Idag har vi passat på att ta lite ledigt eftersom Lennart har lagårn och barnen är lediga från skolan. Vi har varit på utflykt och ätit på restaurang, med smarriga desserter som höjdpunkten! Vi firade att jag är färdigbehandlad och kombinerade det med mors dag och Jannes och Görans födelsedag som ju är på måndag. Det blev ganska lyckat. Tyvärr ösregnade det så vi kunde inte sitta ute.

Det är svårt att veta hur det blir för Johan med ett sånt restaurangbesök. Han kryper ihop, drar huvan över huvudet och går kutryggig så att han bara ser golvet just framför sig. Jag vet inte vad det är som  han måste utestänga, och inte varför, om han känner sig rädd och ångestfylld eller om det bara är obehagligt. Jag försökte fråga honom efteråt, för att jag undrar om det kanske skulle vara bättre att helt undvika sånt?  Men han stängde av hörapparaterna när han förstod vad jag ville fråga, och fräste åt mig att jag ska läsa om Aspergers syndrom på Wikipedia.. Jag borde väl klara att lämna honom ifred med detta, men samtidigt så vill mamman i mig veta om han mår dåligt. Jag vill att han ska kunna prata med mig så att jag kan förstå honom bättre. Men det är väl mest för min egen skull antar jag. För hans skull är det väl bäst att låta honom ange tonen, och bara finnas där när han behöver någon att prata med. Men det är svårt att bara låta vara. Min älskade Johan, jag vill så gärna att du ska ha det bra!

Mera att fira: En kvinna här i byn har fått vänta åtta veckor (sic!) på svaren från undersökningen av de lymfknutor som opererades bort efter att man sett att det var malignt melanom i den stora leverfläck hon opererat bort på ryggen. Hon har pratat med mig om det då och då och jag har verkligen lidit med henne, en sådan väntan är ju outhärdlig, och åtta veckor är en väldigt lång tid. Idag när jag träffade henne så hade hon äntligen fått besked. Inget i lymfknutorna!! Så nu ska hon bara gå på kontroller, hon behöver ingen ytterligare behandling. Underbart! Nuförtiden så tar jag åt mig väldigt mycket av andra människors eventuella cancer märker jag. Det är väl det att jag har insett att vem som helst kan få cancer, precis när som helst. Det är en så grym och orättvis sjukdom. Själv har jag ju skapligt bra prognos, men jag är hela tiden livrädd för att någon i min omgivning ska drabbas av en värre variant. Då skulle jag få förfärliga skuldkänslor för att det har varit sådan uppståndelse omkring mig.

Ännu mera att fira: Idag skänker jag också en glädjetanke till "Erica/lilltån", som jag först lärde känna när jag erbjöd henne att låna Mariospel av Johan eftersom dagarna i rullstol blev så långa, och hon gillar Nintendo. Hon har fått sin sista behandling idag, och är härmed att betrakta som FRISK! Grattis!