ut!!! Mittligamentet i juvret har gett efter, nu går det knappt att mjölka henne. Hon kommer inte att bli kvar länge till, hängbröst får man inte ha när man är ko, inte på det där viset!

Nej, drop-in-mammografi får jag inte göra nu, jag ska gå via onkologens behandlingsmottagning. Inget smygande här inte. Ring på telefontiden.

Jag var väl lite för kaxig i går som skrev att chansningen att köra ensilage nu gick hem. Det kom nog närmre 10 mm i natt! Men idag har det varit soligt och varmt. Göran körde med strängluftaren hela förmiddagen och det var skapligt torrt faktiskt när det kom in i tornet på e-m. Nu är det proppfullt i tornet, tre skopor gick inte i men i morgon bitti går det nog. Och vi har inget mer slaget så nu är ju läget helt under kontroll.

Medan Göran luftade gräs så var Janne, Erik, Johan och jag och hämtade hem sinkorna från Lida. Vi gick hem med dem och det gick riktigt bra, men Johan och Erik fick göra några räddningar, när någon av dem tänkte avvika från "den rätta vägen". Det är en nyttig och fridfull syssla tycker jag, att mota kor utmed en liten skogsväg. Sådana dagar tycker jag verkligen att det är bra för Johan att han bor på landet. Även om han mest sitter vid datorn så hamnar han ju liksom "mitt i verkligheten" så fort han sticker ut näsan. Och han är väldigt duktig på att mota kor, han kan läsa deras kroppsspråk så det så. Men de är ju rätt tydliga och ägnar sig inte åt diffust minspel sådär som människor. Inte pratar de i onödan heller.

När det var klart så fick det bli snabblunch med färdiglagade köttbullar. Lagom när Göran kom hem med första lasset och vi skulle sätta oss och äta så ringde en granne "jag har en ko här utanför dörren!". Akututryckning! Erik ställde upp och följde med, och Janne och jag åkte, Göran behövde ju köra ensilage. Det var sinkon vi körde ut till sällskap åt 723 igår som inte trivdes i den hagen. Hon hade gått och ställt sig i kornet utanför deras stuga för att sällskapa med dem istället. Inte ville hon tillbaka heller. När vi närmade oss hagen så vände hon helt sonika och spatserade rakt ut i skogen. Som tur är finns där en sjö en bit in så det tog stopp. Erik och jag motade tillbaka henne och sedan gjorde hon likadant igen!!! Jag var så trött att jag var tvungen att stå och flåsa så fort hon stannade till lite när vi motade tillbaks henne för tredje gången. Och svetten rann som i en dusch! Jag som aldrig brukade svettas förut. Tredje gången lyckades vi i alla fall, och jag tror nog att hon är kvar i hagen fortfarande... Jag stod med hela huvudet under kallvattenkranen i tio minuter när vi kom hem. Min korta frisyr är bra i sådana lägen, efteråt gnider man bara en handduk över huvudet och så är det torrt igen! Men fötterna fick vad de tålde, jag har legat i flera timmar med benen på en kudde.

Igår skrev jag att det regnade på Pampas. Idag skickade Elisabeth några bilder på dagens nederbörd! Det smälte såklart undan direkt, det var +6 grader. Jag har bett Elisabeth att få visa en del av hennes bilder här i bloggen, hon tar så fina kort, och så är det ju spännande med lite mer av världen här i min lilla blogg..