Jag hade länge haft en knöl i  bröstet och hade fått besked att den var ofarlig. När jag upptäckte i slutet av juli -08 att den hade blivit två tog jag kontakt med mammografiavdelningen på sjukhuset och fick beskedet att de hade sommarstängt pga flytt av lokaler men jag fick en tid några veckor senare. Typiskt nog just den dagen som vi skulle ha elevvårdskonferens angående min hörselskadade son som skulle börja högstadiet. Så jag fick ett nytt datum och då tog de en massa bilder och jag fick en ny tid till bröstmottagningen nästa vecka. Då togs flera bilder och så ultraljudades jag och jag fick se på skärmen och det syntes tydligt hur den hade vuxit infiltrativt. Jag kände mig redan då säker på att det inte var godartat. Biopsi måndagen efter, det var förfärligt och gjorde jätteont. Måndagen efter var jag kallad till läkarbesök för att få besked av biopsin. De ringde på morgonen och bad mig tänka över ifall jag ville opereras redan på onsdagen för de hade inte full dag den dagen. Då visste jag ju. Jag fick sitta i korridoren i tre timmar innan en nervös AT-läkare fick komma dit och läsa ur journalen att det var cancer. Tur för dem att jag var förberedd kanske. Jag tog operationstiden såklart. Hade en dag på mig att avboka jobb och städa huset. Operationen kom ju hastigt på så på operationsbordet kom känslorna ikapp mig och jag grät och grät och kände mig ensammast i hela världen. När jag vaknade drömde jag och var virrig men sedan var det toppenlyxigt att ligga på en liten avdelning på en privat vårdavdelning där landstinget hyrt in sig. Jag låg och läste och hade inte alls ont och njöt av att ha all tid i världen.  Alla var jättegulliga, jag fick blommor hemskickat från jobbet, vänner skickade böcker och grannar kom med äppelkaka och sånt. Helt fantastiskt! Då mådde jag ju rätt bra. Men jag hade fått veta att jag hade smittade lymfknutor och skulle få cellgifter och strålning (efter ett par veckor trodde jag).

Och nu infogar jag här den dagbok jag har skrivit sedan dess:

(ursäkta mor, när jag läste igenom den såg jag att jag byter tempus hursomhelst, men jag orkar inte rätta...) Ursäkta också alla för att det är mest depp, det blir ju liksom då man skriver...

19/10 2008

Nu är jag helt återställd efter operationen känns det som. Det verkar inte som om jag kommer att behöva tömma mitt serom fler gånger, jag upptäckte rentav i morse att det har dragit ihop sig en aning. Sist jag tömde var i tisdags, nu är det söndag. Så länge har jag aldrig kunnat vänta förut. Och då var det bara 2 dl. Och så kan jag röra armen nästan hur som helst. Jag kan mjölka och skrapa gödsel och lägga ut rundbal helt obehindrat. Det känns ju rätt skönt. Jag kan förstå de som bara tar bort en tumör, utan spridning till lymfknutor. De kan nu återgå till arbetet ganska ostörda. Lite strålning kan man göra ”mitt i livet”. Förstås har man fått sig en tankeställare av cancerbeskedet, men det går att gå vidare från den här punkten.

Inte för att jag skulle vilja det. Nu har jag blivit så omtumlad så det känns helt omöjligt att man skulle kunna bara köra på som vanligt. Jag vet ju också att det inte är aktuellt. Jag har en lång resa kvar framför mig, och jag vet inte ens om jag verkligen kommer att vilja komma tillbaks till mitt gamla liv efteråt. Om det ens finns kvar... Mitt jobb har ju varit ett privilegium som jag i princip har skapat själv, och det kommer ju att försvinna när jag inte är där och håller det igång. OM det finns ett liv efter den här cancerresan så kommer det att vara annorlunda. Inte kan jag vara mjölkkomedarbetare heller, jag kan inte tänka mig att vi bara kan köra på som vanligt fast de andra verkar tro det.

I morgon skall jag till kirurgen, då är det dags att äntligen få svar på mina frågor. När var hur. Jag måste förbereda mig.

Tumören – vilken sort? Ductal/alveolär/annan? HER2-positiv? Östrogenkänslig? Stora frågor som betyder mycket. Typ II? Eller värre? Stor spridning i omkringliggande vävnad?

Behöver han operera mera?

 Lungröntgen och andra undersökningar? 

När börjar cellgifterna och vad ska jag få och hur länge? Hur dåligt kommer jag att må???

Vad säger han om min gamla journal från vårdcentralen? Att jag fick besked om att min knöl var ofarlig? Så får det väl inte gå till? Eller kommer han inte att tro på mig att det är samma tumör?

