Idag mår jag inte så värst. Ont i benen har jag också. Har plågat mig med diverse pappersarbete som behövde bli klart. Strul har det varit också med mina sjukintyg och med mina papper som ska skickas hit och dit om jag råkar jobba lite ibland. Men nu är nog läget under kontroll tror jag..

Jag har sovit stora delar av den här dagen och tänker fortsätta i samma stil..

Jag kom en kvart för sent till Johan, fick näsblod just när jag skulle åka, och hade glömt kameran så jag fick vända... Så då hade Johan hunnit bestämma sig för att jag inte skulle komma, och försökt ta bussen men missat den. Allt var elände med andra ord och jag kände mig som en total svikare, vilket jag ju också var. Han ville åka hem genast. Jag kunde övertala honom att vi skulle köpa lite smarriga kakor och fika först och det gick han med på. Men han vägrade att gå ur bilen så jag fick köpa kakor och sedan satt vi i bilen och fikade på parkeringen utanför sporthallen. När det var dags för återsamling av danstruppen sa jag till Johan att han var tvungen att gå in och säga till att han inte ville vara med, så att de inte skulle bli oroliga. Och jag hade några olika ärenden så jag skulle komma tillbaka om en stund. Och så sa jag att jag ville se föreställningen i vilket fall när jag nu hade åkt dit, så då fick han sitta i bilen och vänta under tiden (vilket han ju gärna gör). Lite taskigt kanske, men det funkade för när jag kom tillbaka så hade ledarna övertalat honom att vara med i alla fall!

Så jag fick vara en stolt mamma, han var jätteduktig och gjorde sina steg och rörelser. Lite missade han förstås, men han var längst bak så det syntes inte så mycket. Därför syns han inte så mycket på filmen heller tyvärr. Stolt och glad var i alla fall jag, för han gjorde verkligen ett jättejobb, och dessutom en stor uppoffring för min skull som var med igen. Det var jobbigt för honom att genomlida hela konserten förstår jag, för i sporthallen är det urusel akustik, och många rockband spelade och ljudmixningen var stundom helt värdelös så allt var inte njutbart ens utan hörapparater. Kan bara tänka mig vilken terror det var för Johan emellanåt.. För ett enda dansframträdande fick han lyssna på en och en halvtimmes konsert. Mest "oljud" för honom antar jag, men såklart också några riktiga pärlor. Och man blir så imponerad av alla duktiga ungar som kan spela så bra och som vågar framför publik. Tårarna rinner när jag tittar på sånt, jag är så lättrörd. Synd om ungarna att inte ljudet kunde vara OK när de gjorde en sådan jätteinsats.

Idag på morgonen tackade jag Johan igen för att han hade gjort mig så stolt igår, och då blev han glad. Så jag hoppas att det ändå kändes bra för honom att vi inte bara åkte hem. Svårt att veta om jag var taskig eller inte. Men jag svek ju honom i första vändan när jag kom för sent..

Det är svårt att vara mamma. Och inte lätt att vara Johan heller..

Som tur är verkar det som om jag kan hålla mig på benen idag också. På morgonen var Göran och jag hos 697 med vatten och foder. Hon är såpass glad och gjorde ett så bra resningsförsök att jag vill avvakta någon dag till med avlivning. Hon fick smärtstillande medicin och så får vi se hur hon mår i morgon. Jag sa att de inte ska försöka köra upp henne när de åker med foder i kväll, det är ju bättre om hon ligger ett tag till. Hon ligger så bra på gräset och vänder sig ofta så hon får ju inga tryckskador. Det är ju annars det som är problemet med kor när de blir liggande, de är så tunga att de snabbt får ödesdigra krosskador i musklerna av sin egen tyngd.

Därefter fortsatte jag direkt till en granngård där jag hade lovat att dräktighetsundersöka några kvigor med ultraljudsapparaten vi har på stationen. Jag hämtade den igår efter behandlingen. Med den kan man få ett tidigare besked, och då kan de ju släppa ut kvigorna redan nu och behöver inte vänta längre på dräktighetsbeskedet. Det gick bra, jag orkade utan problem, och sex av sju var dräktiga. Nu har jag inget mer jobb, bara lite att skriva klart. Men fr.o.m vecka 22 är det kö igen..

Nu ska jag vila tills klockan halv fyra, då ska jag möta Johan utanför sporthallen. Han har haft dans som Elevens val den här terminen och nu är det dags för uppvisning i samband med musikskoleelevernas elevkonsert. De är igång med första föreställningen just nu! Jag är rätt nervös. Det är ju inte särskilt lätt för Johan med dans, med Aspergers syndrom har man ofta  problem med motoriken, och Johan är en av dem som rör sig lite stelt och orytmiskt. Tufft av honom att klara att vara med över huvud taget. Första gången de hade dans så gav han upp och bara satte sig mitt på golvet och vägrade resa sig. Men då fick han feber på kvällen så han var väl ovanligt trött den dagen. Sedan gick det lite knackigt och de sa på skolan att han kunde få sluta om han ville. Men sedan sa han plötsligt att det var kul och att han hade bestämt sig för att se det från den positiva sidan!! Och då blev jag jätteglad såklart, för jag tror att det är väldigt nyttigt för honom, dels att träna motorik och också eftersom han håller på att få så dålig hållning av att han går kutryggig och tittar ner i marken på skolgården för att han tycker det är för mycket folk.

