Om Spira-släktets rymningar..

Detta är jobbigt att skriva om, kvigor som rymmer är en skräck och en plåga. Jag berättar ibland för folk om den regniga sommar när vi fick ett telefonsamtal om att vi hade 17 kvigor på byns fotbollsplan!! Den gången klarade det sig som tur var tack vare rådiga grannar som förstod sig på kor och hade lyckats hålla dem bakom målet! En annan gång, för säkert minst femton år sedan hade en dam i samhället fått en kviga i trädgården och hon ringde och skällde ut Janne så att han fortfarande får ont i magen och ligger sömnlös när vi har djur på bete. Han skulle helst inte vilja släppa ut dem alls. Varje år försöker han hålla emot och vill ha så många som möjligt kvar i lagårn. Men de måste ju ut.

594 är den äldsta av 495ans döttrar. Hon visade hur det ska gå till direkt när hon för första gången kom ut på bete. Vi brukar bygga en liten hage kring djurtransporten med flyttbara grindar där de får gå en stund och vänja sig vid tanken på att världen varken har väggar eller tak. Efter några timmar släpper vi ut dem en i taget, och vi börjar med någon som har varit ute förut och alltså inte grips av panik. Sedan stannar vi hos dem i några timmar till. Vi brukar ha med oss fika och boken där det står vilken mamma och pappa de har så att vi kan gotta oss åt hur fina de ska bli när de blir vuxna.. Det brukar oftast fungera bra, men 594 bara sprang när hon kom ur vår lilla hage, rakt emot taggtrådsstaketet och igenom utan att bromsa. Jag följde efter henne för att mota tillbaks henne. Vi tog en rejäl sväng in på Landstingets område som gränsar till gården där vi arrenderar det betet. Över djupa diken och genom snårskog. Ingen visste vart vi tagit vägen så jag var helt ensam, lerig från topp till tå efter att ha försökt ta mig över de djupa dikena. Så småningom nalkades vi hagen från andra sidan. Jag öppnade en grind i staketet och skulle mota in henne. Då fick hon syn på en av ”kompisarna” i hagen och så bar det av igen. Till slut blev hon inmotad i hagen och sammanförd med de andra. Just då stod inte Spira högt i min gunst kan jag ju säga..

Sommaren efter gick 594 Spira på ett annat bete, faktiskt på den gården som 495 Spira härstammade ifrån. Ägaren till den gården skulle flytta dem från en hage till en annan skulle de gå över en liten sankmark. Det vågade aldrig 594 så hon fick gå ensam i den andra hagen, efter några dagar gav vi upp och motade tillbaks en annan kviga så hon i alla fall fick en kompis där..

565 Spira tog det lugnt när hon kom ut för första gången. Men när de hade varit ute i ett par dagar försvann hon plötsligt tillsammans med tre andra kvigor. Kanske skrämda av en grävling, älg eller något annat djur som sprungit genom hagen på natten? Vi kunde följa spåren nerför skogsbilvägen, ut på grusvägen. Just innan asfaltsvägen låg en liten plutt koskit. Sedan fanns inte fler spår. Inte ett enda. Vi letade all ledig tid, genom alla skogsområden i närheten. Inte ett spår. Vi ringde runt till alla grannar. Dagarna gick. Grannar ringde och hade hört något mystiskt ljud när de varit ute med hunden. Vi åkte på stört och letade igenom hela det närområdet. Inget.  Nada. Vi körde omkring med bil och letade efter spår på alla grusvägar i närheten. Vi körde omkring och spejade mellan träden (det är ju helt meningslöst, jag har aldrig varit med om att hitta något djur genom att speja mellan träden när man kör bil, men det är ändå omöjligt att låta bli). Man fortsätter till och med att speja efter att de bortsprungna djuren hittats!