                       __________________________________

  

24/10 2008

Det känns som evigheter sedan vi var hos läkaren. Beskeden var så positiva att det nästan kändes snopet. (HER2neg, typI och II, gott om hormonreceptorer – dvs mycket liten återfalls och spridningsrisk).  Jaha, så nu är det bara att leva vidare som vanligt då?  Lite jobbig behandling, kanske inte ens cellgift (måste förstås vänta två veckor till på att få träffa onkologen innan jag får veta behandlingen), och sedan ska allt vara som vanligt igen. Strålning kan man få och ändå jobba. G. tolkade detta som att allt kommer att rulla på som vanligt. Jag får nu fokusera om, har gjort det nu i några dagar och märker redan att jag börjar intressera mig för folks mjölkprover igen. Det som nyss kändes så totalt avlägset.

   

26/10 2008

Regnigt och dystert. Sitter och hänger vid datorn efter frukost. Vi vart lite senare än vanligt i lagårn i morse, för 594 kalvade. En jättestor tjurkalv, tyvärr tycker jag för det är ju ändå Spira-släktet, men J. har aldrig gillat henne så han blev glad. Jag mjölkade henne och gav kalven och tog den till kätte direkt så är det klart. Irriterande att kalvningsboxen är upptagen. Nu måste vi verkligen ta oss i kragen och få iväg de största från kalvamman så att vi kan få in nya där. De som är i grupp i provisoriska boxar blir bara spensugare och det gör mig GALEN.

Som märks så bryr jag mig om korna igen. Ändå fick jag ett sånt där anfall av total dysterhet under mjölkning. Brukar jag annars inte få just medan jag mjölkar, det är ett lugnande jobb. Men nu vart jag så trött så trött av att tänka på hur det bara fortsätter.

Vi måste hela tiden avstå från allting bara för gårdens skull. Nu har barnen lov och jag skulle vilja göra något kul med dem innan behandlingen börjar. Kanske åka bort några dagar tillsammans? Barcelona??

Men det är ju omöjligt. G. har bestämt att det ska vara hårdkörning nu med tvätt av maskiner och parkering i nya maskinhallen inför vintern. Och han måste plöja det sista. Allt ska vara klart innan mina behandlingar börjar. Och jag orkar ju inte stå emot. Förresten har han ju rätt i att det är bra att göra klart. Själv ska jag jobba på med att klippa alla korna, avhorna kalvar och öronmärka dem. Jag gillar ju korna, kanske kan de och skogen vara en väg tillbaka för mig om det nu finns ett efteråt. Men när jag var nyopererad och inte orkade så hade jag inte den minsta lust att ens tänka på korna. Det kommer säkert att bli likadant när jag får cellgifter.

 ___________________________________________________________ 

28/10 2008

Kan det bli dystrare än att sitta i bilen mellan Katrineholm och Norrköping en kväll i november? Just den där timmen på kvällen när ljuset har försvunnit och det ändå inte är mörkt ännu. När man vill slå på helljuset men märker att det inte gör den allra minsta skillnad. Den timmen var dysterheten koncentrerad till en punkt i min bröstkorg. Det där stället där det kan finnas en klump och en hålighet på samma ställe. Samtidigt. Jag var så ledsen så ledsen. Det är så sorgligt att det kanske inte blir mer än såhär av mitt liv. Och den känslan har jag ju egentligen haft redan innan jag fick cancerbeskedet. Jag har känt att det är för sent nu. Det kommer bara att rulla på och det blir inte mer än så här. Så om jag ska dö nu om några år eller om 30 år gör ju egentligen inte så stor skillnad för min egen del. Men för E. och J. behöver jag ju hänga med ett tag till.

Jag kände ett så stort behov att få ha någon som älskar mig. Någon stor och stark med en trygg famn där jag kunde få krypa in och bara gråta och gråta. Och han skulle kyssa mina ögonlock och säga att allt ska bli så bra, du klarar det här. Som i nån annan jävla roman. Men det är en känsla som jag aldrig har fått känna och nu är det för sent. Som sagt. Visst är det sorgligt. Om jag ändå kunde gråta lite.

_______________________________________________________________________

2/11 2008

Söndag f-m. Jätteförkyld. Lite trött efter morgonmjölkningen.  Har gjort mina drag på SchackOnline, plockat undan det mesta efter frukost, har kört en maskin tvätt och lagt i torktumlaren. Inget särskilt jobb jag behöver göra i datorn. Känner mig ”ikapp”. Borde städa förstås men det är väl inte så akut... Nu är jag liksom tillbaks i ”gamla gängor” igen. Jag tror att jag kommer att överleva. Jag tror knappt att jag har cancer. Vill inte längre flytta ifrån gården, har upptäckt att det är viktigt för mig att tro att jag har chansen att någon gång få vara med och bygga en lösdriftslagård. Det känns oförskämt av mig att inte vara med i jourschemat, men jag har ju faktiskt erbjudit mig. Skönt är det ju att slippa. Jag jobbar ju en del i alla fall. Någon kallelse till onkologen har inte kommit ännu. Det är ju frustrerande. Men det är kanske så deras taktik är, att man ska hinna ner på jorden igen mellan varven?

