Jag måste skriva en gång till idag..

När jag var och tittade till våra fem kvigor så var de återigen bara fyra. jag hittade nummer fem till sist, längst bort i hagen. Och hon kunde inte resa sig. Jag bar dit vatten åt henne (fick gå två gånger genom halva hagen..)och det ville hon gärna ha. Och så lyssnade jag men kunde inte höra någon krepitation i bäckenet eller lårbenen. Hon kan ha gjort sig illa i ryggen, eller, om vi har tur, så är det bara en muskelbristning. I morgon ska vi lyfta henne och se om hon kan stå upp när hon får hjälp. Kan hon inte det så är det tyvärr inget annat än att skjuta henne. Jätteledsamt. Janne fick vatten på sin kvarn också, han vill ju helst inte släppa ut några djur. Vi brukar förlora någon varje år som gör illa sig. Alltid såklart någon jättefin. Den här kvigan är e. K Lens, Sperringe är morfar. Och mamman 508 mjölkade riktigt bra, mormor 427 också. Hon är dräktig och skulle kalvat i september.

I morgon ska jag få min sista behandling. För alltid hoppas jag. Det är med kluvna känslor jag tänker på det. Visst är det skönt att det äntligen är slut på de jobbiga behandlingarna. Men samtidigt är det med samma motvilja som alltid jag åker in för att bli förgiftad. Förra gången var ju ganska jobbig, men jag är tacksam för att jag fick en ganska lång återhämtningsperiod den här gången. Jag får också lite ångest för att det är slut snart på den här lugna tiden när jag har fått känna mig kravlös. Varken jag eller någon annan har tyckt att jag borde orka en massa saker. Nu ska det snart bli som förut igen. Full fart och aldrig räcker tiden till och hela tiden dåligt samvete. Hur ska jag orka med det? Jag känner det som helt omöjligt att klara det livet nu. Jag som inte ens orkar sopa foderbordet.. Visst, det låter så bra att jag ska börja jobba lite försiktigt, men jag vet nog hur det blir.. Jag kan ju inte säga ifrån, och här hemma är det så mycket som behöver göras.  Veckorna flyger iväg och snart är det ingen mer än jag som minns att jag nyss var sjuk. Egentligen har jag ju inte varit sjuk heller, jag mådde ju aldrig dåligt av mina tumörer, det är ju bara behandlingarna jag har mått dåligt av. Jag vet, det är upp till mig själv att se till att det inte blir som förut, att jag får mer tid till återhämtning i vardagen och att jag själv måste säga ifrån om jobb och annat. Hur svårt kan det va?

Erik är och jobbar idag igen, nu kunde han åka moppe till jobbet! Vi fick besök igår av en motorcykelman som vi arrenderar av och han kunde hjälpa Erik att komma igång med skruvandet. Helt i ordning är den nog inte än, men den går i alla fall...

Janne och jag och Johan gav oss ut på skattjakt. Ingen svamp är så spännande att plocka som murklorna. Kanske för att de är först, kanske för att de är så svåra att få syn på? Visserligen får man inte äta dem, men vi kan ändå inte låta bli att plocka. Sedan torkar jag dem och spar dem i en burk. Nu har jag flera burkar.. Vi äter murkelsås en gång om året, på nyårsafton. Det kan väl inte vara farligt när det är så sällan? Jag förväller dem tre gånger och häller bort vattnet.

Förra året var Zelda fanatisk murkelplockare. Hon åt upp minst tre murklor. Vi hade fullt jobb med att försöka se var hon hittade dem och kasta oss fram före henne. I år var hon inte särskilt intresserad och jag uppmuntrade henne inte! Jag vill hellre hitta murklorna själv. Och så blir man ju orolig för att hon ska bli alltför förgiftad. I år hittade jag två murklor och Johan en. Tillräckligt för att det inte ska kännas som att man har gett sig ut förgäves.