Linnea

Det var auktion på en gård i närheten. En riktig auktion, som de ska vara, med massor av folk på en trång gårdsplan, med snålblåst, snö på backen men vårsol och en lång korvkö full av bekanta. De som slutade med lantbruk och sålde sina kor och maskiner var två bröder som nu tyckte det var dags att gå i pension. De var omtyckta av alla och gården var välskött. Nya arrendatorer var på gång. Ingen sorglig dag alltså, utan ett trevligt tillfälle att träffas. Bröderna bjöd in mig på kaffe i köket för vi hade några månader tidigare tillbringat större delen av en natt tillsammans, i lagårn, med en ko som fick tvillingar. De låg fel båda tvillingarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur omöjligt det kändes när jag till slut hade fått ut den första (stussbjudning) och för säkerhets skull kollade om det var en till, och kände nummer två.  Den låg krum som en märla, längst ner i kon, jag kände först bara lite av kalvens rygg. Men det slutade lyckligt och vad jag minns så levde de båda två. Så jag kunde ta emot kaffe utan att skämmas. Det var ett stoj och glam i köket, många grannar som hade varit med och hjälpt till med olika saker på gården var inbjudna och det bjöds även på snaps tror jag..  Glad och nöjd anslöt jag till de andra därute igen. Erik hade pulka med sig och åkte i backen utanför lagårn men blev åthutad av en äldre man med käpp som blev rädd att bli på-åkt. Helt förståeligt, jag skämdes allt lite.. Det var dags att sluta med pulkaåkningen i vilket fall som helst för de började sätta upp avspärrningen där korna skulle ledas ut och visas upp.

Medan korna såldes pratade vi lite om att det skulle vara trevligt att få med någon ko hem, mest eftersom vi rycktes med av den goda stämningen. Men barnen började vara kinkiga och det var dags att bege sig hemåt till våra egna kossor. Hur det var så bestämde vi att Göran skulle stanna kvar, han hade sett en box med intressanta dräktiga kvigor.

När han sedan kom hem så hade han med sig två kuvert med härstamningsbevis på två kvigor. Den ena var 328 Linnea (e. 4403 Gunlered), den andra kommer jag inte ens ihåg. 5328 fick hon heta hos oss, för vi hade redan en 328. När 5328 kalvade in visade det sig att lynnet inte var det trevligaste. Hon var så ömtålig om spenarna så man fick knappast mjölka, hon bara sparkade. Då hade vi en ung kille som djurskötare, inte särskilt djurvan, och han klarade inte alls henne, det var Janne som fick mjölka henne. Sedan slutade den killen och Kurt började. Han kunde mjölka 5328 och mycket därför blev hon strax hans favorit. Hon var dessutom en duktig mjölkko. Men en vecka innan hon skulle kalva för andra gången blev hon riktigt sjuk, en mastit med den elaka bakterien A. pyogenes, en riktig luring, toxinproducerande, som kan ligga gömd i juvret utan att kunna växa ut, men som får sin chans när kon inte mjölkas och det blir lugnt i juvervävnaden. Hon höll på att stryka med, överlevde till slut men kom aldrig riktigt igång igen. Hon kunde kalva och fick mjölka på sina tre friska spenar, det lilla som blev, tills det gick att skicka henne på normalslakt. Kurt sörjde henne. När han slutade tre år senare och vi frågade vilka kor han trodde han skulle komma ihåg så nämnde han 5328. Och Gullan förstås...

5328 hade i alla fall fått en kvigkalv, 403 Linnea, e. 1017 Ältetorp. Hon lever än idag, hon är vår äldsta ko för tillfället, just nu är hon 10 år och 8 mån. Hon har kalvat åtta gånger, med ett kalvningsintervall på 12,6 mån. Det är hon som är på bilden. Hon är nyss seminerad, vi tänker oss att hon ska vara kvar ett tag till. Även hon har de ömtåliga spenarna, hon trampar alltid omkring när man ska mjölka, men hon är förlåten. Hon är en av Lennarts favoritkor. Lennart och Janne har varit på studiebesök på gården Ältetorp och då hade de med sig bild på 403, och en aktuell kotavla, då hade hon kanske fyra laktationer med ca 10000 kg mjölk i snitt. Hon har fortsatt producera i den stilen, ingen stjärna alltså, men hållbar.

 403 fick en kalv som hette 555 Linnea, e. 1805 Orraryd (en helbror till stjärnan 1804 Orraryd). Det var en vacker kviga, med ett perfekt juver, och hon mjölkade jättebra. Tyvärr var hon så ömtålig på sina spenar så det gick aldrig att mjölka henne utan att någon stod och höll henne i näsan. Det var förenat med livsfara att få på henne mjölkmaskinen, men hade man bara lyckats med det så släppte hon på mjölken och stod så lugnt. Till slut gav vi upp, efter mer än en månad. Det sved riktigt att få skicka en så fin ko. Just innan slaktbilen skulle komma kom jag på att vi kanske skulle kunna sälja henne till en granne som mjölkar med robot, det kanske skulle fungera. Jag ringde, men ingen svarade just då och sedan var det ju för sent. Fast man vet ju inte, hon kanske inte hade fungerat där heller.