_________________________________________________________________________

14/12 2008

Längesedan jag skrev. Besöket på onkologen borde kanske avhandlas, jag lämnar plats för det här och börjar på nytt stycke...

Det här skrev jag på forumet 20/11:

 När jag då Äntligen fick komma till onkologen igår (jo, jag var faktiskt borttappad i nya datajournalprogrammet Cosmic ett par veckor) så hade någon skrivit i deras dator att jag hade ringt och sagt att jag var bortrest och inte skulle komma!!!!! Och läkaren hade ingen möjlighet att ta emot mig för han var redan dubbelbokad för han skulle vara på ett möte på lungmedicin..
Jag började gråta förstås och sa att jag åker inte hem, jag sitter här i väntrummet tills jag åtminstone får reda på ifall jag ska ha cellgifter eller inte. Jag fick sitta några timmar sedan var läkaren klar med sitt möte.
Han läste snabbt igenom min journal och hittade på lite behandling. 4 cyto, sedan strålning, och så en massa olika tabletter antihormoner av olika slag. PAD-en var väldigt otydligt skriven och det verkade nu som tre tumörer och her2 faktor kanske fanns... Kändes inte helt betryggande, men läkaren var ju en erfaren man och jag är ju ett rutinärende så det blir väl som det ska i alla fall till slut.
Jag frågade om Zometa och då sa han att han hade satt in det på den indikationen (förebygga metastaser) på några patienter men fått höra att det blir för dyrt! Jag tyckte det lät helknasigt, man ska ha en tablett i halvåret, hur många tabletter kan man egentligen dela ut till kostnaden av ett fall av skelettmetastaser?? Han höll med och menade att han är tillräckligt gammal för att våga gå sina egna vägar om han tycker det är tillräckligt motiverat. Så jag ska kanske få Zometa sedan, när äggstockarna är utslagna.
Känns i alla fall bra att det äntligen börjar hända något. Men jag tyckte det var enormt jobbigt att vara bortbokad! 

Det var intressant att få läsa journalen tillsammans med läkaren. Det där med HER2-faktor är ju viktigt. Är man HER2positiv är det vanligen en aggressivare tumör, men å andra sidan finns det en säskild medicin som bara fungerar på Her2 och som gett väldigt bra resultat. Men nu har jag läst på och förstått att eftersom jag hade HER2 = 1 så betyder det att HER2 receptorn finns uttryckt i normal omfattning och inte räknas som positiv som den är om den är typ 6 eller 7 d.v.s överdrivet uttryckt. Så jag är HER2negativ och det är nog bra. Å andra sidan var tumören både ductal och lobulär vilket är värre. Och det fanns förstadier även runtomkring de smittade lymfknutorna, men han sa att det inte behöver vara så illa som det låter..

___________________________________________________________________________

14/12 2008

Nu är det dag fyra efter behandling. Jag är svag och darrig och ynklig och liten. Kaffe smakar bara blask så en lång och god frukost är inget att trösta sig med. Jag ser dåligt och tänker dåligt och vill inget och allt detta gör att jag känner mig så osäker. Fast egentligen så är det ju tur att det inte är värre än såhär. Jag har inte kräkts en enda gång. Dimman i huvet kommer sig väl delvis av antikräktabletterna kan jag tro. Detta går ju att stå ut med, fast jag kan förstå att det är väldigt nedbrytande på självförtroendet att känna sig såhär i så många månader som det är frågan om. Jag känner mig som en outsider, tror att allt jag gör är fel. Eller kanske som en kvinna med alkohol- och tablettberoende. I fredags när jag var i Linköping och gick in i några affärer och pratade sluddrigt, darrade och flackade osäkert med blicken. Jag tycker att jag luktar illa och jag förstår att de tänker att den tanten dricker nog alldeles för mycket, eller så missbrukar hon något annat...

 Utomhus går det att vara, jag kan gå en hundpromenad (sakta, med små steg..) och känna mig lite uppfriskad när jag kommer tillbaks. Jag tror denna första veckan är värst. Trist att det är så svårt att läsa. Nu har jag ett järnband runt pannan av att skriva så mycket och titta på texten.

Min rating på sO kommer nog att sjunka drastiskt!

__________________________________________________________________________

17/12 2008

Har det hunnit bli, för det är mitt i natten. Nu börjar jag redan känna mig vettig igen. I förrgår var nog värsta dagen för då var jag så himla svag. Nu är jag rätt OK, bara lite yr, med champagne i benen och sus i öronen. Det ska nog bli jul i år också.

