Janne fick med sig Johan på en hemlig expedition och Johan kom hem så stolt och glad med denna fina bukett! Så jag struntar i när det är mors dag, för mig är det idag. Dessutom har killarna varit sams mest hela dagen och kört fotbollstvspel tillsammans. Utan att ryka ihop och skrika FUSK!! Fantstiskt. Erik har fått ett betydligt jämnare humör på sista tiden faktiskt.

Efter lunchen idag körde vi 704 till den hagen där stackars 697 var. Det är för lite med fyra kvigor där. Ganska rörigt blev det när de fick en ny kompis. Erik och jag fick vara kvar i en halvtimme och mota ihop dem flera gånger. 704 såg Erik som tillvarons fasta punkt och följde honom över stock och sten. Det påminde mig om 357 Prima som blev Eriks favoritko, men enligt Erik var 357 väldigt mycket smartare än den här dumskallen.. Till slut lugnade de ner sig och nu i kväll är de vänner.

Det blev ingen Uppsalaresa, man fick inte veta i förväg vilka band som skulle få spela på lördagen. Så vi åkte inte, det är ju väldigt långt att åka för att bara klappa fram de andra om inte Carolin skulle vara med. Eftersom vi inte åkte så var säkert Elleska bland de tio bästa... men i så fall så är ju det roligt för dem i alla fall. En moster mer eller mindre kan man väl spela utan..

Idag har vi passat på att ta lite ledigt eftersom Lennart har lagårn och barnen är lediga från skolan. Vi har varit på utflykt och ätit på restaurang, med smarriga desserter som höjdpunkten! Vi firade att jag är färdigbehandlad och kombinerade det med mors dag och Jannes och Görans födelsedag som ju är på måndag. Det blev ganska lyckat. Tyvärr ösregnade det så vi kunde inte sitta ute.

Det är svårt att veta hur det blir för Johan med ett sånt restaurangbesök. Han kryper ihop, drar huvan över huvudet och går kutryggig så att han bara ser golvet just framför sig. Jag vet inte vad det är som  han måste utestänga, och inte varför, om han känner sig rädd och ångestfylld eller om det bara är obehagligt. Jag försökte fråga honom efteråt, för att jag undrar om det kanske skulle vara bättre att helt undvika sånt?  Men han stängde av hörapparaterna när han förstod vad jag ville fråga, och fräste åt mig att jag ska läsa om Aspergers syndrom på Wikipedia.. Jag borde väl klara att lämna honom ifred med detta, men samtidigt så vill mamman i mig veta om han mår dåligt. Jag vill att han ska kunna prata med mig så att jag kan förstå honom bättre. Men det är väl mest för min egen skull antar jag. För hans skull är det väl bäst att låta honom ange tonen, och bara finnas där när han behöver någon att prata med. Men det är svårt att bara låta vara. Min älskade Johan, jag vill så gärna att du ska ha det bra!

Mera att fira: En kvinna här i byn har fått vänta åtta veckor (sic!) på svaren från undersökningen av de lymfknutor som opererades bort efter att man sett att det var malignt melanom i den stora leverfläck hon opererat bort på ryggen. Hon har pratat med mig om det då och då och jag har verkligen lidit med henne, en sådan väntan är ju outhärdlig, och åtta veckor är en väldigt lång tid. Idag när jag träffade henne så hade hon äntligen fått besked. Inget i lymfknutorna!! Så nu ska hon bara gå på kontroller, hon behöver ingen ytterligare behandling. Underbart! Nuförtiden så tar jag åt mig väldigt mycket av andra människors eventuella cancer märker jag. Det är väl det att jag har insett att vem som helst kan få cancer, precis när som helst. Det är en så grym och orättvis sjukdom. Själv har jag ju skapligt bra prognos, men jag är hela tiden livrädd för att någon i min omgivning ska drabbas av en värre variant. Då skulle jag få förfärliga skuldkänslor för att det har varit sådan uppståndelse omkring mig.

Ännu mera att fira: Idag skänker jag också en glädjetanke till "Erica/lilltån", som jag först lärde känna när jag erbjöd henne att låna Mariospel av Johan eftersom dagarna i rullstol blev så långa, och hon gillar Nintendo. Hon har fått sin sista behandling idag, och är härmed att betrakta som FRISK! Grattis!

