Ja, då är det klart! Nu är alla våra kor fina i fötterna! Alltid lika skönt när det äntligen är avklarat. Det är en jobbig dag, varje ko ska ledas till verkstolen och tillbaks. Inte alla är med på noterna. Särskilt förstakalvarna (de yngsta som inte är vana ännu) vill gärna krångla. Mitt jobb är att lägga på grimman och att gå bakom kon när Lennart leder, så att hon inte stannar mitt på gången. Jag orkade jättebra och är riktigt stolt. Några gånger gick jag ifrån och vilade en stund, mest för säkerhets skull, för att jag inte plötsligt skulle bli sådär tvärtrött som jag kan bli ibland. Kanske kommer jag att ha ont i benen ikväll, men det är det värt.

Nu ska jag bara vila. Och så ska jag skjutsa Erik till byn ikväll. En underbar pappa till en kille i byn har lagat Eriks moppe! Fantastiskt! Fast jag tycker nästan att Göran kom lite för enkelt undan - bara göra ingenting och vänta på att problemet ska lösa sig av sig själv, och så gör det det... Men huvudsaken är ju att Eriks moppe är lagad! Erik ska själv betala. Han har fått lite pengar tillbaka från de som sålde moppen för de tyckte det var pinsamt att de hade sålt en moppe med trasig koppling! Väldigt många människor är sådär snälla och hederliga tycker jag.  Man blir förvånad när man bara läser i tidningen om allt elände. De flesta är ju faktiskt hyggliga hederliga människor som bara vill att folk omkring dem ska må bra och som mest bryr sig om att ta hand om sin familj och sina vänner.

Jag lovade klövverkaren att jag ska hjälpa honom med att operera bort en limax (utväxt mellan klövarna) på en avelstjur i morgon. Det passar bra på vägen hem från kalvprojektbesöket jag ska på i morgon förmiddag.

Idag regnar det rejält! Just vad som behövdes. Skönt också för våra kvigor som nyss är utsläppta att de slipper värme och insekter såhär i början. Skönt för min skalp också som börjar bli farligt rosa. Det skinnet har ju i alla tider legat skyddat under håret och har aldrig förut mötts av solens skarpa strålar!

Idag blev det inget kvigutsläpp, Janne tyckte det var alltför riskabelt. I morgon har vi ju klövverkning så vi har inte möjlighet att jaga kvigor då..

Jag har nu fått flera rapporter från släktfesten och så har jag fått fina bilder från Ingrid, så det känns faktiskt som om jag var med litegrann i alla fall. Det verkar ha varit en härlig dag, och arrangören själv var nöjd, det är ju viktigt. Skänker här en varm tanke till Örjan och Ingrid som hjälpte far att arrangera det hela.

Jag har också tänkt en del på Ingrids funderingar om att ha cancer, att man är ganska ensam för att ingen runtomkring kan förstå riktigt hur det är. Att det är lite som en förlossning, omöjligt att föreställa sig i förväg. Så är det ju faktiskt, som en förlossning alltså, men mest tycker jag för att man är så maktlös själv. Visserligen är det min kropp, men plötsligt har jag inte längre något att säga till om. Det är bara att hänga med i svängarna: här måste vi skära bort en stor bit, nu blir det förgiftning, osv. Kroppen bestämmer, läkarna talar om vad som måste ske, själv får jag bara koncentrera mig på att stå ut. Som en förlossning. Fast inte så intensivt plågsamt (hmm, det finns stunder..), och tyvärr utan belöning på slutet. Eller om man ser det som en belöning att man förhoppningsvis är tillbaks på utgångsläget till slut. Det är ju det man hoppas på, fast vägen dit är lång fortfarande.

Men så ensam känner jag mig ändå inte. Jag har ju haft förmånen att hitta till forumet "cancertjejer" där det finns många medsystrar som stöttar varandra. Hade jag inte hittat dit vet jag inte hur det hade varit. Jag har förstått att många får erbjudande om kurator, men det har inte jag fått. Och det känns egentligen inte som om det behövs. Jag får ju också så mycket stöd av er alla som läser den här bloggen!

