En strålande sommardag! Vi måste nog börja slå gräs i  morgon, vi har inte nerver att vänta längre. jag har gått runt Källgärdet idag för att se till att ingen eltråd från staketet ligger ute på gärdet.

På förmiddagen var det lite telefonrabalder. Någon hade sett två kalvar på ett gärde bredvid asfaltsvägen och ringt arrendatorn till den gården. De åkte genast och räknade sina djur och när ingen saknades ringde de oss för vi har beten i närheten. Då var jag nyss hemkommen efter att ha åkt hela rundan och tittat till alla våra djur så jag kände mig ju rätt säker på att de inte var våra. Vi kom överens om att det måste varit hjort eller vildsvin eller något sånt de sett, ingen visste vem som hade ringt det första samtalet. Men sedan ringde en som bor i närheten. Han är pensionerad kobonde och när han hade sett två ettåriga kvigor fanns det ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten. Göran kom på att ringa till en granne flera mil bort, men ganska nära fågelvägen. Mycket riktigt så hade han släppt ut kvigor igår och två hade dragit till skogs. Så nu vet vi vems det är men ingen vet var de nu befinner sig.. Det känns skönt att veta att det inte var våra, men ändå tänker man hela tiden på dem som letar och undrar hur det går. Jag ska snart åka och titta till våra en extra gång, de här kan ju ha gått dit.

Som ni märker mår jag ganska bra nu, jag gnäller inte så mycket. Fötterna är fortfarande domnade förstås, särskilt den vänstra. Tur att man inte har en massa legobitar på golvet längre, jag skulle kanske trampa på dem utan att märka något? Ibland får jag stickningar i händerna en stund, men där har jag nog känsel som jag ska än så länge. Att känna på dräktigheter och folliklar och sånt igår var helt som vanligt. Skönt. Idag har jag dräktighetsundersökt Gullan. Bara 52 dagar, men jag tror nog att hon är dräktig.. Hurra! Ska kanske kolla med ultraljudsapparaten för att bli helt säker. Jag har den hemma efter gårdagen, de brukar ha så feta kvigor på den gården så jag hade med mig den för säkerhets skull.

Mitt hår växer! Jag har ett ganska tätt lager med ljust bebisfjun över hela huvudet. Visst tappar jag en del fortfarande, men jag känner mig rätt säker på att få ha det mesta kvar nu. Jag har fått en ny vana märker jag, jag vill hela tiden dra handen över hjässan. Kanske för att förvissa mig om att det faktiskt är sant att det växer?

Senare: jag har varit ute med ultraljudsapparaten. Kan inte hitta något foster i Gullan tyvärr, så mitt NOG dräktig är väl inte särskilt pålitligt. Bilden är från 616, hon är seminerad samma dag som Gullan, och där var aldrig någon tvekan om dräktigheten, varken när jag kände efter eller när jag tog bilden. Jag kunde inte låta bli att kolla mig själv också, ärret och området däromkring. Kunde inte hitta några tumörer, det var väl bra??