Nu på morgonen har jag varit runt och tittat till de kvigor som vi släppt ut. Först var jag hos de fem som vi tog ut i förrgår. Den hagen ligger utmed vägen och där brukade jag förr i tiden, då när jag var frisk, stanna till "på vägen till jobbet" och titta till dem lite snabbt. Det var då det. Nu är det ett mindre dagsprojekt! Jag flåsade som en blåsbälg och fick stanna och vila när jag hade gått genom halva hagen. De syntes inte ens till så jag fick ju gå lika långt till, sedan såg jag dem i bortersta hörnet. Tre. Det var fem igår.. Jag stirrade dumt och fick se nummer fyra också lite bakom de andra. Men nummer fem var tydligt på andra sidan staketet! Jag gick mot ett ställe där jag vet att det går att öppna, och lockade. Men behövde inte öppna för hon gick rakt igenom ungefär där hon var.. Där var såklart ett stort hål och plötsligt var jag glad att jag hade glömt att tömma fickorna på de ståltrådsbitar som var kvar sedan Göran och jag lagade ett trasigt ställe igår. Frid och fröjd, jag kunde laga hålet (som såg ut precis som om det var uppklippt!) och alla kvigorna var inne i hagen. Gissa om jag har gjort en stor insats för familjens närmaste dagar  bara genom att råka komma i rätt tid!

I nästa hage låg tio kvigor och vilade så fridfullt i skogskanten och en sådan syn skänker en viss frid i själen. Plötsligt kan man njuta av blommorna och gräset och fågelsången på ett helt annat sätt...

Det är tropiskt väder idag efter åskovädret igår, marken ångar i solskenet och alla växterna sträcker på sig. Nu mår jag bättre som ni märker, men visst blir jag oroad av att jag inte orkar nånting alls. Det är en lång väg kvar innan jag kan känna mig frisk och stark igen. Att kroppen är stympad gör mig inte så mycket, även om det är först nu som jag börjar fatta att det är för Alltid som jag har ett fult ärr istället för bröst på vänstersidan. Då när det hände gick allt så fort och sedan har själva operationen kommit i bakgrunden av alla behandlingarna. Men det är längesedan jag kände mig som om jag hade en snygg kropp som tålde att visa upp i bikini, så det kan jag leva med. Stark däremot har jag alltid förut varit, jag har litat på min kropp att den orkar det jag begär. Nu orkar den ingenting och det är svårt att förlika sig med. Kanske kommer det att gå att träna upp sig igen?

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att hålla tummarna för Carolin och hennes band som ska vara med i finalen i MusikDirekt i Uppsala. Om de är kvar till lördagens stora final så ska jag och Åsa dit!! Det skulle vara ett riktigt roligt äventyr minsann!

Tja, ni kanske tycker att jag är förfärligt tjatig, men jag tycker själv att det är bra att skriva om de olika betessläppen här. Då har jag kvar vilket datum det var, och hur kvigorna såg ut när de kom ut. En del har ju varit väldigt feta i år, vi har haft bättre ensilage i vinter än vi har förstått själva tror jag. Nu är det de lite yngre kvigorna som kommer ut och inte alla är dräktiga. Det var också ett stökigare utsläpp och jag är mycket trött i kväll. Har en potatissoppa som står och puttrar på spisen, och sedan när vi har ätit ska jag gå och lägga mig direkt.

I den här hagen går några blivande stjärnor. Den mest lovande av dem alla är 744 Prima, den svarta kvigan på nedre bilden. Hennes mamma hette 575, själv är hon e. Jurus. Hon har ett index på + 23. Jag har ju kommit av mig med "Veckans kofamilj" men det är Prima som står i tur. Vänta bara, rätt som det är lägger jag in lite sånt igen!

Översta bilden är 735 Sara, hon är e. 2539 Kvarnatorp, en ungtjur. hennes mamma är e, B Jurist och mjölkar jättebra och hon har en storasyster som har Elitindex. Hon ser väldigt trevlig ut tycker jag.

Mellanbilden är 738 Majros. Hon är e. Orkko, mf Peterslund.

Roligt att ni tycker jag har blivit tuffare. Vi får väl se... Jag vet inte om det är så enkelt att ändra på en mesig halvgammal tant sådär utan vidare..

På förmiddagen var jag jättetrött men sedan har det blivit bättre. Efter lunch körde vi ut några kvigor på bete. Äntligen några till som fick komma ut. Jag var kvar i hagen ett tag och höll dem sällskap, men de var väldigt lugna. Fast vi får väl se hur de klarar natten när vildsvinen kommer.. det var rätt mycket uppbökat i hagen. Den lilla bruna tjockisen till höger är 720 Spira, 638s kalv, e. J Valon. Hon ska kalva i oktober, dräktig med 2290 Inlag.

Erik kom hem vid lunchtid idag, de fick sluta när de var tillbaks på skolan. Han är helt slut, har väl sovit ca en timme i natt, och fötterna är bara blåsor efter den långa marschen i blöta skor. Men det verkar som om han har haft roligt! Tur att det blev av, jag tror att en sådan utflykt i den åldern kan bli ett minne för livet. Det var idrottsläraren som ordnade detta för just de två klasserna, och det tycker jag var mycket bra gjort!