När första föreställningen är slut är det ingen mening att åka hem med bussen för sedan ska de samlas igen 16.45 inför föräldraföreställningen som är i kväll. Johans assistent var lite orolig över att lämna honom ensam då, så jag ska åka dit och möta honom. Vi har en reservplan ifall jag blir dålig och inte orkar, då ska jag ringa assistenten och så får de skicka hem honom med bussen och då missar han kvällsföreställningen. "Men då blir jag besviken" sa Johan, så jag ska definitivt orka! Jag tänkte att vi kunde åka och fika riktigt smarrigt i väntetiden, men Johan vill bara sitta utanför sporthallen och vänta säger han. Så jag får väl ta med mig fika till honom och sitta där jag också... Håll tummarna att han har en rolig dag! Jag har lovat honom att filma. Kanske kan jag också lägga in ett kort här lite senare i kväll?

Ja, så är den då äntligen här, den dagen jag har väntat så länge på. Vi har tagit farväl av varandra behandlingssköterskorna och jag. Jag hade lite blommor med mig. Idag känns det rätt bra faktiskt. En liten känsla av frihet börjar smyga sig på från ingenstans, och jag förstår att dessa behandlingar har varit ett tungt lass att bära. Ändå tycker jag att det har fungerat mycket bättre än vad jag befarade innan det satte igång. Göran har inte begärt att jag ska göra något jag inte vill, han har varit orolig för att jag ska göra mer än jag orkar. Lite gnällig har han varit någon gång när det har varit varmt när han har mjölkat, då har han ju fått mycket kärlkramp. Men i stort sett har det gått jättebra, och han är stolt att han har orkat mjölka varje helg. Jag är också glad att han inte har tjatat på Erik att han ska mjölka, det var jag orolig för. Jag tycker inte  att barnen ska känna sig tvungna att arbeta, de kan ju inte hjälpa att de råkar bo på en bondgård. Om de vill vara med är det en annan sak, t ex  (i Johans fall) för att tjäna pengar, eller av intresse (betalar sig ju också, i Eriks fall). Enda gången man är tvungen att ställa upp omedelbart och utan att löneförhandla är när det är djur på rymmen. Då måste vi alla släppa allt...

Nu ska jag "bara" ta mig igenom den här värstaperioden också, sedan blir det förhoppningsvis bara bättre och bättre? Jag ska försöka se till att det blir en härlig sommar. Jag ska försöka göra roliga saker. Jag ska försöka tänka positivt!

Göken gal varenda kväll nu när jag går till lagårn för kvällsrundan (var nog sista gången på ett tag nu..). Han gal i väster. Det bådar väl gott, "västergök är bästergök" eller hur?

Jag måste skriva en gång till idag..

När jag var och tittade till våra fem kvigor så var de återigen bara fyra. jag hittade nummer fem till sist, längst bort i hagen. Och hon kunde inte resa sig. Jag bar dit vatten åt henne (fick gå två gånger genom halva hagen..)och det ville hon gärna ha. Och så lyssnade jag men kunde inte höra någon krepitation i bäckenet eller lårbenen. Hon kan ha gjort sig illa i ryggen, eller, om vi har tur, så är det bara en muskelbristning. I morgon ska vi lyfta henne och se om hon kan stå upp när hon får hjälp. Kan hon inte det så är det tyvärr inget annat än att skjuta henne. Jätteledsamt. Janne fick vatten på sin kvarn också, han vill ju helst inte släppa ut några djur. Vi brukar förlora någon varje år som gör illa sig. Alltid såklart någon jättefin. Den här kvigan är e. K Lens, Sperringe är morfar. Och mamman 508 mjölkade riktigt bra, mormor 427 också. Hon är dräktig och skulle kalvat i september.

I morgon ska jag få min sista behandling. För alltid hoppas jag. Det är med kluvna känslor jag tänker på det. Visst är det skönt att det äntligen är slut på de jobbiga behandlingarna. Men samtidigt är det med samma motvilja som alltid jag åker in för att bli förgiftad. Förra gången var ju ganska jobbig, men jag är tacksam för att jag fick en ganska lång återhämtningsperiod den här gången. Jag får också lite ångest för att det är slut snart på den här lugna tiden när jag har fått känna mig kravlös. Varken jag eller någon annan har tyckt att jag borde orka en massa saker. Nu ska det snart bli som förut igen. Full fart och aldrig räcker tiden till och hela tiden dåligt samvete. Hur ska jag orka med det? Jag känner det som helt omöjligt att klara det livet nu. Jag som inte ens orkar sopa foderbordet.. Visst, det låter så bra att jag ska börja jobba lite försiktigt, men jag vet nog hur det blir.. Jag kan ju inte säga ifrån, och här hemma är det så mycket som behöver göras.  Veckorna flyger iväg och snart är det ingen mer än jag som minns att jag nyss var sjuk. Egentligen har jag ju inte varit sjuk heller, jag mådde ju aldrig dåligt av mina tumörer, det är ju bara behandlingarna jag har mått dåligt av. Jag vet, det är upp till mig själv att se till att det inte blir som förut, att jag får mer tid till återhämtning i vardagen och att jag själv måste säga ifrån om jobb och annat. Hur svårt kan det va?

