Jag kom en kvart för sent till Johan, fick näsblod just när jag skulle åka, och hade glömt kameran så jag fick vända... Så då hade Johan hunnit bestämma sig för att jag inte skulle komma, och försökt ta bussen men missat den. Allt var elände med andra ord och jag kände mig som en total svikare, vilket jag ju också var. Han ville åka hem genast. Jag kunde övertala honom att vi skulle köpa lite smarriga kakor och fika först och det gick han med på. Men han vägrade att gå ur bilen så jag fick köpa kakor och sedan satt vi i bilen och fikade på parkeringen utanför sporthallen. När det var dags för återsamling av danstruppen sa jag till Johan att han var tvungen att gå in och säga till att han inte ville vara med, så att de inte skulle bli oroliga. Och jag hade några olika ärenden så jag skulle komma tillbaka om en stund. Och så sa jag att jag ville se föreställningen i vilket fall när jag nu hade åkt dit, så då fick han sitta i bilen och vänta under tiden (vilket han ju gärna gör). Lite taskigt kanske, men det funkade för när jag kom tillbaka så hade ledarna övertalat honom att vara med i alla fall!

Så jag fick vara en stolt mamma, han var jätteduktig och gjorde sina steg och rörelser. Lite missade han förstås, men han var längst bak så det syntes inte så mycket. Därför syns han inte så mycket på filmen heller tyvärr. Stolt och glad var i alla fall jag, för han gjorde verkligen ett jättejobb, och dessutom en stor uppoffring för min skull som var med igen. Det var jobbigt för honom att genomlida hela konserten förstår jag, för i sporthallen är det urusel akustik, och många rockband spelade och ljudmixningen var stundom helt värdelös så allt var inte njutbart ens utan hörapparater. Kan bara tänka mig vilken terror det var för Johan emellanåt.. För ett enda dansframträdande fick han lyssna på en och en halvtimmes konsert. Mest "oljud" för honom antar jag, men såklart också några riktiga pärlor. Och man blir så imponerad av alla duktiga ungar som kan spela så bra och som vågar framför publik. Tårarna rinner när jag tittar på sånt, jag är så lättrörd. Synd om ungarna att inte ljudet kunde vara OK när de gjorde en sådan jätteinsats.

Idag på morgonen tackade jag Johan igen för att han hade gjort mig så stolt igår, och då blev han glad. Så jag hoppas att det ändå kändes bra för honom att vi inte bara åkte hem. Svårt att veta om jag var taskig eller inte. Men jag svek ju honom i första vändan när jag kom för sent..

Det är svårt att vara mamma. Och inte lätt att vara Johan heller..