Nu har Janne tröskat det sista. Och all halmen är ihoprullad. Och det är inte ens september ännu! Tänk nu vilken lång och skön höst vi har framför oss..

Idag på eftermiddagen var jag och Erik på utvecklingssamtal. Jag kom lite tidigare för det var några papper jag skulle läsa igenom som Erik hade glömt att ta hem. Medan jag stod vid ett bord och läste såg jag hur Erik pekade ut mig för en kille från klassen "där är min morsa". Jag blev lite glad, tydligen är jag inte mer pinsam än att man kan kännas vid mig. Men strax efteråt går Erik förbi mig  för att sätta sig. "Håll in magen" väser han när han passerar!! Jag gjorde som han sa, men kunde inte låta bli att ge efter för gapskrattet.

Jag har också varit på folktandvården och bokat en tid eftersom mina tänder, som ju var dåliga redan innan behandlingarna, nu faller i bitar. Det var nog särskilt Taxotere som gick illa åt tänderna, man kände ju hur det spände i käkarna de första dagarna efter behandling. Det gör inte så mycket ont men det är jobbigt när det fattas stora bitar, det fastnar mat överallt.

I skolan hade de frågat Johan om det var ok att de informerade spanskagruppen om hans Asperger och han hade sagt nej. De ville att jag skulle prata med honom om det. Jag trodde inte mycket på det, men försökte i alla fall. Förut har han ju inte alls velat prata om det. Men nu gick det riktigt bra och vi kunde prata om utredningen och om information i skolan och om andras attityder och sånt. Kanske har han hunnit bearbeta det lite mer nu. Han har också hittat boken "jag är ändå jag" som jag hade ställt i bokhyllan och läst den och ville prata om olika saker som killarna i den boken hade sagt. Det kändes väldigt skönt att han ville prata. Jag hoppas han finner en bra väg till ett gott självförtroende så småningom. Vi kom fram till att det är han som ska bestämma ifall de andra ska informeras, men att det kanske är bra om spanskagruppen vet. Han ska tänka över det själv ett tag till. Klassen är ju informerad fast Johan egentligen inte ville och nu tycker han det är bra, fast han har tänkt att de flesta nog har glömt det där nu. Och det är väl inget de går och tänker på, de har väl annat att göra.

Detta var min sista sjukskrivningsdag.

I morgon ska jag jobba. Det skulle varit idag men blev uppskjutet, deras provmjölkning var inte klar. På torsdag har jag jour och på fredag kör jag på distrikt. Det är då jag får veta om jag orkar som förut..

I natt har 709 Krona kalvat. Hon är e. 5678 Kolsnäs, han som ska ge så otroligt bra halter. Hennes mamma hade besvär med att kämpa sig upp till 3 procents fetthalt. Kalven är en kviga e. Smart, en ungtjur.

Och medan vi mjölkade kalvade 693 Vera. Hennes mamma heter 596 och är en skaplig ko efter en ungtjur. 693 är efter H Manne, en ungtjur det också. Hon är väldigt grann, ett fantastiskt bakjuver. Kalven är efter Lukas, också en ungtjur. Det var en tjurkalv och det gjorde ju inget. Den var alldeles för stor och hon hade rätt jobbigt att få ut den, det är nackdelen med ungtjurar, man vet inte mycket om dem. Vi har en kviga till dräktig med denna Lukas, hon heter 706 och kalvar när som helst..

Nästa vecka börjar jag jobba. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta att skriva så här mycket på bloggen, vi får väl se. Jag ska försöka komma i form igen litegrann också, har börjat cykla med I-B.

Det funkar nog rätt bra för Johan i skolan, han har varit rak i ryggen de senaste veckorna. Ända sedan Gotland egentligen faktiskt.

701 kalvade, den första av de fem kvigor som alla har vaggat ut och in till vår kalvningshage i flera dagar nu. Det fungerar väldigt bra att ha dem där, man har bra uppsikt och så blir de väldigt tama av att vi tar in dem tillsammans med korna vid varje mjölkning så att de får vänja sig vid att äta kraftfoder före kalvning.

