Idag har jag varit och vaccinerat Lilla My. Hon har det verkligen jättebra och är lagom tjock men förstås med en rejäl buk där fölungen ligger och växer till sig. Ska bli gosigt med ett litet russföl. Och så är det  verkligen kul att de uppskattar henne och även är intresserade av att ta föl. Hon är tydligen av god stam så det är ju väldigt kul att hon får avkomma. Russen är en gammal ras som bör leva kvar tycker jag.

Detta med föl är lite extra känslosamt för mig. Jag har förut tänkt att en av de saker jag kommer att sakna när jag sitter på "hemmet" är att få gosa ner fingrarna i en tät solvarm fölpäls. Nu kanske jag aldrig blir så gammal att jag kommer till något ålderdomshem, men jag får ändå uppleva denna exklusiva njutning en gång till. Men Yoras sista föl fick jag aldrig träffa. Ironiskt nog tutade telefonen till med ett sms just när jag skrev detta, det var Agria som påminde om att de har ett förmånligt erbjudande om fölförsäkring just nu. De borde allt kolla först vart de skickar sådant, de har ju själva betalat ut ersättning för det avlidna stoet!

Mötet igår om Johan gick riktigt bra, Göran var engagerad och frågade mycket och vi fick reda på att deras uppdrag att hjälpa Johan nu sträcker sig tills han blir arton år. Vi kan få stöd med olika saker genom dem, om han blir deprimerad t.ex Jag ska bestämma tid med arbetsterapeuten och få hjälp med hur man kan utarbeta planer för att hjälpa Johan att sköta sin hygien ordentligt, det är det som känns mest akut.

De ringde nyss från skolan och var oroliga för Johan för att han hade suttit i bänken och svimmat! Han hade förnekat själv att han hade varit avsvimmad, men han var okontaktbar en stund. Tydligen hade en kille sagt till honom att han skulle sitta stilla, och då satt han så stilla att han svimmade. Men nu mådde han bra igen. Det var skolsköterskan som ringde och hon hade kollat blodtryck och puls och sa att det var OK. Han har ju lätt för att svimma, det har hänt förr när han har stått blickstilla. Men han svimmar ju också lätt när han är sjuk så jag sa att jag kommer och hämtar honom efter lunch så han inte behöver vara med på idrotten ifall han håller på att bli sjuk. Lite orolig blir man ju faktiskt..

__________________________________________

Bättre och bättre dag för dag... Snart är jag nästan normal! Skönt. Jag måste jobba lite i nästa vecka, har några besök som måste göras. Och i morgon ska jag vaccinera Lilla My. I eftermiddag ska Göran och jag på möte på barnhabiliteringen. Det är en uppföljning efter utredningen. Jag har stora förhoppningar på att det är nu vi ska få veta hur vi ska göra framåt för att kunna hjälpa Johan på bästa sätt. Hoppas verkligen det blir bra, nu när jag för en gångs skull lyckas få Göran med mig in också. Han hoppar inte precis jämfota av glädje när man föreslår att han ska prata med en psykolog. Första gången var när vi skulle träffa en kurator efter att vi fått reda på att Erik var hörselskadad, hon lutade sig mot Göran och lade sin hand över hans och frågade med darrande röst "hur känns det". Detta första intryck har sedan lagt hinder ivägen för honom många gånger. Men jag vet ju att det är bra folk därinne så jag är inte så orolig.

Igår när jag pratade med far så var han väldigt förtjust över effekten Tyrkisk Peber hade på svampen. Han berättade att han hade medverkat i en studie där de hade utvärderat effekten av nystatin (som är den verksamma substansen i min äckliga gula medicin) på svamp i munhålan hos nyfödda bebisar (tydligen inte helt ovanligt). De kom fram till att det inte hade någon effekt alls. Istället använde de gentianaviolett (som jag tycker är till koklövar). Så nu kan jag med gott samvete slänga min äckliga gula medicin!

I natt har jag sovit dåligt. Jag kom plötsligt att tänka på hur nära det var att jag inte sökte för min knöl i bröstet. Först när jag mailade mammografienheten så skämdes jag för att jag är en så "pipplig" tant, "här kommer hon igen och har hittat en knöl, vi har ju sagt att det inte är någon fara", så kändes det (fast det var tio år sedan och inte samma vårdenhet). Jag tyckte att jag inte hade tid, och att de inte hade tid med såna som jag. Det kunde precis lika gärna ha blivit så att jag hade lagt ner det projektet och bara kört på som vanligt. Den tanken skrämde mig faktiskt väldigt mycket. På sätt och vis har man ju sitt öde i sina egna händer också. Man kan schabbla bort viktiga saker. Fast knölen växte ju så fort så det hade nog inte gått att nonchalera den särskilt länge.