Igår var dagen då Yora dog. Av jordbävning!? Min trogna vän kommer aldrig mer att gosa mig i håret (som väl ändå inte är kvar länge till...). Och världens finaste föl fick aldrig se dagens ljus.

___________________________________________________________________________

26/12 2008

Annandan, och morfar sitter på bussen tillbaks till Skåne. Det har varit en halvdan jul, fodervagnen har krånglat och G. har inte varit trevlig mot morfar så att jag blev arg. Jag blev arg på far också för att han var i vägen i köket... Han menade ju bara väl. Jag har tydligen fått kortare stubin. Lite obehagligt att vara en elak häxa, det är vi inte vana vid här hemma. Jag får mycket träning i att be om ursäkt... Men i stort sett har julen ändå varit OK tycker jag.  I går kväll började håret lossna och idag börjar det se tunnare ut. Kan inte bestämma mig för om det är dags att ta fram rakningsmaskinen, det blir ju så definitivt då. Men det börjar bli jobbigt att få hår överallt så snart är det nog nödvändigt. För övrigt mår jag ju bra och det var gott med julmat. Snart är det dags för nästa omgång. Innan dess vill jag hinna till slalombacken med killarna en dag. Och så ska jag göra ett kalvprojektbesök.

___________________________________________________________________________

  

28/12 2008

Bullar på jäsning och en plåt i ugnen så nu får jag skriva fort.. Tänk att det är roligt att baka igen. Det var flera år sedan jag bakade matbröd känns det som, nu har jag gjort andra baket på några veckor, och sedan Johans födelsedagsbullar också. De stora smarriga kransarna.

653 håller på att kalva, vår första Rakuuna-kalv. Måtte det vara en kvigkalv. 653 har en egen historia, hon var såld för export till Kroatien när hon var en dräktig kviga. Men de kom aldrig och hämtade, så när det var bara en månad kvar till kalvningen så ringde jag och sa att de fick inte ta henne för det var för nära kalvning. Så hon blev kvar. Och hon mjölkade något så alldeles kopiöst så vi har aldrig sett maken till kviga! Nu håller hon på att få sin andra kalv. Måtte det gå bra och som sagt vara en kvigkalv. Den låg rätt i alla fall. Jag ska gå ut och titta till henne när jag har gräddat bullarna. Som måste ut ur ugnen NU!!!

___________________________________________________________________________

30/12 2008

Vaknade tidigt och kunde inte somna om. Känner mig plötsligt så deprimerad. Ett människoliv är så futtigt och spelar så liten roll. Vad har det för betydelse hur jag använder mitt lilla liv? Ändå borde jag ju vara glad nu när jag fått beskedet om att det inte var några metastaser. Och det är jag väl. Fast jag blir så trött också. Det innebär ju att jag snart ska igång och jobba igen. Jag måste vara ärlig och erkänna att det egentligen är skönt att ha fått denna ”paus i tiden” när det plötsligt är OK att strunta i alla ”borde” och bara göra det jag har lust med. Inget gör jag av det heller. Det blev ingen slalombacke för de öppnar inte förrän 2 januari och då är ju jag golvad igen. Känns väldigt tungt att frivilligt åka in till onkologen och bli förgiftad igen när jag nyss har återhämtat mig.  Jag är en rätt onödig människa egentligen, inte precis någon glädjespridare, inte ens en bra mamma. Ful och sur och gnällig med svamp i underlivet och håret i glesa testar.

___________________________________________________________________________

6/1 2009

Uschuschusch, jag är fortfarande inte alls i form. Ansiktet är bedövat och sluddrigt, den äckliga smaken i hela munhålan. Trött och darrig. Som tur är inte särskilt illamående. Magen är ”som en bödde”, tabletten Emend gör ju tydligen att tarmarna tar tvärnit i peristaltiken och nu är jag på dag 5 och lyckas med stor ansträngning klämma fram några stenkulor. Men det släpper väl snart nu... Förra gången blev ju allting snabbt bättre från dag 6. Hoppas på det. För nu är det för trist, jag blir glad varje gång jag upptäcker att det har gått en timme till... Inte vill jag läsa och inte ligga still och inte göra något heller. Har rest i fantasin lite framför datorn för att planera vår påskresa. Som kan bli misslyckad eller inte, vem vet? Svårt med Spanien, jag känner mig inte säker på hur det kan bli. Italien känns kanske enklare, Toscana? Men Johan vill ju till Spanien. Lång tid kvar i vilket fall...

__________________________________________________________________________

10/1 2009

Nu börjar det äntligen kännas bättre. Jag har satt en deg till matbröd. Men känner mig lätt illamående emellanåt, om jag är igång för mycket. Klarade korsordet idag i alla fall...

