Sista dagen.

 Jag har gjort alla förberedelser, köpt hem Proviva och Turkisk peppar, Voltaren och handkräm. Har två olästa böcker bredvid sängen. Städat badrummet och duschen. Vi har ätit en riktig festmåltid med älgkött, klyftpotatis och kantarellsås. Jag har bröd på jäsning, det känns ju skönt att ha några limpor i frysen när man är helt utslagen. Nu, medan brödet är i ugnen, ska jag till lagårn och diska kalvamman och kalibrera fodervagnen. Det verkar som om vagnen väger fel, vi har flera kor idag som inte äter upp. Men 577 kom igång igen, det hjälpte med mycket hö och avstängt kraftfoder. Fodervagnen förresten, när jag igår kväll skulle ändra klockan en halvtimme så att den skulle gå igång tidigare så stod jag där som ett fån och undrade som vanligt hur jag skulle göra för att det skulle bli rätt. Visst är det konstigt att det ska vara så svårt... men jag gjorde som jag trodde och sedan kollade jag med Göran. Det visade sig att han hade ett bra kom-ihåg-trick: man ska ta FRAM trädgårdsmöblerna! Det förutsätter ju att man har ställt in dem, men det gjorde jag faktiskt lagom till jul....

I kväll ska jag med några andra tanter till kyrkan och lyssna på konsert. Det låter väl som en perfekt söndagskväll på landsbygden? Nästan lite för präktigt! Men det gäller ju att passa på att göra något trevligt medan man orkar..

Många av tjejerna på forumet ”cancertjejer” berättar hur de har upplevt att många vänner bara försvunnit sedan de blev sjuka. Med mig har snarare det motsatta inträffat, att vänner har dykt upp som jag inte visste att jag hade! Folk som bryr sig om mig fast jag aldrig hade kunnat tro det! De hör av sig då och då och föreslår olika aktiviteter. Rätt fantastiskt faktiskt. Men det kanske beror på att jag egentligen inte hade några vänner alls förut. Alltså fanns det bara en väg, och det var framåt. Mitt liv, med jourer, alldeles för mycket jobb, mjölkning varenda helg och ganska krävande barn (som ju förut var yngre), har helt enkelt inte haft utrymme för vänner. Trevliga middagar med goda vänner som folk har på fredags- och lördagskvällar är inget lockande alternativ när man ska upp och jobba klockan fem. Dessutom har vi det ofta så stökigt att man inte kan släppa in någon utan långa förberedelser. Och så har vi inga gemensamma vänner Göran och jag, vi lever ju till stor del i olika världar som möts i lagården. Så vi har levt våra liv utan umgänge. Jag har träffat så mycket folk i jobbet så jag har inte haft stora behov av mera umgänge. Och Göran träffar ju också folk i samband med arbetet på gården och när de hjälper varandra grannar emellan. Men nu när jag har så gott om tid är det väldigt trevligt att prata lite med någon emellanåt, och gulligt av dem att se till att jag får lite aktiviteter. När jag mår dåligt säger jag det, förresten svarar jag oftast inte i telefon då.

Här måste jag också nämna min speciella sms-kompis, en av "cancertjejerna". En tuff och rolig tjej med en enveten livsgnista, som trots allt sitt elände orkar bry sig om hur en halvgammal tant mår under behandlingarna.

____________________________________________

Om Spira-släktets rymningar..

Detta är jobbigt att skriva om, kvigor som rymmer är en skräck och en plåga. Jag berättar ibland för folk om den regniga sommar när vi fick ett telefonsamtal om att vi hade 17 kvigor på byns fotbollsplan!! Den gången klarade det sig som tur var tack vare rådiga grannar som förstod sig på kor och hade lyckats hålla dem bakom målet! En annan gång, för säkert minst femton år sedan hade en dam i samhället fått en kviga i trädgården och hon ringde och skällde ut Janne så att han fortfarande får ont i magen och ligger sömnlös när vi har djur på bete. Han skulle helst inte vilja släppa ut dem alls. Varje år försöker han hålla emot och vill ha så många som möjligt kvar i lagårn. Men de måste ju ut.

594 är den äldsta av 495ans döttrar. Hon visade hur det ska gå till direkt när hon för första gången kom ut på bete. Vi brukar bygga en liten hage kring djurtransporten med flyttbara grindar där de får gå en stund och vänja sig vid tanken på att världen varken har väggar eller tak. Efter några timmar släpper vi ut dem en i taget, och vi börjar med någon som har varit ute förut och alltså inte grips av panik. Sedan stannar vi hos dem i några timmar till. Vi brukar ha med oss fika och boken där det står vilken mamma och pappa de har så att vi kan gotta oss åt hur fina de ska bli när de blir vuxna.. Det brukar oftast fungera bra, men 594 bara sprang när hon kom ur vår lilla hage, rakt emot taggtrådsstaketet och igenom utan att bromsa. Jag följde efter henne för att mota tillbaks henne. Vi tog en rejäl sväng in på Landstingets område som gränsar till gården där vi arrenderar det betet. Över djupa diken och genom snårskog. Ingen visste vart vi tagit vägen så jag var helt ensam, lerig från topp till tå efter att ha försökt ta mig över de djupa dikena. Så småningom nalkades vi hagen från andra sidan. Jag öppnade en grind i staketet och skulle mota in henne. Då fick hon syn på en av ”kompisarna” i hagen och så bar det av igen. Till slut blev hon inmotad i hagen och sammanförd med de andra. Just då stod inte Spira högt i min gunst kan jag ju säga..