Nu ska jag laga punkteringen på Eriks gamla cykel. Han vägrar att cykla på min nya fina Crescent, den är för töntig! Han får skylla sig själv!

____________________________________________________

Jodå, nu närmar sig våren, idag har Janne sett en stare. Det är hans favoritfågel, skulle stararna utrotas skulle livet inte vara detsamma för Janne. Förra våren byggde Janne och Johan en starholk efter beskrivning som Johan hittat på Internet, och den blev faktiskt bebodd! Erik hängde upp den i en björk som Johan kan se från sitt rum.

Idag har jag slagit på stort och åkt till stan och köpt nya cyklar åt Johan och mig. Nu duger det inte längre att bli skjutsad till skolbussen tycker jag, inte när det är ljust och soligt och vägen är torr och fin. Lite motion är ju heller inte fel. Johan visade mig i morse ett schema om levnadsvanor han har fyllt i som tema på idrotten. Som rörelse/träning har han fyllt i TV-spel varenda dag! Dessutom har vi ju ätit mycket köpepizza och annan färdigmat eftersom jag har varit rätt risig. Gissa om jag känner mig som en lyckad mamma?? Erik får använda min cykel, eller sin gamla, för jag tycker mig ha hört något mummel om moped från Göran och Janne. Han fyller ju snart femton, bevars.

Idag på morgonen kom de och hämtade tjurkalvar, det var skönt, nu blev en box tom och vi ska gödsla ut hela den avdelningen. Så jag ska gå ut och hjälpa till att flytta kalvar (och se till att det blir som jag vill ha det...). Nu har vi bara en kalvning kvar i vår, det är 617 som ska kalva i april. Egentligen brukar vi inte låta någon kalva så sent på säsongen, men 617 är ett specialfall, vi tyckte det var så synd att inte få ha henne kvar så vi seminerade henne en sista gång mitt i sommaren, efter att vi redan hade gett upp hoppet om henne. Tänk, den chansen tog hon!

Sedan börjar nästa säsong i juli. Det är faktiskt väldigt skönt att ha säsongskalvning. Visserligen blir det väldigt intensivt när de kalvar som mest, men det är skönt så här års att kunna tömma kättarna och tvätta dem. Och skönt för Janne att inte ha en massa kalvar att ge mjölk året runt.

_____________________________________________________

Förgiftningen sitter fortfarande i men liksom igår kan jag i alla fall gå omkring och göra saker. Jag är öm under fotsulorna. Precis som en fånghäst är jag för tung för att bära min kropp på de ömma fötterna, så jag går med mjuka tofflor inomhus. Benen är domnade, magen svullen och fylld med samma svaga illamående som har suttit i hela veckan. Jag hoppas man blir bättre än såhär, med det andra giftet var jag till slut helt normal innan det var dags för nästa dos. Men detta är ändå uthärdligt. Om jag bara tar det lugnt så orkar jag en hel del, har börjat tvätta och dammsuga. Tur att inte detta hände när barnen var små, jag minns vilken katastrof det blev i huset om jag inte hade tvättat på tre dagar... Många på forumet har drabbats av detta medan de har mycket små barn och de har det verkligen väldigt mycket jobbigare än jag. Jag kan ju bara gå och lägga mig närsomhelst och det gör jag också, för tröttheten kan komma över mig väldigt plötsligt.

Nu till något annat: Tranorna har kommit! Det är roligt och ett tecken på att våren är på väg, eller hur? Förra året hade vi två (ibland var de tre) tranor som höll till på Källgärdet hela dagarna. På kvällarna flaxade de bort till den grunda sjön bakom Ängen. Och nu har de alltså kommit tillbaks. Det är vackra fåglar tycker jag, och så gillar jag deras vildmarksläte. Det lätet påminner mig om fäboden. Den sommaren hörde jag tranor som höll till på en myr längre bort, men jag såg dem aldrig. Deras vilda läte passade så bra in i den miljön. Där var skogen världen, min lilla gråa stuga var bara ett tillfälligt avbrott, och det var vildmark, fjäll och myrar åt alla håll. Därför känns det lite konstigt att kunna sitta här vid datorn och titta ut genom fönstret och se dessa vilda fåglar på ett helt vardagligt gärde. Förra året dansade de tillochmed. Visst förstår jag att det är en helt annan upplevelse att se femtontusen tranor dansa på samma gång vid Hornborgasjön. Men här kommer de, "våra" tranor, och dansar bara för oss. Det känns speciellt. För några år sedan hade vi tranor på Mossen två somrar i rad, sedan var det tomt ett år innan dessa kom förra året. De som var på Mossen övernattade också där. Då var det någon som sa att de var ungfåglar som ännu inte hade börjat häcka. Jag tänker att det kanske är samma fåglar som nu har blivit vuxna och häckar i den grunda sjön? Det är en fascinerande tanke detta att det kanske är samma fåglar som kommer tillbaks år efter år. Just hit. Ungefär som svalorna som kanske just nu sitter på en noshörningsrygg nånstans i Afrika och tänker på sitt bo i våran lagård.