Igår kom en bondmorekollega hit med en kasse böcker och en smaskig fruktkaka av den typen som förekommer i böckerna om Mma Ramotswe i Botswana... Fantastiskt! Jag har redan hunnit läsa en av böckerna och den vill jag rekommendera om man är intresserad av Aspergers syndrom. Boken är skriven av Mark Haddon och heter "The curious incident of the dog in the night-time". Detektiven i boken har Asperger och det beskrivs så bra tycker jag. Visserligen tror jag inte att Johan har det riktigt så besvärligt med livet, och såklart inte på exakt samma sätt, men många saker stämmer säkert. Jag tror inte heller att Johan är så medveten om hur han tänker så att han skulle kunna beskriva det på ett så exakt sätt. Killen i boken kan ju t ex tala om för omgivningen hur han behöver ha det, det gör inte Johan, han bara försöker anpassa sig och när det inte går så isolerar han sig. Men det är ju inte heller en människa med Asperger som har skrivit boken, utan en som har satt sig in i tänkesättet. Bra var den i alla fall.

Janne sa på fullt allvar när jag visade bokkassen att "nu är du ju färdigbehandlad, nu får det väl vara slut med att sitta och läsa hela dagarna". !! Han ska nog få se...

Idag mår jag nog lite bättre tror jag. Betongklumpen i magen har formerat sig, som den brukar vecka två. Tänk att man blir bekant med de olika fenomenen.. Jag har bara suttit still och betalat räkningar och sånt, men tycker ändå att det verkar som om jag är lite lite starkare idag. Det ösregnar, vilket ju är väldigt skönt eftersom de småskvättar vi hittills har fått inte var tillräckliga, men lite synd också just idag. Idag är nämligen dagen då Eriks klass och en parallellklass ska ut i skogen och övernatta i tält och vindskydd. Det är en utflykt de har sett fram emot, och om den blir inställd, eller blir av men blir förfärlig, så tycker jag verkligen synd om klassen. Hoppas det drar förbi innan de ger sig iväg! 

Idag fick jag en kallelse till strålbehandlingsavdelningen med posten. Skönt att det rullar på och man inte är bortglömd. Den 25 maj ska jag få träffa en läkare och så ska jag skiktröntgas. Sedan kommer strålningen att starta efter ca två veckor. Jag kommer att få ett parkeringskort! Det var verkligen en lättnad, parkeringen vid sjukhuset är en besvärlig del av besöken. Med ett kort kan jag ställa bilen varsomhelst och då finns ju större chans att hitta en plats...

Jag är fortfarande lika sur och grinig. Önskar att jag just nu var med på Ellens "kalas" (känns som ett fånigt ord när det handlar om en vuxen människa...) istället för att sitta här och tjura.

Det var ju några dagar sedan jag var med hos 697 men Göran har tyckt att hon blivit sämre för varje dag så idag ansåg vi att hoppet är ute och att det börjar likna djurplågeri så nu följde jag  med honom dit. Med bultpistol och stickkniv. Verkligen sorgligt. Nu är hon ett kadaver som väntar på hämtning av Svensk lantbrukstjänst AB. För att köras över halva Sverige. Jag kan inte fatta varför de inte kan ha ett avtal med biogasanläggningen?

Nåja, det finns andra djur att glädja sig över. T ex "vår" fina polishäst (han som blev Yoras sista föl fast det inte alls var så det var tänkt) som kan beskådas på fina bilder t ex på Skånska Dagbladets hemsida.  De stackars ungdomarna i Lund tycker att de inte har någonstans att ta vägen så de bråkade och skulle ockupera ett av universitetets hus. Har jag verkligen fattat rätt??  Lite svårt att förstå poängen tycker jag, de har ju allt just i Lund. Tillochmed det fina Mejeriet som var vad vi drömde om på min tid. Eller är det bostadsbristen de demonstrerar om? De skötte sig i alla fall skapligt och kastade åtminstone inte gatsten och sånt på hästarna, det får man ju vara tacksam för.

För några dagar sedan upptäckte Erik att jag har blivit mycket "tätare i pälsen". Jovisst, håret har börjat växa igen! Kul! Tills idag när jag som vanligt gned min svettiga skalp med en tygtrasa och fick se att tygbiten efteråt var full av små hårstrån... Nu är det alltså dags för håravfall en gång till..?

Visst är det trist. Jag är numera så förutsägbar, när de dåliga dagarna kommer då är humöret i botten och inget är kul. Jag vill inte bo på den här gården med brännässlor som jag inte orkar ta bort i rabatterna, smuts överallt, korna kommer aldrig ut, allt är trasigt, flaggstången rostig och gnäll gnäll gnäll. Jag vill inte rycka upp mig, jag vill inte städa och fixa och laga god mat. Fiskpinnar får det bli. Jag är trött på alltihop. Jag skulle vilja sitta på en brygga vid en sjö och höra vattnet klucka lite sakta. Med en bra bok och några äpplen (nej, bananer, äpplen går ju tyvärr inte att äta nuförtiden när allt smakar pyton).