Sommaren efter gick 594 Spira på ett annat bete, faktiskt på den gården som 495 Spira härstammade ifrån. Ägaren till den gården skulle flytta dem från en hage till en annan skulle de gå över en liten sankmark. Det vågade aldrig 594 så hon fick gå ensam i den andra hagen, efter några dagar gav vi upp och motade tillbaks en annan kviga så hon i alla fall fick en kompis där..

565 Spira tog det lugnt när hon kom ut för första gången. Men när de hade varit ute i ett par dagar försvann hon plötsligt tillsammans med tre andra kvigor. Kanske skrämda av en grävling, älg eller något annat djur som sprungit genom hagen på natten? Vi kunde följa spåren nerför skogsbilvägen, ut på grusvägen. Just innan asfaltsvägen låg en liten plutt koskit. Sedan fanns inte fler spår. Inte ett enda. Vi letade all ledig tid, genom alla skogsområden i närheten. Inte ett spår. Vi ringde runt till alla grannar. Dagarna gick. Grannar ringde och hade hört något mystiskt ljud när de varit ute med hunden. Vi åkte på stört och letade igenom hela det närområdet. Inget.  Nada. Vi körde omkring med bil och letade efter spår på alla grusvägar i närheten. Vi körde omkring och spejade mellan träden (det är ju helt meningslöst, jag har aldrig varit med om att hitta något djur genom att speja mellan träden när man kör bil, men det är ändå omöjligt att låta bli). Man fortsätter till och med att speja efter att de bortsprungna djuren hittats!

 Veckorna gick. Nu hade vi helt gett upp. Om vi någonsin skulle hitta djuren så skulle de vara helt förvildade och vi skulle bara få skjuta dem trodde vi dystert. En kväll ringde det. Någon ville prata med mig för att ta reda på vilken besättning som hade ett visst besättningsnummer, de tänkte att jag som är veterinär borde veta. Detta händer ju ibland och jag brukar kunna hjälpa till. Men denna gången var det mer än välkommet, för det var våra kvigor de hade hittat i skogen. Nästan två mil bort!! En jägare hade kört sin fru genom ett avlägset skogsparti som tillhör ett av de stora godsen, och då hade han fått gå ur och mota bort några närgångna kvigor från vägen! De var alltså tillochmed fortfarande tama! Vi åkte genast dit men kunde inte se några djur. Vi hittade inte därborta så nästa dag följde jägaren med för att visa oss. Då syntes inte längre några djur till där han sett dem! Men det fanns spår! Vi spårade med hans hund, Nisse. Han trodde inte på att hans hund skulle följa spår efter tamdjur, men jag tyckte Nisse gick så noga och just där jag hade sett några spårstämplar så jag envisades med att vi skulle fortsätta. Nisse spårade men efter ett tag trodde inte husse på honom längre och vi ringde till dem som brukar jaga hos oss och de kom med sin hund också. Även den ville spåra där Nisse gått. Vi hittade spår på en grusväg längre fram och började om där. Och tänk! Där stod de till slut, helt lugna inne i skogen i en vacker glänta. Så tama att man kunde klappa dem! Vi hade kraftfoder med oss och lockade och motade dem flera kilometer till en halvt raserad hage som ägaren inte längre använde. Då var klockan elva på kvällen och vi ansåg att de kunde gå där över natten så skulle vi hämta dem med djurtransport nästa morgon. Där fanns ju rikligt med gräs och fint vatten. Vi lämnade också kraftfoder och en lagårdsdoftande jacka så att de skulle känna sig som hemma.

Nästa morgon efter mjölkningen lastade vi i vår snällaste gamla ko (357 Prima) som lockbete i djurtransporten och åkte iväg för att hämta våra kvigor. Naturligtvis hade de gett sig iväg igen och hagen var TOM! Det var bara att leta igen. Timme efter timme. 357 fick stå parkerad i skuggan. Nisse och hans husse kom bussigt nog igen för att hjälpa oss med sin lokalkännedom om skogen. Vi delade upp oss och gick i bredd genom misstänkta skogspartier.  Lennart kom lite snett en gång, men vilken tur det var, just när han kom fram till en liten grusväg och skulle klättra upp för slänten såg han dem stå däruppe! Mobiltelefonerna hade ingen täckning där, men vi hörde alla hur Lennart ropade. Janne och jag stannade och vaktade kvigorna, Göran hämtade djurtransporten, Lennart hittade ett bra ställe längre fram på vägen med berg på sidorna. De gick rakt upp i transporten. Gissa om det var skönt att komma hem med dem!? 357 fick gå kvar en stund med dem på betet, hon var så snäll så det var inget problem att hämta henne där sedan.

Vi kunde aldrig förstå hur de kunde hamna så långt bort, förmodligen har de sprungit på asfalten minst en mil. Kanske har de haft en bil efter sig?

638 Spira då, har hon varit på rymmen? Nja, snarare tvärtom... Hon tillbringade en sommar som dräktig kviga i en hage där det finns en sommarstuga inne i hagen. Med trästaket runtom  och stabil grind. Hon tyckte det såg trevligt ut därinne så hon lyfte resolut av grinden och gick in och trampade sönder gräsmattan, åt upp alla blommor och även bärbuskarna, samt gödslade gräsmattan. Rejält. Det såg inte lika trevligt ut när sommarstugegästerna kom dit kan man ju säga. Det var när Janne och Göran var bortresta. Lennart och jag åkte dit samma dag och hämtade hem alla kvigorna. Sedan fick vi betala skadestånd för förstörd trädgård och förstörd sommarfrid. Samt städa upp i trädgården så gott det nu gick....

Till sommaren har vi minst två Spirakvigor på bete.....

_____________________________________________________