Än så länge mår jag bra, lite överhettad bara av allt kortisonet. Nu ska jag åka och hämta provmjölkningsgrejerna, det är dags ikväll, men det behöver ju inte jag engagera mig i. Jag ska handla lite mera också, som jag glömde igår, innan jag är helt utslagen. Men de är så bra i våran affär, jag kan egentligen bara ringa och så plockar de ihop vad jag ska ha och kör hem det. De har ett avtal med kommunen så det kostar inte ens mig något extra eftersom jag är sjukskriven. Jag är så tacksam för att vi har denna fina lanthandel så nära, de har ju ett bra sortiment och fräscha grönsaker. Visst blir det lite dyrare, men det är det alla gånger värt. Dessutom är det ju mycket enklare att handla när man slipper långa köer och så finns det mat av god kvalitet och inte bara storköpsvarumärken av okänd kvalitet och okänt ursprung.

I eftermiddag ska jag om jag orkar åka till Agneta och fika. Träffade henne på stan igår och vi pratade om Yora som hon ju hade som sin foderhäst i några år. Hon har också en son med Asperger så vi hade ju mycket att prata om. Hon bor rätt långt bort, på andra sidan av stan så jag är inte säker på att jag törs köra så långt, får se hur jag mår om några timmar..

_______________________________________________

Jag tror jag skriver om Veckans kofamilj lite för att jag tycker att det kan vara kul för de som läser detta och ev. tror att korna är opersonliga bara för att de har nummer, eller att nuförtiden har folk så många kor så att man inte känner dem, att få lära känna kor lite som individer. Men just Orsa-familjen är stor och här finns många lite anonyma kor som inte har utmärkt sig på något särskilt sätt. Men visst finns här många duktiga mjölkkor.

Orsa var en av de kor som följde med Jannes och Görans far och farbror hemifrån deras gårdar när de slog sig ihop, köpte den här gården och flyttade hit. De hade varsin favoritfamilj, Orsa var den enes och Rosa den andres. Nu minns ingen vem som var vems. Då var de ju såklart bruna. När Janne och Göran började intressera sig för de svartvita korna korsade de framförallt favoritkorna. När jag kom hit i mitten på 80-talet fanns två stora svartvita kor som hette 385 och 386, en var Rosa och en var Orsa. Janne och Göran hade varsin som favorit. 385 var Orsa. Jag räknar henne som stammoder här i familjen i denna beskrivning, dock finns det en annan gren som jag kanske skriver om senare i veckan. 385 var en duktig mjölkko. Hon fick en dotter med Very, 162 Orsa. Det var en tunn ko men duktig att mjölka hon också. 162 fick fyra döttrar, av dessa är 228 Orsa e. Davy, och 352 Orsa e. Bolin intressanta att följa upp.

228 kalvade bara två gånger, hon var en mycket duktig mjölkko men hon fick löpmagsförskjutning. Det var nog egentligen inte första gången vi hade någon sådan, men det var den första som blev diagnostiserad. Detta måste ha varit 1997 eller något sådant, Jag hade nyss börjat jobba åt Jordbruksverket. Vi hade rullat 228 en gång men utan att jag lyckats ”pinna” henne. Min chef ställde då upp och kom och opererade. Vi hölls nere i stallet och jag minns att Erik var mycket intresserad och helt orädd stod och kikade ner i magen på kon. Operationen gick egentligen bra, jag tror faktiskt att det var min klumpiga ihopsyning som gjorde att hon blev infekterad sedan. Vi kanske inte skötte eftervården perfekt heller, det var ju inte vanligt med löpmagar och korna gick på bete och hon fick vara med ute. Hursomhelst fick vi ta bort henne efter några veckor. Hennes dotter dock, 375 Orsa efter Häradsköp blev en fantastisk ko, våran kanske allra finaste Häradsköp, fast där är ju konkurrensen stenhård. Hon var både duktig  (11230 kg ECM på 4 år och 10 mån, rel.tal 124 fett och 106 prot.) och vacker, hade en fetthalt på 5,2 i snitt(!) och skulle inte ha skämts för sig på utställning.