555 Linnea hade ju kalvat en gång innan hon försvann, det var en kvigkalv e. B.Jurist, 634 Linnea. Henne hade jag stora förväntningar på, och när hon kalvade in och visade sig lika svårmjölkad även hon, så bestämde vi oss för att inte ge upp. Vid det laget hade jag lärt mig ett trick - att binda upp dem med huvudet högt. Så höll vi på, band upp henne vid varje mjölkning, och så fick någon stå hos henne och klia henne lite bakom öronen och sådär.. Då gick det ganska bra.. En gång när Göran lade in en snus medan han stod hos henne så tänkte han retas med henne och la lite snus på mulen. Hon blev precis vild och ville ha mer!! Så han fick ge henne lite till, och sedan var det snus som krävdes för att hon skulle stå still under mjölkning! Vi kallar henne fortfarande för Snusmumriken, fast nu är hon avvand, det blev ju lite dyrt i längden... 634 har mjölkat  11795 kg ECM i snitt på 1 år och 7 mån hittills, så det var ju värt besväret..

Vi har en Linneakalv, 403 fick en kvigkalv, 783 Linnea, e. 1678 K Lens (de har ju bra lynne..) i höstas. 634 har fått en dotter e. 2541 Svartbyn, hon heter 731 Linnea. Henne har vi sålt till Öland, så slipper vi den inmjölkningen åtminstone...

Ännu en varm och solig vårdag. Johan och jag har varit på viltspårskurs igen. Även denna gång var det lite segt men nu var jag ju piggare och orkade intressera mig mer för de andra och deras hundar också. Johan tycker fortfarande det är roligt - vilken bonus! Zelda gick bra men fortfarande för fort, fast Johan stannade henne några gånger. Hon klarade det bra att bli stoppad, blev inte stressad och tappade inte bort sig. Johan trasslade in sig rejält i linan i början men han blev inte arg, och han redde upp det. Nu har Johan och jag kommit överens om att vi ska försöka lära henne ett nytt kommando - SAAKTAA - typ "indiansmygning". Kanske kan det fungera även i spåret...

När det var fika på kursen så stängde Johan in sig i bilen och vägrade att komma ut... han sa att de pratar för mycket. Jag blev stressad och tjatig förstås: är du ledsen? har jag sagt något dumt? är du arg? blabla. Men jag fick ju ändå inte någon mer förklaring ur honom. Han fick sitta där. Och jag tänkte att han kanske helt enkelt behövde ha lite lugn och ro en stund. Han har ju i alla fall fått rejält med frisk luft och motion idag! Nästa gång ska kursen vara på våran mark, det blir om två veckor. Då är jag på dag 5 efter behandling, hoppas jag inte är alltför dålig..

Jag har just läst boken "jag är ändå jag" skriven av fyra killar i tonåren med diagnosen Aspergers syndrom. De flesta av dem hade fått diagnosen i fjortonårsåldern, och flera var rätt negativa till sin diagnos och till hur utredningen hade initierats av föräldrarna "bakom ryggen" på dem själva. Det skakade om mig en del, visserligen pratade vi ju i förväg med Johan om "att vi ska till Linköping till de som vet mer om detdär med "faktatankar". Men man måste nog säga att det var inte klarlagt i förväg att det handlade om en utredning angående Aspergers syndrom. Så nog känner jag mig lite som om vi har gått bakom ryggen på honom. Därför frågade jag honom i bilen "tänker du mycket på det där med Aspergers syndrom?". "Ja, det är väl klart" svarade han, "men jag vill inte prata om det".  "nähä," sa jag, och kunde ändå inte låta bli - "tycker du att det var dumt att de i Linköping fick göra den där utredningen?" "Nej", svarade han åtminstone på det, "men jag sa ju att jag inte vill prata om det!". Så jag lovade att inte tjata om det mer. Efter en stund frågade han ifall vi ska dit mer, till barnhabiliteringen. Nej, sa jag. Fast vi får om vi tycker att vi behöver hjälp av dem, till exempel om du känner dig väldigt ledsen, sa jag. Nej, sa han, jag vill inte dit mer. Fast jag fick i alla fall också berätta att de har grupper som man kan få vara med i ifall man vill träffa andra killar i samma ålder med samma diagnos. Men det är inte förrän till hösten, sa jag, så det behöver vi inte fundera på just nu. Och så berättade jag också att vi hade blivit erbjudna en medicinsk undersökning, där de kanske kan ta reda på ifall det är ärftligt, och att jag hade tackat nej för att jag tyckte att det hade varit mycket nog för honom nu (och då fick jag ett sånt där gott leende, så det var nog rätt), och att vi ju ändå tror att det är ärftligt. Och då ville han prata lite till om det i alla fall, att kanske morfar har det, och jag sa att jag tycker att jag har det litegrann. Och att det är många bra saker också med det, att man orkar lära sig en massa faktasaker i skolan, att man oftast är pålitlig och ärlig och sånt. Jag tycker att detta är jättesvårt, att han tänker så mycket på det och inte vill prata om det. Fast vi fick ju pratat litegrann i alla fall, får väl vara nöjd med det så länge. Killarna i boken tyckte att det är viktigt att föräldrarna tar det lugnt, inte tjatar om diagnosen hela tiden, och inte berättar för alla människor om den. Johan och jag har knappt pratat om det alls, jag har bara låtit honom vara i fred och låtit livet bli som vanligt igen. Det kanske är bra så, jag kanske inte ska vara så stressad.

_______________________________________________