Yes, nu är vi igång! Nästan hela Källgärdet är nerslaget. Nu hoppas vi att vädret står sig och att det bara är skurar som kommer onsdag och torsdag. Det blir körigt att vi inte har fått ut korna tidigare, men nu är det som det är. I morgon ska vi göra allting, ta ut korna, ställa fram allting till tornet och köra igång hacken. Nu är i alla fall jag återhämtad och kan vara med i lagårn så att det fungerar där så att inte ensilagekedjan behöver stanna. Idag har jag hållit på med staket men jag är inte riktigt klar, får göra det sista i morgon. Lennart har gjort det mesta med staketen i förra veckan, men elstaketet ser han inte riktigt. Jag brände mig i nacken när jag gick i solen, tänkte inte på att det skinnet inte är särskilt vant vid sol, där brukar det hänga hår...

Jag blir trött förstås, men inte alltför mycket. Jag tror faktiskt att det kan vara bra också att passa på att träna upp mig nu när jag har några veckors "mellantid". Jag har blivit både tjock och försoffad, och det vill jag ju inte vara i resten av mitt liv!

En strålande sommardag! Vi måste nog börja slå gräs i  morgon, vi har inte nerver att vänta längre. jag har gått runt Källgärdet idag för att se till att ingen eltråd från staketet ligger ute på gärdet.

På förmiddagen var det lite telefonrabalder. Någon hade sett två kalvar på ett gärde bredvid asfaltsvägen och ringt arrendatorn till den gården. De åkte genast och räknade sina djur och när ingen saknades ringde de oss för vi har beten i närheten. Då var jag nyss hemkommen efter att ha åkt hela rundan och tittat till alla våra djur så jag kände mig ju rätt säker på att de inte var våra. Vi kom överens om att det måste varit hjort eller vildsvin eller något sånt de sett, ingen visste vem som hade ringt det första samtalet. Men sedan ringde en som bor i närheten. Han är pensionerad kobonde och när han hade sett två ettåriga kvigor fanns det ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten. Göran kom på att ringa till en granne flera mil bort, men ganska nära fågelvägen. Mycket riktigt så hade han släppt ut kvigor igår och två hade dragit till skogs. Så nu vet vi vems det är men ingen vet var de nu befinner sig.. Det känns skönt att veta att det inte var våra, men ändå tänker man hela tiden på dem som letar och undrar hur det går. Jag ska snart åka och titta till våra en extra gång, de här kan ju ha gått dit.

Som ni märker mår jag ganska bra nu, jag gnäller inte så mycket. Fötterna är fortfarande domnade förstås, särskilt den vänstra. Tur att man inte har en massa legobitar på golvet längre, jag skulle kanske trampa på dem utan att märka något? Ibland får jag stickningar i händerna en stund, men där har jag nog känsel som jag ska än så länge. Att känna på dräktigheter och folliklar och sånt igår var helt som vanligt. Skönt. Idag har jag dräktighetsundersökt Gullan. Bara 52 dagar, men jag tror nog att hon är dräktig.. Hurra! Ska kanske kolla med ultraljudsapparaten för att bli helt säker. Jag har den hemma efter gårdagen, de brukar ha så feta kvigor på den gården så jag hade med mig den för säkerhets skull.

Mitt hår växer! Jag har ett ganska tätt lager med ljust bebisfjun över hela huvudet. Visst tappar jag en del fortfarande, men jag känner mig rätt säker på att få ha det mesta kvar nu. Jag har fått en ny vana märker jag, jag vill hela tiden dra handen över hjässan. Kanske för att förvissa mig om att det faktiskt är sant att det växer?

Senare: jag har varit ute med ultraljudsapparaten. Kan inte hitta något foster i Gullan tyvärr, så mitt NOG dräktig är väl inte särskilt pålitligt. Bilden är från 616, hon är seminerad samma dag som Gullan, och där var aldrig någon tvekan om dräktigheten, varken när jag kände efter eller när jag tog bilden. Jag kunde inte låta bli att kolla mig själv också, ärret och området däromkring. Kunde inte hitta några tumörer, det var väl bra??

