Nu på morgonen har jag varit runt och tittat till de kvigor som vi släppt ut. Först var jag hos de fem som vi tog ut i förrgår. Den hagen ligger utmed vägen och där brukade jag förr i tiden, då när jag var frisk, stanna till "på vägen till jobbet" och titta till dem lite snabbt. Det var då det. Nu är det ett mindre dagsprojekt! Jag flåsade som en blåsbälg och fick stanna och vila när jag hade gått genom halva hagen. De syntes inte ens till så jag fick ju gå lika långt till, sedan såg jag dem i bortersta hörnet. Tre. Det var fem igår.. Jag stirrade dumt och fick se nummer fyra också lite bakom de andra. Men nummer fem var tydligt på andra sidan staketet! Jag gick mot ett ställe där jag vet att det går att öppna, och lockade. Men behövde inte öppna för hon gick rakt igenom ungefär där hon var.. Där var såklart ett stort hål och plötsligt var jag glad att jag hade glömt att tömma fickorna på de ståltrådsbitar som var kvar sedan Göran och jag lagade ett trasigt ställe igår. Frid och fröjd, jag kunde laga hålet (som såg ut precis som om det var uppklippt!) och alla kvigorna var inne i hagen. Gissa om jag har gjort en stor insats för familjens närmaste dagar  bara genom att råka komma i rätt tid!

I nästa hage låg tio kvigor och vilade så fridfullt i skogskanten och en sådan syn skänker en viss frid i själen. Plötsligt kan man njuta av blommorna och gräset och fågelsången på ett helt annat sätt...

Det är tropiskt väder idag efter åskovädret igår, marken ångar i solskenet och alla växterna sträcker på sig. Nu mår jag bättre som ni märker, men visst blir jag oroad av att jag inte orkar nånting alls. Det är en lång väg kvar innan jag kan känna mig frisk och stark igen. Att kroppen är stympad gör mig inte så mycket, även om det är först nu som jag börjar fatta att det är för Alltid som jag har ett fult ärr istället för bröst på vänstersidan. Då när det hände gick allt så fort och sedan har själva operationen kommit i bakgrunden av alla behandlingarna. Men det är längesedan jag kände mig som om jag hade en snygg kropp som tålde att visa upp i bikini, så det kan jag leva med. Stark däremot har jag alltid förut varit, jag har litat på min kropp att den orkar det jag begär. Nu orkar den ingenting och det är svårt att förlika sig med. Kanske kommer det att gå att träna upp sig igen?

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att hålla tummarna för Carolin och hennes band som ska vara med i finalen i MusikDirekt i Uppsala. Om de är kvar till lördagens stora final så ska jag och Åsa dit!! Det skulle vara ett riktigt roligt äventyr minsann!