Erik är och jobbar idag igen, nu kunde han åka moppe till jobbet! Vi fick besök igår av en motorcykelman som vi arrenderar av och han kunde hjälpa Erik att komma igång med skruvandet. Helt i ordning är den nog inte än, men den går i alla fall...

Janne och jag och Johan gav oss ut på skattjakt. Ingen svamp är så spännande att plocka som murklorna. Kanske för att de är först, kanske för att de är så svåra att få syn på? Visserligen får man inte äta dem, men vi kan ändå inte låta bli att plocka. Sedan torkar jag dem och spar dem i en burk. Nu har jag flera burkar.. Vi äter murkelsås en gång om året, på nyårsafton. Det kan väl inte vara farligt när det är så sällan? Jag förväller dem tre gånger och häller bort vattnet.

Förra året var Zelda fanatisk murkelplockare. Hon åt upp minst tre murklor. Vi hade fullt jobb med att försöka se var hon hittade dem och kasta oss fram före henne. I år var hon inte särskilt intresserad och jag uppmuntrade henne inte! Jag vill hellre hitta murklorna själv. Och så blir man ju orolig för att hon ska bli alltför förgiftad. I år hittade jag två murklor och Johan en. Tillräckligt för att det inte ska kännas som att man har gett sig ut förgäves.

Att vara veterinär på betessläpp var föga betungande. Det var en fantastiskt välordnad tillställning och jag är jätteimponerad av hur de ställer upp och tar emot så mycket folk. Det är en så vacker och välskött gård, och fina kor, så som marknadsföring betraktat kan det ju inte bli bättre. Ca 2000 besökare var det, trots ganska kallt och osäkert väder. Tack vare det blåsiga vädret blev det ganska mycket skutt och spring på korna, så folk var nöjda. Nu ska jag bara vila resten av dagen. Längtar tills våra kor ska få komma ut. Men här är det ingen som har gjort något åt ko-staketen ännu, det brukar vara mitt jobb... Det är bästa dagen på året tycker jag, när man släpper ut korna. Men på hösten är det lika skönt att få in dem igen!

Det blev svårt att sova i natt. Jag fick ont i benen efter klövverkningen. Och inte bara den förresten - när Lennart stannade till på vägen hem för att titta till kvigorna så fick han se en utanför hagen och motade in den. Men de var ändå bara fyra! Vi letade och letade, där den andra hade varit, där det kanske kunde stå en kviga i planteringen, eller i gammelskogen, eller....Ingen kviga. Vi hade bestämt oss för att ge upp. Med tungt hjärta lommade vi tillbaks till bilen. Jag gick inte på fina stigen utan gick en gång till genom steniga backen där jag gått fram och åter flera gånger redan. Men nu kom jag i en annan vinkel och MINSANN, mellan två stenar stod en kviga och tryckte! Dumma kossa, hon har ju varit ute förra sommaren  och borde väl inte bli sådär paralyserad! Men hon stod där och ttyckte att hon hade kört fast och trodde att hon inte kunde komma ut därifrån... Jag blev i alla fall väldigt glad att träffa henne! Hon kunde backa bort från stenarna och sedan sammanförde vi henne med kompisarna och åkte hem med betydligt lättare sinne.

Dessutom kom jag på när jag hade gått och lagt mig att jag hade ju alldeles glömt bort att jag ska ta blodprov på fredagen före behandling! Jag som hade bokat in hela förmiddagen! Nå, jag kunde räkna ut att om jag sköt upp första besöket en halvtimme, och infann mig på vårdcentralen direkt när de öppnade så skulle det kunna fungera. Och det funkade faktiskt. Dessutom var det tur för Erik att jag var på väg till Åtvidaberg, för hans underbara moppe stannade förstås när han var på väg till skolan... Det var bara att ställa (skrothögen) bakom en sten och skjutsa honom till skolan.

Jag har gjort allt jag borde idag och det har fungerat bra. Bilderna är på Mulle som hade en utväxt mellan klövarna. Klöven är färdigopererad på bilden, tyvärr är skärpan dålig. Sedan fick Mulle bandage. I andra änden såg han lite tjurig ut... Men om två veckor tror jag nog att han är i form för att tjänstgöra bland tjejerna i hagen.

När jag kom hem var det tyvärr dags att seminera om 505, hon som nyss var Kanske dräktig var alltså Ej dräktig. Och 653 är inte heller dräktig. Lite trögt går det i år med de allra duktigaste korna.

Jag hämtade Erik vid bussen och vi åkte till moppen och skruvade lite, tänk han kunde ta sig hem med den sedan! Det är något med förgasaren, men han får meka mer i helgen.