375 har både döttrar och dotterdöttrar kvar i besättningen. Dock ingen av samma klass. De flesta är rätt anonyma och mjölkar medelmåttigt utan att göra något större väsen av sig. 562 e. Slogan utgår i år eftersom hon har dålig juverhälsa. 603 Orsa e. Strandskogen är ganska liten och nätt för att vara Strandskogen. Hon har mjölkat 11607 kg ECM på 2 år och 6 mån, (rel.tal 93 och 96) exteriör J 80, B 77, Kr 84, Helhet 80. alla provningar i bästa juverhälsoklass. Hon har i sin tur en dotter som heter 686 Orsa e. Ränneslöv.  Hon har ju elitindex eftersom Ränneslöv har så bra index, men hon är ingen stjärna, hon mjölkar som de andra, hennes exteriör var Juver 82, Ben 77, Kropp 85, Helhet 81.

En annan dotter till 375 hette 452. Hon var efter en ungtjur, 5293 Spånstad. Det var en stor ko som mjölkade bra. Hon har en dotter som mjölkar nu, 667 e. Strandskogen. Vi sålde några dräktiga kvigor till Kroatien. Då valde vi mellan 678 som var så vacker, eller 667 som visserligen är ganska ful men som har så bra härstamning. 678 fick åka, och jag vet än idag inte om det var rätt. Jag tänker ibland på min vackra 678 och undrar om de verkligen tar väl hand om henne...? 667 Orsa är i alla fall helt OK, hon mjölkar skapligt och är dräktig, med en ungtjur.

Nu har jag varit och fått behandling. När jag kom in så hade sköterskan stor genomgång med mig hur jag känner det i fötterna. Hon tyckte att jag hade fått så hög dos. Och det är klart, när hon frågade och jag kände efter så har jag ju en hel del myrkrypningar i benen, men det brukar jag ju ofta ha, och fötterna känns lite som att gå på kuddar, men inte alls så att det har oroat mig. Hon blev oroad i alla fall, och gick och hämtade en läkare som undersökte mina fötter och kom fram till att jag hade för mycket känselbortfall så de skulle sänka dosen, jag skulle få 75% av förra gångens dos. Gissa vad de gjorde då?! För att jag inte skulle riskera att få för mycket av misstag så slängde de den tillblandade dosen och beställde en ny mindre från apoteket! Och så pratar de om att landstinget har dåligt med pengar! Jag protesterade förstås och menade att jag skulle ligga precis bredvid hela tiden och kunde vakta påsen och själv ställa över till NaCl när det började närma sig. Det hjälpte inte. Så jag fick ge mig ut på stan några timmar i väntan på ny blandning. Det är väl bra att få en lägre dos, kanske kommer jag överlag lite lindrigare undan då. De sa att man kan få bestående men med smärtor och domningar i fötter och ben om det råkar bli för mycket, och det vill de inte riskera. Man vet ju faktiskt inte ens ifall det är helt i onödan jag får den här behandlingen som ju är för säkerhets skull, det finns ju inget sätt att kolla. Eventuella metastasceller på drift i kroppen är för små för att synas på röntgen. Det konstiga är att när jag gick tillbaks till parkeringen så kände jag tydligt hur domnade mina fötter var, när jag gick dit en timme tidigare hade jag inte känt något konstigt alls...

Jag åkte och köpte lite fler nya böcker. I kyrkan igår hörde vi Stabat Mater. Det var helt fantastiskt, tårarna strömmade bara för att de sjöng så vackert. Vi har begåvats med en fantastisk kyrkokör här i byn. Jag skämdes lite för jag tycker inte egentligen att jag har rätt att vara där. Jag gick ur svenska kyrkan när jag var 18 år, och betalar ju inte kyrkoskatt. Fast det skulle jag gärna göra. Så här ute på landet är det ju väldigt viktigt att det finns en sådan lokal där man kan ha högtidliga ceremonier vid viktiga tillfällen i livet. Den fyller en funktion i bygdesammanhållningen. Då när jag gick ur så var mitt argument att jag ville ta avstånd från kyrkan eftersom jag tyckte att mycket ont har gjorts i kyrkans namn. Egentligen finns det i alla de religionerna som har bara en gud (som säger att han är den ende) ett stort mått av självrättfärdighet som jag ogillar. Fortfarande. Fast nu har jag blivit lite mer ödmjuk och insett att det i större mån beror på den som tolkar religionens budskap än på själva budskapet i sig.

