Det blev jättebra med det syrenlila och ogräset! Om jag bara hittar kameran så ska jag lägga in en bild sen kan de slänga sig i väggen alla som har inredningsbloggar! Jag har varit inredare idag också och hängt upp julgardiner och tagit fram adventsljusstaken. Är det någon som begriper varför de aldrig lyser när man tar fram dem? Den fungerade ju när jag packade ihop den. Vad gör de där i garderoben på sommaren egentligen?

I morgon är det jag som vaxar tuppkammen och tar på lösbröstet, sedan bär det iväg på anställningsintervju. Spännande!

Ja, här går jag och funderar på att köpa häst och på att börja med nya spännande arbetsuppgifter. Medan Lilltån sitter förlamad i en rullstol och inte ens orkar starta sin dator. Och Vera. Hennes familj får försöka uthärda julen utan sin mamma. Dendär cancern är så fruktansvärt grym och orättvis. Men vad kan vi göra mer än att leva vidare, vara tacksamma, ta vara på varandra och det goda som ändå finns därute ibland.

Jag mår bättre igen. Och de har influensadagarna gav mig verkligen anledning till reflektion. Tänk vad stark och frisk jag är i vanliga fall numera! Inte för att det på långa vägar var så illa som under behandlingarna, bara känslan av att bli svimfärdig av att försöka gå omkring lite var välbekant. Allt det andra - luddet i huvudet, smärtan i benen. den äckliga smaken och alla de andra obehagliga förnimmelserna lyste ju med sin frånvaro. Och nu är jag redan nästan helt återställd! Efter bara några dagar!

Jag svek mina kollegor, skulle ha jobbat två av de här dagarna, hoppas det inte blev alltför körigt för dem. En del jobb sköt jag framför mig till nästa vecka som lär bli fullspäckad som vanligt.

Vi har målare här och gör i ordning några rum. Det blir så fint. Äntligen får Janne bo lite civiliserat. Tapeter till Görans och mitt rum valde jag på en kvart mitt i stressen i måndags. Men jag tror att det kan bli bra. Fast emellanåt  undrar jag om jag är riktigt klok - syrenlila. med en "fondvägg" i mörkare syrenlila med storblommigt mönster av nån sorts ogräs. Hmm... Göran har märkligt nog inte uttryckt någon åsikt alls..

Johan funderar mycket på döden för tillfället och jag har insett hur värdefullt det lilla häftet "två veckor hos mormor" är som jag satte ihop efter killarnas besök i Skåne sommaren 2003. Det var sista gången de träffade Dick. För att bevara goda minnen är det nog viktigt att spara bilder att haka upp dem på. Jag har varit urdålig på sånt, ska verkligen försöka bättra mig.

Har också bestämt mig för att om alla ni andra tänker vara i Ask så ska killarna och jag det också. Det svider för mycket annars. Visst blir det synd om Janne och Göran men de får väl bita ihop. Jag får väl hitta på något sätt att kompensera. Synd att jag har jouren också, det blir tajt.

Grå dimma över sjöarna. Våta klippor och svarta trädstammar som speglar sig i det mörka blanka vattnet. Lera och svarta löv. Vildsvin fula och gråa, breda över baken, som bökar i leran på en gammal vall. Mörkt redan på eftermiddagen. Vart tog alla färger vägen? Hösten är slut och vintern är ännu inte här. I detta ingenmansland radar de okastrerade kalvarna upp sig i en oändlig krävande karavan. Hästarna hostar och jag också - en influensa kryper på och frossan slår till. En tung månad. Kommer jag till Skåne? Jag undrar - tar jag mig ens hem i kväll? Tar dagen nånsin slut?

Ljusglimtar finns i mörkret dock - lunch med Ann, hjälp med resorna av Åsa, Johan vill åka på schack igen. Och han följde med mig på hundpromenad.

Yes! Nu har jag varit och klippt mig! Inte för att det verkligen behövdes men nu ser det lite prydligare ut, som om det är med flit jag har blivit så här korthårig. Jag har köpt schampoo också häromdagen, för första gången på ett år!!

Mår ganska bra, jobbar på och försöker att planera in vilotid för jag tappar humöret alldeles om jag blir för trött. Blir riktigt deppig, men det går över om jag bara vilar en dag. Min vänsterarm krånglar lite, sticker och domnar. Jag försöker komma ihåg att flaxa då och då, inbillar mig att det hjälper.