Idag har jag packat bilen igen. Så nu är jag redo att ge mig ut på veterinärjobb! Det var nödvändigt för jag har lovat att vara "stand-by" veterinär på ett koutsläpp i helgen. Vi har en granne som ställer upp varje år och tar emot sådär 2000 (!) besökare när han släpper ut korna. Jag brukar alltid vara tillgänglig då, och i år har han anpassat utsläppet efter mina behandlingar! Det är för att om det händer något med någon ko så ska inte publiken behöva stå och se på medan hon plågas ifall jourveterinären råkar vara upptagen ellr långt bort eller så. Därför måste jag ju ha suturmaterial och bultpistol och sånt redo ifall om att. Det har aldrig hänt något och sannolikheten är ju minimal.

Riktig sommar tycker jag inte att det är förrän korna har kommit ut. Men nog är vi bra nära nu... idag har vi börjat släppa ut kvigor. Först de stora dräktiga som förhoppningsvis inte tänker rymma direkt. Vi har kört till två olika hagar, fem kvigor i varje. Det gick jättebra, särskilt lastningen på djurtransporten kan vara problematisk, men den här gången gick det långt över förväntan.

Ett annat sommartecken är att jag nu har stängt av lampan på vår lyktstolpe. Den ska lysa på morgonen när man går till lagårn, och på kvällen när man går kvällsrundan hos korna. Det styrs av en timer som jag får ställa om lite då och då. I går kväll märkte jag att det var alldeles ljust ute fast jag gick en ovanligt sen kvällsrunda, så då insåg jag att det var dags att släcka. Man kan bara stänga av räkneverket i 45 dagar. Det brukar jag göra tre gånger på en sommar. Lite vemodigt brukar det vara redan när den andra gången infaller för då har man knappt hunnit märka att sommaren har börjat. Och gång nummer tre är det rejält sorgligt, då vet jag att det bara är 45 dagar kvar sedan är sommaren oåterkalleligen över. Så nu vet ni: det är tre gånger 45 = 135 dagar kvar, sedan är sommaren slut!

Idag har jag varit på ett kalvprojektbesök.

Jag kommer ihåg en gång när jag var sådär elva tolv år och hade hittat på att vi skulle ha ett bibliotek åt småbarnen, Agge och jag. Hon ville inte när jag kom med idén. Nähä sa jag och fortsatte ensam med mina planer. Efter några veckor kom hon och ville vara med "du kan verkligen konsten att övertala" sa hon. Va? sa jag som ju inte ens hade försökt. Men hon menade att strategin att inte tjata var det effektivaste. Lite så blev det idag. Jag har liksom gett upp detta med att några gårdar skulle få pröva mitt datajournalprogram i kalvprojektet. De som sa att de ville har ändå inte alls kommit igång med det. Jag har varit lite deppig över det men tänkt att det var ju också en erfarenhet, kanske är programmet bäst för veterinärer och inte som vi trodde ett bra redskap i stora besättningar. Nu visade det sig plötsligt att de väldigt gärna ville igång och de bad mig hjälpa till att installera det och få igång det. Vilket jag förstås gärna gjorde. Nu håller jag tummarna att de ska kunna använda det utan att köra fast för mycket. Jag har ju skrivit en handledning men det var nog helt bortkastad möda, det verkar inte som om folk ens tänker tanken att man skulle kunna titta där. Och jag har nog heller aldrig läst en sån där datamanual om jag ska vara ärlig. Men då gäller det ju att programmet är enkelt att använda, och det vet vi ju egentligen inte. Testning pågår alltså. Spännande...

Killarna har studiedag idag. Jag blev ju försenad hem eftersom jag höll på med dataprogrammet också utöver det som jag också skulle göra. Döm om min förvåning när det visade sig att familjens herrar hade framställt en lunch med falukorv och makaroner helt på egen hand!! Toppen! jag frågade dem just häromdagen hur länge de trodde de skulle klara sig utan mig om jag skulle råka bli inlagd på sjukhus en tid. Det händer ju faktiskt ibland med folk som får cellgift att man får så låga värden på de vita blodkropparna så att man blir inlagd bara av den anledningen.. Men jag har ju haft bra värden hittills så det ska väl inte vara så stor risk.