Och så har jag insett den stora betydelsen religionen kan ha i människors liv. De människor t.ex som har gjort så svåra brott mot andra människor att de har förlorat sin självrespekt, de har ingen annan väg ut. När det de har gjort är så jobbigt att det inte hjälper att ligga och ångra och älta det på nätterna för att man inte står ut med att tänka på det, då tror jag att upptäckten att det trots allt finns förlåtelse och kärlek att få kan bli helt omvälvande. Först då kan man sluta med att bevisa för sig själv vilket svin man är genom att fortsätta göra människor illa och istället börja nästa dag som en värdig människa. Tror jag. Och så har jag förstått att för flera av de cancerdrabbade tjejerna på forumet är religionen en stor källa till kraft och kanske tröst? Denna känsla att man inte är ensam utan att det finns en större mening kan nog vara en bärande kraft i livet. Och det kan nog vara en känsla som det är svårt att själv hitta, så då är det ju bra att det finns präster och andra som kan visa möjliga vägar. Själv har jag inget sådant inom räckhåll känns det som. Några få gånger i livet har jag känt det som att vi alla är en del av ett enda stort kretslopp, detta med att energin hela tiden fortsätter vara konstant, den bara ändrar form, då kan jag känna att vår livsenergi är en del av denna helhet. Och också det rent materiella, med alla atomer som hela tiden byggs in i nya konstellationer. Men för att få en sådan känsla måste jag nästan befinna mig ute i skogen, på någon särskild plats med ”helig” känsla, så som Kerstin Ekman beskriver (i boken som jag inte orkade läsa färdigt). Nåja, jag ska i alla fall höra av mig till kyrkan och fråga om jag kan få betala kyrkoskatt så att jag kan gå på vårkonserten utan dåligt samvete...

_________________________________________________

Sista dagen.

 Jag har gjort alla förberedelser, köpt hem Proviva och Turkisk peppar, Voltaren och handkräm. Har två olästa böcker bredvid sängen. Städat badrummet och duschen. Vi har ätit en riktig festmåltid med älgkött, klyftpotatis och kantarellsås. Jag har bröd på jäsning, det känns ju skönt att ha några limpor i frysen när man är helt utslagen. Nu, medan brödet är i ugnen, ska jag till lagårn och diska kalvamman och kalibrera fodervagnen. Det verkar som om vagnen väger fel, vi har flera kor idag som inte äter upp. Men 577 kom igång igen, det hjälpte med mycket hö och avstängt kraftfoder. Fodervagnen förresten, när jag igår kväll skulle ändra klockan en halvtimme så att den skulle gå igång tidigare så stod jag där som ett fån och undrade som vanligt hur jag skulle göra för att det skulle bli rätt. Visst är det konstigt att det ska vara så svårt... men jag gjorde som jag trodde och sedan kollade jag med Göran. Det visade sig att han hade ett bra kom-ihåg-trick: man ska ta FRAM trädgårdsmöblerna! Det förutsätter ju att man har ställt in dem, men det gjorde jag faktiskt lagom till jul....

I kväll ska jag med några andra tanter till kyrkan och lyssna på konsert. Det låter väl som en perfekt söndagskväll på landsbygden? Nästan lite för präktigt! Men det gäller ju att passa på att göra något trevligt medan man orkar..

Många av tjejerna på forumet ”cancertjejer” berättar hur de har upplevt att många vänner bara försvunnit sedan de blev sjuka. Med mig har snarare det motsatta inträffat, att vänner har dykt upp som jag inte visste att jag hade! Folk som bryr sig om mig fast jag aldrig hade kunnat tro det! De hör av sig då och då och föreslår olika aktiviteter. Rätt fantastiskt faktiskt. Men det kanske beror på att jag egentligen inte hade några vänner alls förut. Alltså fanns det bara en väg, och det var framåt. Mitt liv, med jourer, alldeles för mycket jobb, mjölkning varenda helg och ganska krävande barn (som ju förut var yngre), har helt enkelt inte haft utrymme för vänner. Trevliga middagar med goda vänner som folk har på fredags- och lördagskvällar är inget lockande alternativ när man ska upp och jobba klockan fem. Dessutom har vi det ofta så stökigt att man inte kan släppa in någon utan långa förberedelser. Och så har vi inga gemensamma vänner Göran och jag, vi lever ju till stor del i olika världar som möts i lagården. Så vi har levt våra liv utan umgänge. Jag har träffat så mycket folk i jobbet så jag har inte haft stora behov av mera umgänge. Och Göran träffar ju också folk i samband med arbetet på gården och när de hjälper varandra grannar emellan. Men nu när jag har så gott om tid är det väldigt trevligt att prata lite med någon emellanåt, och gulligt av dem att se till att jag får lite aktiviteter. När jag mår dåligt säger jag det, förresten svarar jag oftast inte i telefon då.

