Ja, så är den då äntligen här, den dagen jag har väntat så länge på. Vi har tagit farväl av varandra behandlingssköterskorna och jag. Jag hade lite blommor med mig. Idag känns det rätt bra faktiskt. En liten känsla av frihet börjar smyga sig på från ingenstans, och jag förstår att dessa behandlingar har varit ett tungt lass att bära. Ändå tycker jag att det har fungerat mycket bättre än vad jag befarade innan det satte igång. Göran har inte begärt att jag ska göra något jag inte vill, han har varit orolig för att jag ska göra mer än jag orkar. Lite gnällig har han varit någon gång när det har varit varmt när han har mjölkat, då har han ju fått mycket kärlkramp. Men i stort sett har det gått jättebra, och han är stolt att han har orkat mjölka varje helg. Jag är också glad att han inte har tjatat på Erik att han ska mjölka, det var jag orolig för. Jag tycker inte  att barnen ska känna sig tvungna att arbeta, de kan ju inte hjälpa att de råkar bo på en bondgård. Om de vill vara med är det en annan sak, t ex  (i Johans fall) för att tjäna pengar, eller av intresse (betalar sig ju också, i Eriks fall). Enda gången man är tvungen att ställa upp omedelbart och utan att löneförhandla är när det är djur på rymmen. Då måste vi alla släppa allt...

Nu ska jag "bara" ta mig igenom den här värstaperioden också, sedan blir det förhoppningsvis bara bättre och bättre? Jag ska försöka se till att det blir en härlig sommar. Jag ska försöka göra roliga saker. Jag ska försöka tänka positivt!

Göken gal varenda kväll nu när jag går till lagårn för kvällsrundan (var nog sista gången på ett tag nu..). Han gal i väster. Det bådar väl gott, "västergök är bästergök" eller hur?