Hullet hänger löst omkring mig i tjocka valkar, förfärligt äckligt. Annars är det till min stora förvåning så att nu när jag är snaggad - de glesa hårstråna som är kvar är ca 1cm långa, (tack Mary) så tycker jag inte det ser så förskräckligt ut som jag har trott! Tvärtom är jag förvånad, jag ser lite självsäker ut utan hår, sådär som snaggade kvinnor ofta gör, och så har jag förvånansvärt snygga öron (!). Hade jag inte en aaning om.

___________________________________________________________________________

11/1 2009

Idag känner jag mig så förfärligt deppad och vill mest bara gråta. Det kan ju föralldel vara en hormoneffekt, jag brukar bli sådan när mensen är på väg. Och det skulle den vara nu enligt almanackan. Men jag trodde ju att det inte skulle bli någon mer gång? Jag trodde mina äggstockar skulle vara utslagna vid det här laget och att jag skulle slippa sådana hormondepp.

___________________________________________________________________________

13/1 2009

Nu är det bara för mycket. Allt började så bra att jag var in på jobbet på morgonen och pratade med alla och kände mig så pigg och glad. Och sedan var jag och provade peruk och det var ju förstås ingen hit, men i alla fall en nödlösning. Och så tar de inte kort så jag skulle skynda till bankomaten. Sneddade över parkeringen och skulle kliva över ett litet betongräcke och när jag hade lyft höger fot så försvinner vänster neråt och jag faller handlöst framåt. Men vänster fot har fastnat bakom betongräcket så knäet knäcker till. Jag känner medan jag faller hur något i knäet liksom rör sig för långt bakåt... Men det var inte så fruktansvärt ont som när det brast i foten, eller det där när axeln gick ur led. Jag blev inte illamående. Men att gå till bankomaten var det ju inte frågan om, jag fick ta bilen och då åkte jag till US för jag skulle ju hämta batterier till Erik o Johan. Jag träffade både Katarina och Madelene och de var jättegulliga. Jag funderade på om jag skulle linka bort till akuten. Men jag vet ju att de inte bryr sig om trasiga knän ett endaste dugg, minns ju när jag hade fått benet under när jag hade gått omkull med Yora, ortopeden förklarade för mig att korsbandsskador, det får man bara vid kraftigt trauma, som fotbollsspel t ex. Så jag brydde mig inte om det. Åkte hem och fick kommentarer om min klumpighet! Plockade fram kryckorna ur garderoben. Fortfarande med jämnmod och en känsla av att det ordnar sig väl. Men nu, klockan halv nio, när killarna bara bråkar om vem som ska ha datorn och jag linkar ner till köket (nerför i trappan är nästan värst) för att ta en kopp te – vad möter mig då om inte hela disken kvar i köket och ingen som ens har plockat ur diskmaskin. Då kom tårarna. Fy sjutton vilket eländigt liv jag har. Nu går det väl inte att åka till skidbacken heller. Och inte kommer jag väl iväg på den där kursen som jag är anmäld till. Och nu måste jag linka ut med hundarna.

___________________________________________________________________________

24/1 2009

Idag känns det verkligen jättetrist. Förkyld och hängig och bara den uppskjutna behandlingen på måndag att ”se fram emot”.. Inget vill jag göra och inte är det mycket jag kan göra heller. Och knäet gör fortfarande ont hela nätterna även om jag faktiskt kan gå ganska bra nu. Jag är så trött på allting. Inte orkar jag tänka framåt heller på att jag ska gå igång med jobbande igen, det känns helt omöjligt. Förresten ska de ju omorganisera så jag lär inte kunna få ha mitt ”smörjobb” kvar i vilket fall som helst. Inte vill jag vara kvar här i på gården heller. Jag vill inte ens ligga i sängen med en bra bok för det gör bara ont i knäet och förresten har jag ingen bra bok kvar längre. Och jag är jättetrött på att titta på dåliga TV-program och förresten ska jag ju göra det hela nästa vecka i vilket fall.. Och jag orkar inte vika tvätt och jag vill inte dammsuga och diskmaskinen kan jag sätta igång sen nån gång. Jag är tjock och lat och skallig och ful och framförallt tråkig och kanske rentav bitter? Inte vill jag ringa till något syskon heller för de har ju fullt upp med sitt och jag börjar ju bli rätt tjatig nu, har ju inte mycket nytt att säga. Det blir som när xx ringde till mor en gång i tiden. Himla med ögonen och prata på om olika sjukdomar medan familjen bär fram kaffe och till slut får någon ropa något så att samtalet måste avslutas..

Jag fyllde i en enkät om Johan inför hans utredning och det känns som förräderi, man får en helt förvrängd bild av vår underbara lilla kille. Hoppas den där utredningen är bra och inte gör honom illa. Jag vill vränga hjärtat ur kroppen för mina killar. Allt jag vill är att de ska få vara glada och att de ska få leva sitt liv bland människor som tycker om dem! Tyvärr är det ju inte alla förunnat.