Ja, här kommer nu några bilder på det lilla underverket Virvelvind. Hon kallas Vivi till vardags. Det ser ut som om hon har samma färg som Lilla My men jag tror nog att hon blir brun. Jag tänker vänta lite med ID-kontrollen så att jag är säker på hur hon är färgad. Russens färger kan vara lite knepiga ibland. Lilla My är helkool. Lilla fölis är fortfarande lite blyg men det går säkert snart över, hela familjen är ju engagerad i sin nya häst. Jag tipsade om att de kan göra en mjuk repgrimma (fölgrimman de har köpt är liksom för stor..) och sätta på henne så kan de träna henne på att ledas några steg i hagen. Och så är det lättare att träna henne att bli hanterad om hon fort blir van att man kan hålla fast henne. Tror jag. Jag vet Elisabeth att du är expert på det där med att "socialisera" fölen när de är nyfödda. Jag tror det är jättebra men jag har aldrig lyckats. den gången jag verkligen hade bestämt mig för att lyckas och var ute hos fölet länge länge när hon inte ens hade diat så blev det fel i alla fall för Yora blev så fixerad vid mig och skulle bara slicka mig överallt men fölet sprang bara undan.. De har blivit tama i alla fall mina föl, men Troya som föddes samtidigt som Erik blev inte riktigt bra, hon fick övertag över mig tyckte hon eftersom jag ofta hade bebisen med mig och gick undan.

Med kalvar är det någon som har forskat fram att om man umgås med kalven sammanlagt minst tjugo minuter under kalvens första fyra levnadsdagar, då den fortfarande har "präglingsfönstret" öppet, så är den sedan präglad på människor också. Det gör man ju normalt alltid med kalvar, men jag brukar tänka lite extra på det när vi har kalvar som får gå med sin mamma länge i kalvningsboxen, de blir ofta väldigt skygga och dem ser jag till att hålla på med lite längre stunder. Säkert fungerar fölen ungefär likadant.

Ser ni? Man kan ana att kornet har börjat titta upp!! Inte så att raderna är riktigt tydliga ännu, men i motljus och kvällssol syns de nog redan i kväll. Bilden är tagen på arrendegården vid sjön, där är så vackert. Och på väderleksprognosen säger de att det kan bli regn redan ikväll. 2009 börjar sannerligen helt perfekt! Visserligen har 2009 hittills mest varit en enda lång förgiftning, men nu börjar man ana nya tider. Jag mår riktigt bra idag. Men jag försöker vila mycket, nästa vecka har jag en hel del att orka med. Vi ska börja släppa ut kvigor på bete. Och den 7 maj kommer klövverkaren. Och så har jag två halvtidsbesök i kalvprojektet som absolut måste göras den här veckan. Och så ska jag helst göra extrauppgifter också, så att jag får vara med på kurs i slutet av maj... Jag vet att ni blir oroliga, men det kommer säkert att gå bra, just nu känner jag mig helt normal (!?). Nästa helg sedan är det enbart vila som gäller.

Jag hoppas att släktträffen igår var en lyckad och trevlig tillställning!!

Jag orkade inte åka till Lilla My idag, jag råkade sätta igång att gräva i trädgården och det blev lite för mycket. Jag blir tvärtrött helt utan förvarning när jag gör mer än jag orkar. Bra i och för sig att det säger ifrån. Har pratat med Johanna och bestämt söndag. De mår bra i alla fall, lilla "Vivan" och hennes mamma.

Gårdagskvällen vid elden blev lite konstig. Visserligen var elden lika fin som alltid, och dånade inte heller mer än att man hörde kören. Men vi var rätt malplacerade killarna och jag. Inte Erik förstås, fast han var lite besviken på att det inte var några i hans ålder där. De var väl i tätorten och drack öl antar jag, så jag var ju tacksam för att Erik var med oss. Men jag ser så konstig ut numera så det var många som inte alls kände igen mig. Och så är det svårt att veta om folk som frågar hur jag mår verkligen vill veta. "Det är upp och ner och just nu är det mittemellan" sa jag och det är ju förstås inte lätt att veta vad man ska säga då.. Och Johan blev helt låst för det var för mycket folk antagligen. Han ville bara sitta ner på marken och vägrade svara på tilltal. Jag blev arg och tvingade honom att stå upp åtminstone. Men han vägrade titta på elden och hörde förstås inte sången och ville inte titta på fyrverkerierna heller. Så att släpa dit honom för att fira våren var ju ingen större vits, det tänker jag inte göra om.

Jag känner mig piggare nu och har tänkt några gånger idag att jag kanske skulle ta mig ner till Skåne i alla fall, jag är så sugen på att träffa familjen Rimér.  Men jag vet ju att det skulle bli för mycket. Himla tråkigt tycker jag att jag skulle bosätta mig så långt bort!! Jag minns hur Erik brukade fantisera när han var liten om att vi skulle vika ihop Sverige så att vi kom precis bredvid mormor. Det skulle allt vara toppen, eller hur?!