I går kväll var vi ju på hundklubben Johan och jag för upptakt till viltspårkursen. Det var riktigt inspirerande. Johan ser fram emot spårandet, han vill få vara stolt över Zelda. Det tror jag absolut att han kommer att få vara också, det där med att spåra är ju inget som är besvärligt för henne, och vi har förberett henne rätt. Johan tycker att det är särskilt spännande att vi ska droppa BLOD i spåret. Det tycker säkert Zelda också. Och bara detta att få ut Johan i skogen en hel förmiddag lite då och då är ju värt alltihop. Och så är det ju roligt att göra något tillsammans. Vår målsättning är att någon gång vara med i en tävling! Kanske redan till hösten.

Jag berättade för kursledaren att jag genomgår en cellgiftsbehandling och kommer att missa vissa kurstillfällen. Det visade sig att hon hade gått igenom detta för ca 15 år sedan. Då fick man ju inte så mycket illamåendetabletter så hon kom fortfarande ihåg hur fruktansvärt det var att kräkas och kräkas. När vi pratade om det så kom en tjej som stått i närheten fram och berättade att hon just hade genomgått samma behandling. Hon har årsdagen av operationen på torsdag. Jag hade ju sett att hon var väldigt korthårig och alldeles jämnt över huvudet, så jag blev inte förvånad. Hon hade haft två tumörer precis som jag, och två smittade lymfknutor, också som jag. Och hon hade fått 4 EC och 4 Taxotere, precis som jag. Hon sa att hon fortfarande har mycket jobbigt med smärtorna i benen efter Taxotere. Hon ska snart börja jobba nu och undrar hur hon ska orka...Vi var glada över att träffas båda två tror jag. Så det blir ju en extra dimension på den här spårkursen, hon går den mycket för att hon behöver komma ut och göra något roligt sa hon. Det finns medsystrar överallt..

____________________________________________