701 är en Spira, dotter till 565 som var en av mina absoluta favoriter. 701 kommer också att bli en favorit, hon är så lugn och snäll och så blir hon en duktig mjölkko det verkar helt säkert. Hon är e. J Valon. Kalven är e. K Lens, lite dumt kanske till en kviga men det gick ju bra. Och det var en kvigkalv! YES!

På kvällen var jag hos en vän här i byn, deras kattunge hade fått en lång pinne rakt in i ljumsken. Jag fick söva den för att kunna ta bort pinnen. Tyvärr sövde jag den lite för hårt, den fick lite kramper, men det gick bra. Pinnen satt väldigt hårt, måste ha varit inkilad mellan muskel och ben, men den verkade inte ha gått innanför bukhinnan. Det får bli antibiotika också för säkerhets skull.

Nu har svalorna fått sin andra kull för året flygfärdiga. Inte varje år de lyckas med det. Det har varit ett gynnsamt år för allt som växer och nu när vi börjar skönja slutet på skörden så vet vi att vintern är räddad. Vi kommer att ha gott om bra foder.

Arla har varnat för ett extremt lågt mjölkpris så det är väl tur att skörden åtminstone blev bra. Men många har haft problem med höstsäden, den blev angripen av svamp för alla som inte sprutat. Tur att vi inte hade höstsått något just i år!

Tidigare i kväll ringde de som har sommarstuga i en av våra kvighagar. En kviga gick med efterbörden hängande. Kvigorna i den hagen ska inte kalva än på länge. Jag åkte dit och letade efter kalv och hittade till slut en död liten ofullgången tjurkalv. I morgon får vi hämta hem kvigan, hon hade fyllt i juvret så det går nog att mjölka igång henne. Det är inte första gången någon kastar i den hagen. Janne ville inte släppa dit 720 Spira av just den anledningen, men det blev så i alla fall. Tur att det inte var hon som hade kastat.

I morse regnade det rejält men det gör inget. För tänk att Mattias kom och rullade ihop den första halmen i går kväll!! Vi ligger riktigt bra till, inte ens ute på slätten har de tröskat allt ännu och de brukar alltid vara ett par veckor före oss.

Jag har varit med Johan hos tandläkaren. Han röntgades från alla möjliga vinklar och senare i höst ska en specialist komma och uttala sig om ifall han ska ha tandställning nu eller ifall man ska vänta något år till. Stackars unge, han har mycket extrabördor att bära med sig genom tonåren minsann. Han fick en väldigt bra genomgång av tandborstning med eltandborste åtminstone, jag tror att han lyssnade mer ordentligt på henne än han gör på mig.

I kväll har jag varit och ultraljudat häst ihop med Åsa B igen. Jättetrevligt, jag gillar sådana människor som kör med nordsvensk, det är en synnerligen sympatisk hobby tycker jag. Tyvärr var stoet inte dräktigt. Jag tänker mycket på den lilla hästen på Gotland. Inte ska jag väl köpa häst? Men OM jag skulle, så vet jag vilken häst ........

Ja, det fina vädret har hållit idag också. Janne kör och kör. Det är bara att tacka och ta emot när det är såhär gynnsamt. Göran är helt "mylad" nu, idag har han fått tippa två vagnar på logen för han hinner inte ta emot hur mycket spannmål som helst på så här kort tid. Lennart och jag har lagårn och det har minsann inte varit någon semester. Vi fick tre kalvar igår. 585 Berta fick tvillingar i år igen, e. Surprise, tyvärr tjurar. Och 583 fick också en tjurkalv, e. S Adam. Detta är två riktigt fina kor som gott kunde ha fått kvigkalvar, jag tycker vi har lite oflyt i år med det, inte många kalvar hittills som blivit "rätt sort". För att få plats med alla kalvar har vi fått flytta in några i kalvamman så nu är den igång igen för säsongen. Att lära nyfödda kalvar dricka med napp är lite jobbigt, och att lära kalvarna i amman att förstå hur den funkar är också lite jobbigt. Hoppas det flyter på bättre i morgon. Dessutom har vi hämtat fem kvigor som strax ska kalva och de får gå bland korna. De har också lite svårt att förstå hur det går till med de självlåsande grindarna, utom en som är klok som en gammal ko. Men de är väldigt granna, och lugna och trevliga så det ska bli roligt att se vad det blir av dem.