Igår tillbringade jag större delen av dagen på ko-utställning. En fantastiskt rolig folkfest där landets finaste kor samlats för att tävla om vem som är vackrast. Jag är full av beundran för alla de entusiaster som tränar sin ko i veckor, klipper och tvättar den efter konstens alla regler och åker över halva Sverige för att vara med på detta jippo. Riktigt tårögd blir man av barnen som tävlar med kalvar i showmanship "konsten att visa upp en ko". jag var ju där i tjänsten och stannade inte hela dagen, det var inte nödvändigt. Holstein-korna är inte lika roliga att se för där har det nästan gått till överdrift. Vuxna karlar som fönar och stylar sin ko in i det sista, fixar till rygglinjen och sprayar svanstofsen. Och så ska korna ha så sprängfyllda juver som möjligt, det ser snyggare ut, men det är inte riktigt shysst mot korna tycker jag. Inte är det Svensk Avels (nej, Viking Genetics heter det numera) tjurar som är fäder till dessa kor heller, det är idel mystiska namn som man aldrig har hört talas om. Därför tycker jag det är roligare att se de bruna, där är det lite mer avspänt och också en hel del folk från trakten som är med och tävlar. På bilderna ser ni uppifrån och ner:

SARA-pristagarna (ska ha uppnått en viss ålder och en viss produktion med god hälsa för att få vara med och tävla). Vinnare blev andra kon från vänster, e. 1341 Charlot, född -99 och dräktig igen. Sympatiskt av domaren tyckte jag att välja henne pga hennes goda vigör vid denna ålder fast att hon inte var sprängfylld i juvret och fast hon inte var så stor. Andra bilden en kalv e. Bangkok. Tredje bilden totalchampion SRB, en andrakalvare e. 1347 Laro. sedan några andrakalvare, en efter J Valter och en e. Peterslund. Och så hela gruppen andrakalvare uppställda i rangordning.

Jag har jobbat mycket denna veckan också, och blivit testad med livmoderframfall och annat arbetssamt. Det fungerar ju men jag blir trött förstås. Fast det känns ju bra också att jag verkligen orkar. Jag märker att jagblir väldigt deppig när jag blir för trött. Det gäller att vila mycket mellan varven. Datorn får vara ifred, jag promenerar och läser böcker, köpte en trave när Johan var på schackträning i måndags. I torsdags var Johan och jag på samtal med vår LSS-handläggare och det fungerade väldigt bra, han fick berätta om sig själv och sina intressen. Åtta timmar i månaden handlar det om och det är ju ganska mycket. Hon sa att när man har en diagnos är det inget att diskutera, han kommer att beviljas detta. Sedan gäller det ju "bara" att hitta rätt person. Johan tycker detta är en bra grej. Han framhöll som viktigt att det blir en vuxen person, han tycker att det blir tryggare. Klok gosse.

I morgon har vi klövverkning, sedan är det fullbokat mest varje dag den veckan också. Det rullar på. Jag vill knappt gå in och läsa på forumet numera, blir så himla ledsen av alla som får bakslag. Det är verkligen förfärligt med cancer och jag har en himla tur än så länge som har fått ett nytt liv igen.

Jag har berättat förut om 604, hon har haft problem med klövarna och fått extra klövverkarbesök med kloss och bandage. Nu när kalvningen började närma sig blev hon plötsligt jättedålig. Hon slängde sig på sidan i kalvningsboxen och låg och krampade. Hon fick förstås kalk och magnesium och Beviplex och lite diverse. Det märkliga var att när vi vände henne så hon fick ligga på andra sidan blev hon plötsligt helt normal, åt, idisslade och reste sig sedan. Och slängde sig på höger sida med kramper efter några timmar. Skumt. Mitt i detta kalvade hon. Vi vände henne igen och hon åt, idisslade, slickade kalven, reste sig och pysslade med sin kalv. Skönt tyckte vi. Tills hon slängde sig på fel sida igen och var lika dålig. Jag tankade henne full med kalk innan jag åkte iväg till vår dataprogramsträff. Medan jag var borta fortsatte hon på samma sätt - var pigg och åt, blev mjölkad, slängde sig på fel sida! Katastrofen var att kalven kom under när hon slängde sig ner. Vi som var så glada åt den pigga fina lilla kvigkalven! Göran ringde när jag var på väg hem och ville att jag skulle komma direkt till lagårn och avliva 604 för nu trodde ingen av oss längre att hon skulle bli OK. En "hjärnskada" hade jag föga vetenskapligt diagnostiserat det till. Men när jag kom ut i lagårn stod hon så nöjd och glad på båspallen och åt för fullt. Och sedan dess har hon mått bra! Ibland hjälper det att tillkalla veterinär... Men den lilla kalven sörjer vi fortfarande.

Vår dataprogramsträff gick riktigt bra. Jag tror att vi har löst alla knutar och kommer att få programmet färdigt till slut! Mycket spännande. På måndag är det telefonmöte igen.

Jag är fortfarande så förfärligt trött. Vill helst bara sitta i ett mörkt hörn och gråta. Vill verkligen inte jobba eller fixa mat eller något alls. Jag försöker att göra sånt som ska vara uppiggande - gå promenader i dagsljus t ex. Inte sitta vid datorn... Inte tänka på vad jag borde göra utan göra något istället. Men det går inte så bra. Hoppas det vänder av sig själv. Annars vet jag inte hur jag ska få tillbaks "gnistan". Inte för att jag var så gnistrande förut heller... Vet inte hur mycket som är konvalescens, hur mycket som är biverkning av Tamoxifen och hur mycket som sitter " i huvudet". Förmodligen en kombination. Det är väl bara att gneta på. Försöka hitta glädjeämnen (?).

Jag är också ledsen för Erica/lilltåns skull. Hon som skulle bli friskskriven och fädigbehandlad samtidigt som jag. Men det är ju en tjej med kämpaglöd - hon kommer igen ska ni se!