Sista dagen.

 Jag har gjort alla förberedelser, köpt hem Proviva och Turkisk peppar, Voltaren och handkräm. Har två olästa böcker bredvid sängen. Städat badrummet och duschen. Vi har ätit en riktig festmåltid med älgkött, klyftpotatis och kantarellsås. Jag har bröd på jäsning, det känns ju skönt att ha några limpor i frysen när man är helt utslagen. Nu, medan brödet är i ugnen, ska jag till lagårn och diska kalvamman och kalibrera fodervagnen. Det verkar som om vagnen väger fel, vi har flera kor idag som inte äter upp. Men 577 kom igång igen, det hjälpte med mycket hö och avstängt kraftfoder. Fodervagnen förresten, när jag igår kväll skulle ändra klockan en halvtimme så att den skulle gå igång tidigare så stod jag där som ett fån och undrade som vanligt hur jag skulle göra för att det skulle bli rätt. Visst är det konstigt att det ska vara så svårt... men jag gjorde som jag trodde och sedan kollade jag med Göran. Det visade sig att han hade ett bra kom-ihåg-trick: man ska ta FRAM trädgårdsmöblerna! Det förutsätter ju att man har ställt in dem, men det gjorde jag faktiskt lagom till jul....

I kväll ska jag med några andra tanter till kyrkan och lyssna på konsert. Det låter väl som en perfekt söndagskväll på landsbygden? Nästan lite för präktigt! Men det gäller ju att passa på att göra något trevligt medan man orkar..

Många av tjejerna på forumet ”cancertjejer” berättar hur de har upplevt att många vänner bara försvunnit sedan de blev sjuka. Med mig har snarare det motsatta inträffat, att vänner har dykt upp som jag inte visste att jag hade! Folk som bryr sig om mig fast jag aldrig hade kunnat tro det! De hör av sig då och då och föreslår olika aktiviteter. Rätt fantastiskt faktiskt. Men det kanske beror på att jag egentligen inte hade några vänner alls förut. Alltså fanns det bara en väg, och det var framåt. Mitt liv, med jourer, alldeles för mycket jobb, mjölkning varenda helg och ganska krävande barn (som ju förut var yngre), har helt enkelt inte haft utrymme för vänner. Trevliga middagar med goda vänner som folk har på fredags- och lördagskvällar är inget lockande alternativ när man ska upp och jobba klockan fem. Dessutom har vi det ofta så stökigt att man inte kan släppa in någon utan långa förberedelser. Och så har vi inga gemensamma vänner Göran och jag, vi lever ju till stor del i olika världar som möts i lagården. Så vi har levt våra liv utan umgänge. Jag har träffat så mycket folk i jobbet så jag har inte haft stora behov av mera umgänge. Och Göran träffar ju också folk i samband med arbetet på gården och när de hjälper varandra grannar emellan. Men nu när jag har så gott om tid är det väldigt trevligt att prata lite med någon emellanåt, och gulligt av dem att se till att jag får lite aktiviteter. När jag mår dåligt säger jag det, förresten svarar jag oftast inte i telefon då.

Här måste jag också nämna min speciella sms-kompis, en av "cancertjejerna". En tuff och rolig tjej med en enveten livsgnista, som trots allt sitt elände orkar bry sig om hur en halvgammal tant mår under behandlingarna.

____________________________________________

 

lady-in-wig

29 mars 2009 18:40

Jag känner så väl igen det du skriver om vännerna. Nöden prövar vännen - det är faktiskt ingen klyscha. Men man blir så glad för varje vän som verkligen finns där, och lite ledsen för dem som man trodde var vänner men som inte orkar(?) nu.
Tänker på dig i morgon!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...