Liksom med unghästar som är allra finast innan man börjar rida så är kvigorna aldrig så fina som innan de har kalvat. Sedan blir det "vanliga" kor och hästar. Sådär är det inte med barnen, de är som de är hela tiden, inte jäser de av ouppfyllda förväntningar när de är små? Eller gör de det fast jag inte har fattat att man kan se på dem med de ögonen? Fast jag tycker snarare att jag tittar förvånat på dem nu när de börjar bli stora "han är ju en riktigt trevlig kille!"...

Nu börjar jag känna det som om jag kommer loss ur cancerträsket. Sakta släpper dyn sitt grepp om stövlarna och jag vinglar mot fastare mark. Ser allt som måste göras och börjar bita ihop för att ta itu med vardagen och få krafterna att räcka. Det som är så jobbigt är att inte alla de andra får gå här med mig. Alla "cancertjejerna" som jag lärt känna i datorn under året. Jag bara lämnar dem bakom mig, där sitter de fortfarande fast i leran, några av dem sjunker djupare och djupare, och jag bara klafsar vidare och vill inte se mig om för då blir det ju bara värre.

Det är så fruktansvärt orättvist. Jag tycker cancern verkar slå extra hårt mot de kloka och goda människorna, de som tappert bär sina plågor, som är så viktiga och älskade, som är fulla med omtanke om medmänniskan. Det är en omåttligt grym sjukdom, skoningslös mot vissa, och helt slumpartat - ibland kan den plötsligt släppa någon ur sitt grepp. Det är väl bra i och för sig, att man kan hålla hoppet uppe. Också så grymt tycker jag att man ska vara så medveten om vad som händer hela tiden, klar i huvudet och klok ska man planera för sin egen död - vad händer med barnen, hur ska begravningen vara..

Varför ska just jag få slinka ur greppet? Jag som är en gnällig tråktant och som inte kommer att använda tiden till några goda gärningar utan bara kör på som förut? Jag känner mig skamsen och orkar just nu inte ens logga in på cancerforumet. Inte för att jag tror att någon missunnar mig att vara frisk. Det är bara det att jag vill att alla ska få vara friska.

Jag har läst i Socialstyrelsens riktlinjer för bröstcancerbekämpning och ser att jag bedömts ha måttlig till hög risk för förtida död. Och att man kostat på mig olika standardåtgärder som bedöms ha låg till måttlig kostnad per vunnet levnadsår. Så om jag jobbar på ett tag till och betalar rejält med skatt så kanske att det går ihop sig i alla fall. Jag har ju funderat en del på det, om jag är lönsam egentligen.. Jag har en hel del studieskulder och kommer nog inte att hinna betala tillbaka alltihop. Och nu denna dyra behandlingstid. Dessutom har jag fått barn som kostar landstingets hörselvård en hel del, och assistent i skolan till Johan, m.m Men barnen kanske ska belasta sitt eget konto? Och om jag får en förtida död så sparar man ju in en del av pensionspengarna...

