Idag regnar det rejält! Just vad som behövdes. Skönt också för våra kvigor som nyss är utsläppta att de slipper värme och insekter såhär i början. Skönt för min skalp också som börjar bli farligt rosa. Det skinnet har ju i alla tider legat skyddat under håret och har aldrig förut mötts av solens skarpa strålar!

Idag blev det inget kvigutsläpp, Janne tyckte det var alltför riskabelt. I morgon har vi ju klövverkning så vi har inte möjlighet att jaga kvigor då..

Jag har nu fått flera rapporter från släktfesten och så har jag fått fina bilder från Ingrid, så det känns faktiskt som om jag var med litegrann i alla fall. Det verkar ha varit en härlig dag, och arrangören själv var nöjd, det är ju viktigt. Skänker här en varm tanke till Örjan och Ingrid som hjälpte far att arrangera det hela.

Jag har också tänkt en del på Ingrids funderingar om att ha cancer, att man är ganska ensam för att ingen runtomkring kan förstå riktigt hur det är. Att det är lite som en förlossning, omöjligt att föreställa sig i förväg. Så är det ju faktiskt, som en förlossning alltså, men mest tycker jag för att man är så maktlös själv. Visserligen är det min kropp, men plötsligt har jag inte längre något att säga till om. Det är bara att hänga med i svängarna: här måste vi skära bort en stor bit, nu blir det förgiftning, osv. Kroppen bestämmer, läkarna talar om vad som måste ske, själv får jag bara koncentrera mig på att stå ut. Som en förlossning. Fast inte så intensivt plågsamt (hmm, det finns stunder..), och tyvärr utan belöning på slutet. Eller om man ser det som en belöning att man förhoppningsvis är tillbaks på utgångsläget till slut. Det är ju det man hoppas på, fast vägen dit är lång fortfarande.

Men så ensam känner jag mig ändå inte. Jag har ju haft förmånen att hitta till forumet "cancertjejer" där det finns många medsystrar som stöttar varandra. Hade jag inte hittat dit vet jag inte hur det hade varit. Jag har förstått att många får erbjudande om kurator, men det har inte jag fått. Och det känns egentligen inte som om det behövs. Jag får ju också så mycket stöd av er alla som läser den här bloggen!

Idag har jag packat bilen igen. Så nu är jag redo att ge mig ut på veterinärjobb! Det var nödvändigt för jag har lovat att vara "stand-by" veterinär på ett koutsläpp i helgen. Vi har en granne som ställer upp varje år och tar emot sådär 2000 (!) besökare när han släpper ut korna. Jag brukar alltid vara tillgänglig då, och i år har han anpassat utsläppet efter mina behandlingar! Det är för att om det händer något med någon ko så ska inte publiken behöva stå och se på medan hon plågas ifall jourveterinären råkar vara upptagen ellr långt bort eller så. Därför måste jag ju ha suturmaterial och bultpistol och sånt redo ifall om att. Det har aldrig hänt något och sannolikheten är ju minimal.