Jag har nog vätskebrist, kan det vara det som är fel? Och så har jag ätit för lite broccoli. Och inte har jag gjort någon yoga. Någonsin. Fy på mig, jag ska se till att må bra och inte gnälla så här, gnälliga människor är det ingen som tycker om. Så detså. Seså!

__________________________________________________________________________

  

28/1 2009

Nybehandlad och risig. Och när jag frågade sköterskan om hon kunde se när strålningen var planerad så kom hon tillbaks och hade läst i min journal att jag hade varit uppe på en rond och de hade bestämt att jag ska ha en annan sorts cellgift också innan det är dags för strålning... Antar att det ska vara tre gånger Taxotere... Hon hade ordnat en läkartid den 6/2 så att jag ska få reda på ordentligt vad som gäller. Antar att det har att göra med de otydliga patologsvaren att de nu har ändrat sig. Eller om de bara tyckte att den inlånade läkaren tog i för dåligt? Tungt känns det i alla fall. Jag hade ju börjat tänka på att komma tillbaks till livet och så fick jag ett sånt bakslag. Men man kan inte göra annat än att följa med..

___________________________________________________________________________

1/2 2009

Nu tror jag att det äntligen är på väg att vända.. Fast jag är fortfarande yr och svag och illamående. Men jag kan i alla fall se.. och korsordet föll på plats i morse. Magen har ”gått igång” (med dunder och brak).

Har tappat all gnista nu. Det är väl för att jag inte fick någon återhämtningsperiod före den här behandlingen. Om jag ska få tre gånger Taxotere direkt efter dessa EC så blir det verkligen tufft. Allt blir fel. Vår spanienresa måste ställas in. Min mjukstart med jobbet i mars april blir inte av. Jag kommer att må jättedåligt och alla kommer att vara så trötta och besvikna på mig. Hade det varit slut nu efter februarilovet så hade det varit OK, G hade varit nöjd och jobbet hade varit inom räckhåll. Usch. Gnäll gnäll. Och nu när jag börjar vakna till så måste jag dammsuga, här är jätteäckligt. Och så måste jag hitta på någon mat idag. Och så måste Johan baka tills i morgon. Usch. Suck. Gnäll gnäll. Fast först måste jag vila. Ska ringa till mor och gnälla lite....

___________________________________________________________________________

 7/2 2009 

Ja, nu mår jag bra och det är så underbart skönt. Åker fram och tillbaks till Linköping för Johans utredning både förra veckan och nästa. Hoppas det är bra för honom. Han är lite skärrad tycker jag och väldigt allvarsam. Men de är ju vana och vet hur de ska få barnen att må bra så det är nog OK. Jag har ju tvekat mycket fram och tillbaks ifall det är bra eller inte att få en diagnos, men dels har man rätt till stöd på ett annat sätt om man har en diagnos, dels kan han få hjälp att förstå sig själv och varför han inte är precis som alla andra. Plus att få träffa andra som har det som han...

I torsdags var jag och fikade med tjejer från forumet. Johan var avis för att jag fick träffa folk från mitt forum IRL, och det var faktiskt kul. Vi kommer förhoppningsvis att göra om det rätt ofta, det är skönt att få dela sina upplevelser med folk som vet precis hur jobbigt det är.

I går hade jag läkartid på onkologen. Visste inte riktigt var i huset jag skulle vara, hamnade fel förstås och när jag frågade blev jag hänvisad till ett annat ställe och sedan fick de i alla fall komma och hämta mig där. Jag skulle ha gått till behandlingsavdelningen. Läkaren var jättetrevlig men tyvärr berättade hon att jag ska få FYRA gånger TAXOTERE innan det är dags för strålning! De har numera stora konferenser varje vecka där de tillsammans diskuterar olika fall. De har diskuterat mig och kommit fram till att eftersom det fanns förstadier till cancer ute i vävnaden omkring lymknutorna och eftersom jag är så ung (sic!) så ska de dra på med det värsta de har. Ont ska med ont fördrivas är verkligen deras filosofi. Så nu ska jag få idegransextraktet och jag kommer att få nervbesvär i händer och fötter och bli jättetrött. Mycket kortison får man de första dagarna, och a-b för säkerhets skull dag 5 – 15 eftersom immunförsvaret blir så dåligt, särskilt när man som jag fått 4 EC först. Det kommer att bli vidrigt. Och hela våren är förstörd. Men, som sagt, man kan ju inte neka, när återfallet sedan kommer skulle man ju få världens ångest om man inte hade gått igenom hela den behandling som man var erbjuden.