I början av min sjukdomstid så kände jag det som om jag genast måste ordna upp hela livet. Nu måste livet levas optimalt! Krafterna fanns inte riktigt för detta, och inte viljan heller. Framförallt så vet jag inte riktigt vad det optimala är. Man måste ju liksom ha en vardag och sköta den, man måste jobba och städa och sånt, det kommer man knappast ifrån. Mitt liv innehåller ju också många goda stunder, igår t ex så gick Johan (tänk vad roligt att han följde med!) och jag ner till Erik med matsäck. Erik hade stannat traktorn och gick runt plogen med tumstock för att ställa in den ännu bättre. Han kommenderade mig - håll här - sänk nu osv. Till slut var han nöjd och vi satt alla tre i solen och åt mackor och drack färsk mjölk medan hundarna lekte. Sedan satt Johan och jag kvar en stund och pratade medan Erik körde igång. Han ville helst köra till det blev mörkt, han ville köra med lyse på traktorn... Men gärdet tog slut innan dess...

Eller idag när Johan, Göran Janne och jag kom gående med fyra högdräktiga granna kor som vi hämtat på ett skogsbete och släppte in dem på det goda gräset på Byängen. Jag är faktiskt nöjd med mitt liv. Att tiden inte riktigt räcker till är ju inte så konstigt när man försöker leva två liv på samma gång, vara både bonde och veterinär samtidigt. Och jag vill inte släppa någotdera. Jag tror inte att jag har förändrats särskilt mycket av det här året. Mindre benägen att hänga upp mig på småsaker har jag nog blivit, men jag har nog aldrig varit så jobbig med det. Lite lugnare känner jag mig, det spelar inte så stor roll längre om inte allt blir gjort så bra som möjligt, jag har fattat att jag ändå inte orkar bry mig.

Visst kan jag önska att livet blev annorlunda. När jag läser om folk som tillsammans med sin stora kärlek lever i självhushåll, har två kor, fyra getter och en nordsvensk som de kör med i skogen. De kör förresten med hästen i lantbruket också och där odlar de alla sina rotfrukter, sitt dinkelvete och sin plommonmarmelad. Barnen får rida sin ponny till skolan och stickar sina egna kläder och leker med kottar och kattungar och vet inte vad tv-spel är. Då blir jag avundsjuk. Så hade jag velat leva. Men hur länge hade det fungerat? Och förresten så faller det på första meningen "tillsammans med sin stora kärlek". Jag har aldrig träffat någon som har velat leva så med mig. Inte lär jag göra det heller..

Jag har just nu börjat läsa en bok som heter "munken som sålde sin Ferrari" och jag måste säga att hittills tycker jag det verkar vara rena dravlet och inget som alls inspirerar mig. Överdrifter åt alla håll. Inte nog med att man får en inre frid, man blir tjugo år yngre också, och jättesnygg!!

Visst kan jag ibland längta efter lugnare tider. Ett ensamt boende, kanske skriva ner den där "berättelsen" som jag har i huvudet,  gå på promenader med hunden och vara barnvakt åt barnbarnen. Har jag tur och klarar mig från förtida död tillräckligt länge så kommer jag kanske dit. Men förtjänat det, det har jag nog inte. Men det handlar ju inte om det, det handlar om tur, inte om rättvisa, det har jag förstått. Jag har inte varit någon särskilt god människa och jag har satt min egen bekvämlighet först många många gånger. Det är svårt att leva rätt. Man får försöka att undvika de grövsta misstagen. Om man ser dem...

Även igår blev det en lyckad dag, Janne tröskade havre på slantgärdet och hann klart hela gärdet innan regnet kom!! Jättefin havre, fast den inte var besprutad. Nästan skönt med regn sedan, nu kan vi ta det lite lugnare, bara sköta lagårn. Men vi måste hämta hem några närkalvade kor och kvigor i olika hagar. Knappt att det känns som om man orkar det nu, dock. Jag har ju varit igång ordentligt i flera dagar och nu känner jag mig helt "urblåst". Det finns så mycket jag borde göra nu sista veckan innan jag börjar jobba, men idag har jag plötsligt inga krafter kvar... Och benen värker.

Jag har ju också varit engagerad i fallet med de halta kalvarna och pratat i telefon med experter och grubblat själv. Väntar på provsvar, men nu har jag en rätt hållbar idé om vad man kan göra, tror jag...

Idag är det sol igen och det är ju bra så inte den fina havrehalmen blir förstörd.