Idag har jag jobbat en hel dag, det var minsann jobbigt! Många dräktigheter, många juver att undersöka, en löpmage att rulla och ett gäng kalvar att avhorna. Jag fick både lunch och kaffe, de skämmer bort mig på den gården. Men det är långt att åka och det hade ju varit bra om de hade kunnat nöja sig med någon annan veterinär.. Nu är det gjort i alla fall så nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag inte har varit där. Och jag klarade ju av det!! Rätt skönt att veta att jag inte är helt "å banan". Men nu vill jag inte jobba mer på länge. Jag har inget bestämt heller, bara några som väntar på att jag ska höra av mig, och så föreläsningen som är flyttad till 10 juni, första strålningsdagen.

 Där uppe i Sörmland hade de inte alls fått lika mycket regn som vi. Jag som nästan har trott att vårat fantastiska växtväder har varit en allmän ynnest den här försommaren.

Två slåtterkrossar har jag sett igång idag. Inte utan att man blir lite nervös. Tydligen ska det bli regn på onsdag.. Törs man vänta? Kvaliteten sjunker för varje dag, men det växer ju fortfarande mycket, och om det bara är soligt så faller inte energivärdet så snabbt. Idag har de lagat det trasiga vajefästet i toppen på tornet. "Superkucklaren" som kan laga vadsomhelst har varit här och fixat hela dagen. Han borde ha fått lunch såklart, men jag var ju inte hemma... Jag är glad att jag inte var hemma för Erik har också varit uppe i tornet och hjälpt till. Det är 24 meter högt och det tar ett tag innan mjölksyran släpper när man har kommit upp. Jag är ganska höjdrädd men måste ju upp några gånger om året för att ändra rör och sånt. Det står jag ut med, men att se sin son klättra omkring däruppe är en helt annan sak. Fast det finns ju plattformar och räcken förstås (såja mormor, lugn). Men vi väntar fortfarande på några rör som ska bytas därnere vid fläkten. Och så måste ju korna ut innan vi kan köra igång.

Några iakttagelser: Man kan bli för tjock för att ta sig igenom "smart-gaten". Det är skönt att komma hem. Min miljöbil drar mindre diesel om jag kör med farthållare (har jag alltså en usel körteknik?). Så var det inte förut.

Idag bara vilar jag efter kursen och före morgondagen i Sörmland. Fast jag måste packa bilen för jobb igen. Och så önskar jag att jag kunde åka till Skåne och fira Örjan! GRATTIS till min minsta lillebror som nu är riktigt vuxen!!!  Men jag kommer på festen i sommar i alla fall!

Jodå, kursen var bra. Handfasta tips om hur man kan göra för att få ett samtal att bli bra. Några insikter: allt är inte kört för all framtid för att jag inte är bra på att kommunicera, man kan faktiskt lära sig. Och så insåg jag hur lite som egentligen fastnar hos mottagaren av det man säger. Man måste säga flera gånger och "använda flera kanaler" om man vill att något verkligen ska stanna kvar. Och lämna skriftligt. Den övningen som illustrerade det gick ut på att man skulle minnas en kort berättelse. Efter några mellanled fanns bara början och slutet kvar, allt mittemellan försvinner. En liknande övning fick Johan göra i sin utredning. Han kunde komma ihåg en lång berättelse nästan ordagrant. Först nu fattar jag hur speciellt det är, vilken enorm koncentrationsförmåga han har.  Men för honom skulle det bara vara störande att "använda flera kanaler", dvs att rita/använda kroppsspråk etc samtidigt.

Man ska också sammanfatta samtalet, typ "nu har vi pratat om...". Och så ska man reflektera efteråt för att dra lärdom av det man har gjort. Det är väl det jag gör nu, eller hur?

Vid presentationen talar jag om att jag har är sjukskriven och varför, och sliter av mig "buffen" för att förklara varför jag ser så konstig ut. Det tål folk. Och då vet de att jag tål att prata om det.

De ringde från gården i Sörmland som jag i ett svagt ögonblick lovat att åka till i slutet av maj.. Nu kommer jag inte undan. På fredag får det bli, i morgon kommer vår fantastiska jättetrevliga och superduktiga maskintekniker och ska serva vallskördemaskinerna inför säsongen. Han brukar alltid få lunch så då måste (vill) jag vara hemma..

"Gubbarna" här hemma var rätt sura när jag kom hem efter två dagars kurs (och dessutom sa att jag ska iväg igen på fredag). De har jagat förrymda kvigor idag, med lyckligt slut åtminstone. De har väl blivit bortskämda nu av att jag har varit hemma så mycket. Jag blir jätteledsen av att mötas av sura miner.