I ladugården går det bra, jag har nu orkat dräktighetsundersöka en hel del och det är inte så tokigt. Duktiga ”Lillan” t ex, 660, är dräktig fast jag inte var säker förra gången.

Vi har fantastiska kvigor i år. 690 är supergosig och Elitindex har hon. 694 som vi fortfarande står hos när hon mjölkas (så hon inte ska sparka av sig) är efter en ungtjur som blir avkommebedömd med toppsiffror så hon är också Elit. Och hon mjölkar ju jättebra vilket inte är förvånande eftersom hon har så duktig mamma. Alla korna mjölkar bättre än nånsin faktiskt, det är väl för att det är så bra energivärden i förstaskörden. Och Gullan kalvade häromdagen och det gick bra fast jag blev ju utkallad till lagårn för kalven låg baklänges så hon kom inte igång att krysta. Men det var ju enkelt fixat. Tyvärr var det en tjurkalv. Hon har bara fått tjurkalvar! Nästa gång ska jag minsann kosta på henne könssorterad sperma, det finns ju nu. Kvigan 692 som är dotter till 606 har också kalvat och de kommer in från lagårn helt lyriska efter varje mjölkning för att hon är så underbart snäll och så mjölkar hon jättebra. Inte heller oväntat, 606 är en av de finaste kor vi haft, men man kan ju aldrig veta om döttrarna blir lika bra. Jättekul att ha så fina kvigor. Jag märker att varje gång jag börjar må bra igen så blir jag intresserad av korna. Så jag tror att de är viktiga för att jag ska hålla kontakten med ”ytterlivet” och inte bara leva i ”cannorlunda”.

Nästa vecka ska jag jobba lite också, får se hur det går. Jag måste ju göra två besök i kalvprojektet och då har jag lovat att titta lite på juverhälsan också när jag ändå är där. Roligt på sätt och vis att få känna sig lite efterfrågad...

__________________________________________________________________________

11/2 2009

Johans utredning rullar på, snart klart nu. Han blir trött av det, han får ju många uppgifter som är svåra för honom och han är ju så seriös och vill göra allt så bra som möjligt. Idag på förmiddagen fick han baka muffins, det tyckte han var kul, och under tiden var jag och hämtade den nya peruken. Hade den sedan på mig resten av dagen! Den är rätt OK men jag känner mig ju ändå utklädd. Men det är väl bra att öva på att gå omkring med den. Bara Erik vågade vara ärlig och säga att det är bättre utan... 

På eftermiddagen fick jag prata en lång stund med psykologen som utreder Johan. Hon verkar väldigt lugn och klok. Hon ville mest fråga en massa och komplettera utredningen och framhöll noga att de inte har sammanställt något ännu men det gick ändå att förstå att det lutar åt en diagnos. Och att de är väldigt imponerade av honom att han har så hög kapacitet, han är både duktig och smart och hon menade att det kan vara till stor hjälp för honom att hantera sin situation, lära sig strategier och så. Och så frågade hon om det var OK om hon pratade med honom efteråt och förklarade hur det hänger ihop alltihop och vad det heter och så vidare. Och det tyckte jag ju för jag tror att det är viktigt för honom att få prata med någon om det och få vettiga förklaringar.

Nästa vecka ska jag och killarna ner till Skåne. Vi ska åka med tåget direkt när jag har fått behandlingen. Det ska bli så härligt att träffa alla! Och Örjan och Ingrid planerar en värstingutflykt till Lalandia i Danmark med övernattning och allt med alla kusinerna. Häftigt!  Åsa och jag ska åka till Polisen i Malmö och hälsa på vår Polishäst. Jag hoppas jag kan ta kort på honom ”i uniform”. Han är en stolthet för sina uppfödare och nu när Yora är död är han ju allt vi har kvar av henne..

___________________________________________________________________________

14/2 2009

Idag är det en lördag med strålande väder och gnistrande snö. Johan har följt med mig på hundpromenad och egentligen borde allt vara frid och fröjd. Ändå känner jag mig fortfarande ledsen. Inte så totaldeppig som igår men det hänger som ett svart moln lite bakom mig. Delvis består det såklart av måndagens behandling som väntar bakom knuten. Och delvis av sorgen att Göran och Janne inte kan känna sig glada av att någon engagerar sig i att ordna lite roligt åt Erik och Johan. När de nu inte själva bryr sig... och bara måste jobba hela tiden utan att kunna ta hjälp..

Igår åt jag lunch med Sofia och Annlouise, det var jätteroligt och piggade upp mig en lång stund. Och så var det bra att jag kom till Johan för att knyta skridskor, det var ju många ungar som behövde hjälp och jag gjorde stor nytta och Johan åkte skridskor och det gick rätt bra.