Här måste jag också nämna min speciella sms-kompis, en av "cancertjejerna". En tuff och rolig tjej med en enveten livsgnista, som trots allt sitt elände orkar bry sig om hur en halvgammal tant mår under behandlingarna.

____________________________________________

Om Spira-släktets rymningar..

Detta är jobbigt att skriva om, kvigor som rymmer är en skräck och en plåga. Jag berättar ibland för folk om den regniga sommar när vi fick ett telefonsamtal om att vi hade 17 kvigor på byns fotbollsplan!! Den gången klarade det sig som tur var tack vare rådiga grannar som förstod sig på kor och hade lyckats hålla dem bakom målet! En annan gång, för säkert minst femton år sedan hade en dam i samhället fått en kviga i trädgården och hon ringde och skällde ut Janne så att han fortfarande får ont i magen och ligger sömnlös när vi har djur på bete. Han skulle helst inte vilja släppa ut dem alls. Varje år försöker han hålla emot och vill ha så många som möjligt kvar i lagårn. Men de måste ju ut.

594 är den äldsta av 495ans döttrar. Hon visade hur det ska gå till direkt när hon för första gången kom ut på bete. Vi brukar bygga en liten hage kring djurtransporten med flyttbara grindar där de får gå en stund och vänja sig vid tanken på att världen varken har väggar eller tak. Efter några timmar släpper vi ut dem en i taget, och vi börjar med någon som har varit ute förut och alltså inte grips av panik. Sedan stannar vi hos dem i några timmar till. Vi brukar ha med oss fika och boken där det står vilken mamma och pappa de har så att vi kan gotta oss åt hur fina de ska bli när de blir vuxna.. Det brukar oftast fungera bra, men 594 bara sprang när hon kom ur vår lilla hage, rakt emot taggtrådsstaketet och igenom utan att bromsa. Jag följde efter henne för att mota tillbaks henne. Vi tog en rejäl sväng in på Landstingets område som gränsar till gården där vi arrenderar det betet. Över djupa diken och genom snårskog. Ingen visste vart vi tagit vägen så jag var helt ensam, lerig från topp till tå efter att ha försökt ta mig över de djupa dikena. Så småningom nalkades vi hagen från andra sidan. Jag öppnade en grind i staketet och skulle mota in henne. Då fick hon syn på en av ”kompisarna” i hagen och så bar det av igen. Till slut blev hon inmotad i hagen och sammanförd med de andra. Just då stod inte Spira högt i min gunst kan jag ju säga..

Sommaren efter gick 594 Spira på ett annat bete, faktiskt på den gården som 495 Spira härstammade ifrån. Ägaren till den gården skulle flytta dem från en hage till en annan skulle de gå över en liten sankmark. Det vågade aldrig 594 så hon fick gå ensam i den andra hagen, efter några dagar gav vi upp och motade tillbaks en annan kviga så hon i alla fall fick en kompis där..

565 Spira tog det lugnt när hon kom ut för första gången. Men när de hade varit ute i ett par dagar försvann hon plötsligt tillsammans med tre andra kvigor. Kanske skrämda av en grävling, älg eller något annat djur som sprungit genom hagen på natten? Vi kunde följa spåren nerför skogsbilvägen, ut på grusvägen. Just innan asfaltsvägen låg en liten plutt koskit. Sedan fanns inte fler spår. Inte ett enda. Vi letade all ledig tid, genom alla skogsområden i närheten. Inte ett spår. Vi ringde runt till alla grannar. Dagarna gick. Grannar ringde och hade hört något mystiskt ljud när de varit ute med hunden. Vi åkte på stört och letade igenom hela det närområdet. Inget.  Nada. Vi körde omkring med bil och letade efter spår på alla grusvägar i närheten. Vi körde omkring och spejade mellan träden (det är ju helt meningslöst, jag har aldrig varit med om att hitta något djur genom att speja mellan träden när man kör bil, men det är ändå omöjligt att låta bli). Man fortsätter till och med att speja efter att de bortsprungna djuren hittats!