Idag och i morgon ska jag vara på kurs. Det är en kurs för veterinärer, ingår i en utbildning för att få igång fler att jobba förebyggande. "Att vara rådgivare" eller nåt sånt heter den. Jag är inbjuden och har gjort några "hemuppgifter" i förväg, därför får jag kursen subventionerat. När jag först läste inbjudan tyckte jag det lät jättebra, jag har ju lite svårt med rådgivarrollen. Det är svårt att tycka att man har något att komma med, och svårt att säga till folk hur de ska göra utan att det blir fel.. Men nu när det är dags känns det rätt trist att sätta sig inomhus när det är så fint väder och finns så mycket att göra överallt. Men det är kanske en riktigt bra kurs, vi får väl se.. Middag ska man få också i kväll. De andra bor på hotell men jag har så nära så jag ska pendla.

Nu har jag varit i en annan del av det stora fräscha nybyggda onkologhuset, Strålbehandlingsavdelningen. Det märks att man blir bekant med sköterskorna när man kommer varje dag i fem veckor, det var "hej, Bertil" och "tjena Kalle" i väntrummet när de hämtade patienterna. Först var det röntgen, för att se hur mycket fett och sånt de ska igenom med strålarna. De tejpade och ritade kryss på mig, helst vill de att kryssen ska vara kvar när jag kommer nästa gång. Nu ska de räkna och ställa in maskinen och så ska jag dit igen den 9 juni, för att röntgas igen och kolla om det blev bra som de har ställt in den. Simulering kallas det. Typiskt att det ska vara precis den dagen, det är ju då jag har lovat att föreläsa om juverhälsa på dritledarkursen på lantbruksskolan. Annars kan man önska tider själv sa de, men själva simuleringen går knappast inte att flytta.  Dagen efter börjar själva strålandet, och sedan ska jag in och strålas varje vardag i fem veckor. Hade det varit på höger sida kunde de gett en högre dos och kört på lite fortare, men på vänster sida är de rädda för att skada hjärtat. Lungan kommer att bli lite skadad, men de försöker undvika lungan så gott det går.

Sedan fick jag träffa en läkare. Hon berättade om strålningen. Hon var så allvarsam och pratade så mycket om tumörceller så det känns rätt dystert just nu.. Hon sa att det tar sådär tre veckor in i behandlingen innan man har kommit upp i sådan dos att biverkningarna kommer. Man kommer att bli röd och inflammerad i huden eftersom huden får en stor dos. Och så blir man trött. Hon tyckte att jag ska vara sjukskriven hela tiden och ca fyra veckor efteråt också, så nu förlänger hon min sjukskrivning. Det är väl bra, då behöver jag inte ha dåligt samvete om jag inte orkar jobba så mycket.

Nu ska jag sätta på kaffe, vi ska ha lite födelsedagsfika i trädgården.

Återigen har vi släppt ett gäng kvigor på bete. Den här hagen ligger ganska långt bort så vi hade med oss fika. Erik vägrade att följa med  (när man är 15 så är det kanske naturligt att det blir bakslag ibland?) , men Johan var med. Det var tur för vi kunde inte köra ända in i hagen så grinden behövde vara öppen medan vi släppte ut kvigorna ur transporten. Hade vi inte haft Johan som grindvakt hade det hela blivit kritiskt! Kvigorna skötte sig exemplariskt. Kanske egentligen bättre med en så här stenig och kuperad hage för då får de inte upp farten på samma vis...  Hagen är otroligt vacker men den duger nog inte åt EU för det får inte vara mer än 60 träd per hektar (buskar inräknat). Men det gör inte oss något för här är vi bara inhyrda och det är markägaren som får ev. EU-bidrag. Vi hade en riktigt härlig fikastund i den vackra hagen och Johan kunde äta så många Skånepepparkakor han orkade utan att behöva tjafsa med Erik.

Den vita kvigan på bilden heter 730 Prima, den svarta är 732 Pärla. Båda är e. Alexander och med riktigt fint möderne.

Nu börjar det märkas i lagårn att det inte är lika mycket djur.. Ett gäng till ska vi ha ut men det blir nog inte förrän framåt midsommar. Och så ska ju korna ut förstås, det blir väl om en vecka ungefär. Sedan är det sommar på riktigt.