___________________________________________________________________________

22/2 2009

Hemma igen efter Skåneresan. Mår dåligt idag, dag 7. Jättesvag och darrig. Igår var också en dålig dag. Men jag orkade hålla ihop tills vi satt på tåget. Blev svimfärdig när vi snart skulle gå av och trodde aldrig att vi skulle klara oss ända hem men det gick ju. Oj, jag orkar inte skriva får fortsätta senare, blir så yr...

___________________________________________________________________________

25/2 2009

Nu börjar det äntligen släppa. Jag är väldigt glad att det gick så bra i Skåne. Mor hade gjort i ordning gästrummet åt mig med nyplockade snödroppar och Tobbe och hon hade handlat särskilt åt oss. Jag blev så ompysslad av mamman, kunde ligga och sova tills maten var klar! Tobbe var på bowling med barnen en dag, lyckat! Jag har verkligen underbara syskon. Danmarksresan var toppen för Erik och jag tror att Johan också hade roligt. Det känns bra att jag frågade Ingrid om hon ville fotografera. Det ville hon och jag tror verkligen att hon menade det. Och hon sa att hon inte skulle ha frågat själv, så då var det ju som sagt bra att jag gjorde det. Lite konstigt känns det ju, jag ser ju förfärlig ut, skallig och med det fula ärret och med det lösa hullet hängande runtomkring kroppen. Hur kan man frivilligt posera i det skicket? Jag vet inte riktigt varför jag tycker att det känns viktigt. Jag tror att det är detta att det syns utanpå hur eländigt det är, detta att jag bär fienden inom mig. Jag tycker på något sätt att det passar så bra i Ingrids produktion, detta att hon målar kvinnor i livet, och att hon ofta har något oskyddat i bilderna, så att man blir påmind om att man inte kan vara riktigt säker på tryggheten. Kanske är det också ett omedvetet sätt för mig att bearbeta detta, att få se min situation genom Ingrids ögon, och med bilder som gör att jag kan släppa fram känslorna. För egentligen har jag inte haft några stora känslosvall i detta. Ingen ångest, inga skräckilningar. Sorg har jag ju känt, den välbekanta sorgen över att livet inte blev mer än så här. Jag har mer fastnat i det praktiska - hur ska jag ordna allt ifall det bara är några år kvar. Och eftersom Göran inte alls vill höra på det örat så orkar jag inte själv och så fortsätter allt bara som vanligt....

Nästa vecka är det veterinärstationsmöte med övernattning och ”Quiz night”, jag tänkte vara med men inte övernatta eftersom det är så nära och eftersom jag ändå inte törs dricka alkohol nu när jag går på cellgift. Och så ska jag få besked om Johans utredning. Men vad jag har förstått så kommer han att få en diagnos. Sedan återstår att se vad det innebär.

___________________________________________________________________________

8/3 2009

Sista friska dagen. I morgon är det dags för Taxotere. Jag är faktiskt ganska orolig för hur det kommer att bli. Har nu börjat med mina jättedoser kortison som man ska ta redan dagen före behandling för att förebygga allergisk chock. Verkar obehagligt.. Isvantar ska man ha på sig under behandlingen för att inte tappa naglarna senare. Ruggigt.

Nu ska jag snart ta en rejäl hundpromenad. Orkar inte riktigt engagera mig i att försöka slita killarna från dator och TV den här helgen. Har dammsugit lite, det får räcka som aktivitet.

Den här veckan har jag varit ganska igång. Jag var med på veterinärernas möte, det var OK, jag kände mig nästan som en riktig veterinär igen. Och så var det kul att prata apportering med goldenägarassistenten från grannstationen, jag blev lite peppad att träna vidare med Zelda. Har nu köpt två vuxendummies så Johan och jag ska kunna göra lite svårare övningar.

Det var också roligt när vi hade Individavelbesök i torsdags att få visa våra fina förstakalvare. Och 505 som ju nu har kalvat sex gånger och fortfarande är lika fin! Men idag är jag liksom inte intresserad av kor.

Är helt fokuserad på i morgon.

Erik är prao nästa vecka också. Han sköter sig bra vad jag kan förstå, jobbar på och lär sig också massor. Men i bilen hem är han så trött att han somnar de flesta dagar. Så han får väl sova hur länge han vill idag. Och sitta och hänga vid datorn i lugn och ro...

Jag kom på att det skulle vara roligt att färga det lilla korta ljusa fjunhåret jag har på huvudet cerise. Jag ska ju ändå tappa det snart. Berättade det för Åsa och hon skrattade och sa – JA, då kommer du att se ut som ett påskägg! Det var jättekul, och jag skrattar fortfarande varje gång jag tänker på det. Har färgat en gång nu i måndags men det blev bara ljusrosa och alldeles för mesigt, tyvärr. Ska försöka igen. Här hemma är det ingen som fattar det roliga...

__________________________________________________________________________