Alltså, det är nog inte gården som förfaller egentligen. Vi har faktiskt byggt en jättefin maskinhall alldeles nyss. Och grävt ur stora gravdikena på mossen. Skogen är välskött. Förfallet står jag nog för helt själv. Det är ju en naturlig process när man blir äldre förstås, och cellgifterna skyndar väl på det hela. Kroppen åldras helt naturligt i förtid av detta slitage. Det som känns jobbigt är att jag nu tappar den mentala gnistan helt varje gång kroppen inte orkar vara pigg. Det är ett inre förfall när jag inte orkar bry mig om någonting av det som brukade kännas roligt. Det händer snabbt också, nästan över en dag.

Jag är så tacksam för alla som tänker på mig. Och ni ska inte bli alltför oroliga av mitt gnäll, någonstans därinne tror jag ju att det kommer andra dagar igen. Jag har mer saker jag vill göra i livet, jag orkar bara inte tänka på det just nu...

Idag ska jag vila mycket så att jag orkar åka på viltspårkurs i morgon bitti med Johan och Zelda, Johan längtar så mycket efter det och det är säkert bra för mig också.

_______________________________________