 Veckorna gick. Nu hade vi helt gett upp. Om vi någonsin skulle hitta djuren så skulle de vara helt förvildade och vi skulle bara få skjuta dem trodde vi dystert. En kväll ringde det. Någon ville prata med mig för att ta reda på vilken besättning som hade ett visst besättningsnummer, de tänkte att jag som är veterinär borde veta. Detta händer ju ibland och jag brukar kunna hjälpa till. Men denna gången var det mer än välkommet, för det var våra kvigor de hade hittat i skogen. Nästan två mil bort!! En jägare hade kört sin fru genom ett avlägset skogsparti som tillhör ett av de stora godsen, och då hade han fått gå ur och mota bort några närgångna kvigor från vägen! De var alltså tillochmed fortfarande tama! Vi åkte genast dit men kunde inte se några djur. Vi hittade inte därborta så nästa dag följde jägaren med för att visa oss. Då syntes inte längre några djur till där han sett dem! Men det fanns spår! Vi spårade med hans hund, Nisse. Han trodde inte på att hans hund skulle följa spår efter tamdjur, men jag tyckte Nisse gick så noga och just där jag hade sett några spårstämplar så jag envisades med att vi skulle fortsätta. Nisse spårade men efter ett tag trodde inte husse på honom längre och vi ringde till dem som brukar jaga hos oss och de kom med sin hund också. Även den ville spåra där Nisse gått. Vi hittade spår på en grusväg längre fram och började om där. Och tänk! Där stod de till slut, helt lugna inne i skogen i en vacker glänta. Så tama att man kunde klappa dem! Vi hade kraftfoder med oss och lockade och motade dem flera kilometer till en halvt raserad hage som ägaren inte längre använde. Då var klockan elva på kvällen och vi ansåg att de kunde gå där över natten så skulle vi hämta dem med djurtransport nästa morgon. Där fanns ju rikligt med gräs och fint vatten. Vi lämnade också kraftfoder och en lagårdsdoftande jacka så att de skulle känna sig som hemma.

Nästa morgon efter mjölkningen lastade vi i vår snällaste gamla ko (357 Prima) som lockbete i djurtransporten och åkte iväg för att hämta våra kvigor. Naturligtvis hade de gett sig iväg igen och hagen var TOM! Det var bara att leta igen. Timme efter timme. 357 fick stå parkerad i skuggan. Nisse och hans husse kom bussigt nog igen för att hjälpa oss med sin lokalkännedom om skogen. Vi delade upp oss och gick i bredd genom misstänkta skogspartier.  Lennart kom lite snett en gång, men vilken tur det var, just när han kom fram till en liten grusväg och skulle klättra upp för slänten såg han dem stå däruppe! Mobiltelefonerna hade ingen täckning där, men vi hörde alla hur Lennart ropade. Janne och jag stannade och vaktade kvigorna, Göran hämtade djurtransporten, Lennart hittade ett bra ställe längre fram på vägen med berg på sidorna. De gick rakt upp i transporten. Gissa om det var skönt att komma hem med dem!? 357 fick gå kvar en stund med dem på betet, hon var så snäll så det var inget problem att hämta henne där sedan.

Vi kunde aldrig förstå hur de kunde hamna så långt bort, förmodligen har de sprungit på asfalten minst en mil. Kanske har de haft en bil efter sig?

638 Spira då, har hon varit på rymmen? Nja, snarare tvärtom... Hon tillbringade en sommar som dräktig kviga i en hage där det finns en sommarstuga inne i hagen. Med trästaket runtom  och stabil grind. Hon tyckte det såg trevligt ut därinne så hon lyfte resolut av grinden och gick in och trampade sönder gräsmattan, åt upp alla blommor och även bärbuskarna, samt gödslade gräsmattan. Rejält. Det såg inte lika trevligt ut när sommarstugegästerna kom dit kan man ju säga. Det var när Janne och Göran var bortresta. Lennart och jag åkte dit samma dag och hämtade hem alla kvigorna. Sedan fick vi betala skadestånd för förstörd trädgård och förstörd sommarfrid. Samt städa upp i trädgården så gott det nu gick....

Till sommaren har vi minst två Spirakvigor på bete.....

_____________________________________________________

Viltspårkursen idag blev inställd eftersom det har kommit så mycket snö. Trist, för nästa lördag lär jag inte orka... Idag ska jag göra ingenting, bara slöa och samla kraft till nästa behandling.

