Bättre och bättre dag för dag... Snart är jag nästan normal! Skönt. Jag måste jobba lite i nästa vecka, har några besök som måste göras. Och i morgon ska jag vaccinera Lilla My. I eftermiddag ska Göran och jag på möte på barnhabiliteringen. Det är en uppföljning efter utredningen. Jag har stora förhoppningar på att det är nu vi ska få veta hur vi ska göra framåt för att kunna hjälpa Johan på bästa sätt. Hoppas verkligen det blir bra, nu när jag för en gångs skull lyckas få Göran med mig in också. Han hoppar inte precis jämfota av glädje när man föreslår att han ska prata med en psykolog. Första gången var när vi skulle träffa en kurator efter att vi fått reda på att Erik var hörselskadad, hon lutade sig mot Göran och lade sin hand över hans och frågade med darrande röst "hur känns det". Detta första intryck har sedan lagt hinder ivägen för honom många gånger. Men jag vet ju att det är bra folk därinne så jag är inte så orolig.

Igår när jag pratade med far så var han väldigt förtjust över effekten Tyrkisk Peber hade på svampen. Han berättade att han hade medverkat i en studie där de hade utvärderat effekten av nystatin (som är den verksamma substansen i min äckliga gula medicin) på svamp i munhålan hos nyfödda bebisar (tydligen inte helt ovanligt). De kom fram till att det inte hade någon effekt alls. Istället använde de gentianaviolett (som jag tycker är till koklövar). Så nu kan jag med gott samvete slänga min äckliga gula medicin!

I natt har jag sovit dåligt. Jag kom plötsligt att tänka på hur nära det var att jag inte sökte för min knöl i bröstet. Först när jag mailade mammografienheten så skämdes jag för att jag är en så "pipplig" tant, "här kommer hon igen och har hittat en knöl, vi har ju sagt att det inte är någon fara", så kändes det (fast det var tio år sedan och inte samma vårdenhet). Jag tyckte att jag inte hade tid, och att de inte hade tid med såna som jag. Det kunde precis lika gärna ha blivit så att jag hade lagt ner det projektet och bara kört på som vanligt. Den tanken skrämde mig faktiskt väldigt mycket. På sätt och vis har man ju sitt öde i sina egna händer också. Man kan schabbla bort viktiga saker. Fast knölen växte ju så fort så det hade nog inte gått att nonchalera den särskilt länge.

Nu ska jag laga punkteringen på Eriks gamla cykel. Han vägrar att cykla på min nya fina Crescent, den är för töntig! Han får skylla sig själv!

____________________________________________________