 Veckorna gick. Nu hade vi helt gett upp. Om vi någonsin skulle hitta djuren så skulle de vara helt förvildade och vi skulle bara få skjuta dem trodde vi dystert. En kväll ringde det. Någon ville prata med mig för att ta reda på vilken besättning som hade ett visst besättningsnummer, de tänkte att jag som är veterinär borde veta. Detta händer ju ibland och jag brukar kunna hjälpa till. Men denna gången var det mer än välkommet, för det var våra kvigor de hade hittat i skogen. Nästan två mil bort!! En jägare hade kört sin fru genom ett avlägset skogsparti som tillhör ett av de stora godsen, och då hade han fått gå ur och mota bort några närgångna kvigor från vägen! De var alltså tillochmed fortfarande tama! Vi åkte genast dit men kunde inte se några djur. Vi hittade inte därborta så nästa dag följde jägaren med för att visa oss. Då syntes inte längre några djur till där han sett dem! Men det fanns spår! Vi spårade med hans hund, Nisse. Han trodde inte på att hans hund skulle följa spår efter tamdjur, men jag tyckte Nisse gick så noga och just där jag hade sett några spårstämplar så jag envisades med att vi skulle fortsätta. Nisse spårade men efter ett tag trodde inte husse på honom längre och vi ringde till dem som brukar jaga hos oss och de kom med sin hund också. Även den ville spåra där Nisse gått. Vi hittade spår på en grusväg längre fram och började om där. Och tänk! Där stod de till slut, helt lugna inne i skogen i en vacker glänta. Så tama att man kunde klappa dem! Vi hade kraftfoder med oss och lockade och motade dem flera kilometer till en halvt raserad hage som ägaren inte längre använde. Då var klockan elva på kvällen och vi ansåg att de kunde gå där över natten så skulle vi hämta dem med djurtransport nästa morgon. Där fanns ju rikligt med gräs och fint vatten. Vi lämnade också kraftfoder och en lagårdsdoftande jacka så att de skulle känna sig som hemma.

Nästa morgon efter mjölkningen lastade vi i vår snällaste gamla ko (357 Prima) som lockbete i djurtransporten och åkte iväg för att hämta våra kvigor. Naturligtvis hade de gett sig iväg igen och hagen var TOM! Det var bara att leta igen. Timme efter timme. 357 fick stå parkerad i skuggan. Nisse och hans husse kom bussigt nog igen för att hjälpa oss med sin lokalkännedom om skogen. Vi delade upp oss och gick i bredd genom misstänkta skogspartier.  Lennart kom lite snett en gång, men vilken tur det var, just när han kom fram till en liten grusväg och skulle klättra upp för slänten såg han dem stå däruppe! Mobiltelefonerna hade ingen täckning där, men vi hörde alla hur Lennart ropade. Janne och jag stannade och vaktade kvigorna, Göran hämtade djurtransporten, Lennart hittade ett bra ställe längre fram på vägen med berg på sidorna. De gick rakt upp i transporten. Gissa om det var skönt att komma hem med dem!? 357 fick gå kvar en stund med dem på betet, hon var så snäll så det var inget problem att hämta henne där sedan.

Vi kunde aldrig förstå hur de kunde hamna så långt bort, förmodligen har de sprungit på asfalten minst en mil. Kanske har de haft en bil efter sig?

638 Spira då, har hon varit på rymmen? Nja, snarare tvärtom... Hon tillbringade en sommar som dräktig kviga i en hage där det finns en sommarstuga inne i hagen. Med trästaket runtom  och stabil grind. Hon tyckte det såg trevligt ut därinne så hon lyfte resolut av grinden och gick in och trampade sönder gräsmattan, åt upp alla blommor och även bärbuskarna, samt gödslade gräsmattan. Rejält. Det såg inte lika trevligt ut när sommarstugegästerna kom dit kan man ju säga. Det var när Janne och Göran var bortresta. Lennart och jag åkte dit samma dag och hämtade hem alla kvigorna. Sedan fick vi betala skadestånd för förstörd trädgård och förstörd sommarfrid. Samt städa upp i trädgården så gott det nu gick....

Till sommaren har vi minst två Spirakvigor på bete.....

_____________________________________________________

 

Monica P

30 mars 2009 09:20

Så lagom kul att ge sig ut och jaga kor...har varit med om det. Hemma i Lit, Jämtland, visste man att om telefonen ringde efter klockan nio på kvällen så var korna på vift. Bara att ta en hink med gröpe och några rep och ge sig ut. Sommarnätterna är ju ljusa i alla fall,så man såg de vita korna på långt håll. Några gånger hade min syster och jag just gjort oss klara för att gå ut och dansa. Då stod inte pappas dåliga gärsgårdar och stängsel högt i kurs! Kor gillar att gå i zig-zag över blomsterrabatter, det vet alla som haft nöjet att träffa kor på rymmen.
En gång kalvade en kviga uppe på betet i skogsbrynet. Vi fick tag i kalven men den blev aldrig lika tam och lugn som de övriga,som var födda inomhus.
Undrar hur lång tid det skulle ta innan en ko på rymmen anpassar sig helt efter utelivet? Skulle hon komma in när det börjar bli kallt?

Hoppas din behandling inte blir så jobbig denna gång!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...