577 plingade i går kväll, jag lyssnade på henne eftersom hon inte åt höet jag gav henne när jag gick kvällsrundan. Det betyder att löpmagen är gasfylld och har förskjutits uppåt. Fast den låg inte så högt. I morse idisslade hon igen. Vi får se, kanske måste hon rullas i eftermiddag. Hon har ju varit svår att få igång efter kalvning, ätit halvdåligt vissa dagar. Egentligen så beror det kanske på att hon fick gå fram och tillbaks till kalvningsboxen och ha sin kalv kvar där i nästan en vecka eftersom det inte var någon mer som skulle kalva på länge. Det blev inte riktigt någon ordning med utfodringen... Men hon var ju som sagt krånglig förra laktationen också. Vi brukar inte ha problem med löpmagar men de sista kalvningarna nu har det varit lite svårt, 609 krånglade ju också. Vi har så lite hö i år, det räcker bara till något kilo om dagen åt de nykalvade, kanske är det därför? Men ensilage har vi tillräckligt, och av toppenkvalitet! Det kan ju också vara så att de här sista korna har fått lite för bra utfodring före kalvning, med för mycket bra ensilage.. Fast de har inte blivit feta.

Individjuverdagen i går var trevlig, roligt att träffa folk som jag inte träffat på länge. Jag rycktes med av situationen och tyckte att det var intressant och hade en massa åsikter, som vanligt. Jag är nog lite jobbig som publik på föreläsningar eftersom jag alltid har frågor, men samtidigt är det ju tråkigt att prata för folk som inget säger. Jag försökte tänka på att hålla igen i alla fall...

Nu ska jag gå en sväng med hundarna i snön.

________________________________________

Idag är det rena snöstormen. Tofsviporna sitter och kurar mellan snöiga grästuvor.

Jag har varit och tagit blodprover inför nästa behandlingsomgång. Det blir jobbigare och jobbigare tycker jag, rent mentalt alltså, jag känner mig så ledsen när jag sitter därinne. Blir oerhört tacksam om de säger ett litet "lycka till nu" när jag går, samtidigt som jag då får behärska mig för att inte börja gråta. Lite löjligt, det är ju bara ett litet blodprov. Det är väl kopplingen till nästa behandling som känns jobbig. Kroppen stretar emot att bli förgiftad omigen, även om jag med förnuftet kan intala mig att det är bra och att jag ska vara tacksam för gifterna. Det är jag ju, tänk om den här möjligheten till behandling inte fanns....

Jag var inte på tyskan hos Erik, han blev helt förfärad vid blotta tanken på en pinsam (och fet och skallig) mamma i klassrummet. Men vi kom överens om att ifall jag en gång till får höra att han inte jobbar på lektionerna, då kommer jag vare sig han vill eller inte!

I eftermiddag ska jag på en träff för veterinärer som jobbar med förebyggande juverhälsovård. Inte för att jag är tvungen, men det kan vara kul att höra vad de säger, och så är det kanske bra att hålla kontakten litegrann med "mitt gamla jag". Jag brukade vara en sån veterinär, en gång för längesedan, före knölen...

Jag har blivit uppmanad att skriva något positivt om mig själv, för det är inte nyttigt att nedvärdera sig så mycket som jag gjorde när jag "avslöjade" mig som en bluff... det är inte så lätt minsann... Min positiva identitet förut var ju just detta att jag var stark och duktig och tålig, tålde stress och gnällde inte i onödan. Allt det har liksom tagits ifrån mig nu. Men jag har också reducerat mina krav på mig själv, jag är nöjd om jag tar mig igenom de här behandlingarna med lite identitet i behåll. Och det verkar det ju ändå som om jag ska klara, i alla fall känns det så de här dagarna när jag mår bra. Sedan får jag på något sätt börja om, det blir ett senare bekymmer.

_____________________________________________

Jag mår bra! Jag går med spänst i steget och Njuter av att känna mig så normal! Frisk och superstark!

Idag på morgonen har jag avhornat de senaste kalvarna. Medan de somnade gick jag ett varv i lagårn med gödselskrapan. Det är så mysigt att gå där när korna vilar, rofyllt. Sedan medan jag väntade på att bedövningen skulle ta så skulle jag ta fram förlängningskabeln men den var såklart försvunnen. Vi har tre, en i lagårn, en på logen och en i maskinhallen. För att man ska slippa leta... Jag fick gå hela varvet, den på logen var upptagen till pumpen som tömmer elevatorgropen på smältvatten. I maskinhallen hittade jag den som ska vara där så den är numera i lagårn...