(5 borttagna "ju", men några måste ju få vara kvar...)

_________________________________________________

Jag köpte tre påsar igår! Det är ett fantastiskt gott godis, och dessutom hade det oanade bieffekter - all svampbeläggningen i munhålan bara frättes bort. Det var verkligen skönt, för jag tycker den gula tjocka medicinen är riktigt äcklig. Så nu vet jag hur jag ska ladda för nästa behandlingsomgång: mycket sånt godis hemma, Voltaren och Panodil, Proviva, bra och lättlästa böcker (för det gick ju faktiskt att läsa, hurra!) och mycket färdigmat hemma.

Idag mår jag mycket bättre. Ska seminera några kor i eftermiddag, och gå en rejäl hundpromenad på förmiddagen. Underbart att det ändå släppte relativt fort.

Erik är hjälte nu, han tog sig ner i tanken och diskade den. Sedan fick vi till slut upp honom också! Vår felsökning var också lyckad, vi hittade felet och kunde ringa servicefirman och tala om vilka grejer de måste ha med sig. Och vi kunde fixa det tillfälligt så gårdagens disk gick bra, så det blev diskat en gång till, efter Erik. Mycket skönt att inte behöva oroa sig mer för detta.

När det gäller Johan så har jag insett att jag måste ta mig i kragen och ge honom lite mer struktur i vardagsrutiner. Jag har tjatat så mycket genom åren om olika hygiensaker, t ex nagelklippning. Nu har vi hittat en nagelsax som han kan använda och så har vi kommit överens om att ska klippa naglarna varannan söndag, udda veckor. Och då fungerar det! Igår hade han klippt fast jag var ute i mjölkrummet och glömde påminna honom. Det är en rutinsak, sa han. Så jag har insett att det är min uppgift att hjälpa honom lite mer konkret med att lägga upp strategier, att bara tjata är ju meningslöst.

___________________________________________________________ 

Jag tror det börjar vända nu, är inte lika svimfärdig. Nyss gick jag en liten sväng med hundarna på mossen. Visserligen blev jag så trött att det var väldigt långt hem, det går inte precis att sätta sig att vila därute i blötan, men jag tror ändå det var bra. Råd från forumtjejerna är att man ska försöka få lite frisk luft varje dag och det håller jag mig till. Ett annat råd är att inte pressa kroppen för det slår tillbaks. Man får väl hoppas att jag inte gick för långt. Här är vår idag, med vårsol och allt. Men någon glädje vill inte infinna sig. Jag känner mig helt tom. Har försökt tänka på roliga saker som jag skulle vilja göra i framtiden om jag orkar, typ en ridtur med Åsa, delta i jaktprov med Zelda, åka skidor med killarna och sånt. Känns det kul?? NÄ. Tydligen krävs det en viss överskottsenergi nånstans inne i kroppen för att hjärnan ska vilja vara med.

Det finns andra orsaker också till att det inte är roligt just idag. Vi har fått bakterier i mjölktanken. Det har aldrig hänt oss förut. Det beror förmodligen på att den har varit så full på sista tiden, disken har inte klarat alla ställen på insidan av locket. Detta är en katastrof och kostar oss massor av pengar. Och så blir det ingen guldmedalj... Det är dessutom inte så enkelt att åtgärda, just nu är tanken full med mjölk och man kan ju inte provköra disken då. Igår fick Göran tips per telefon av firman som servar tankarna om hur man kan kolla så det inte är täppt i någon slang genom att trycka på olika knappar. Han försökte men förstod sig inte riktigt på det och jag orkade faktiskt inte engagera mig igår. Men ikväll kommer de och hämtar mjölk och då ska jag försöka hjälpa till. Dessutom måste tanken diskas invändigt för hand när den är tom. Luckan är jätteliten, ingen av oss vuxna kommer i och framförallt inte ur... Det blir väl Erik som får krypa ner.. Inte något kul äventyr men han har lovat att försöka. Johan är ju mindre men det blir svårt för honom att diska ordentligt. Vi får väl se hur det går... De kommer inte och hämtar mjölken förrän sent på kvällen så det är fråga om nattarbete detta. 

Gullan har trampat sig på en spene och fått juverinflammation. Alla sörjer, det är något särskilt med Gullan och så är det Johans ko. Men det växer en "snäll" streptokock så hon kan kanske bli bra. Jag får berätta mer om Gullansläktet en annan gång.

Om jag orkade så skulle jag åka till tätorten idag bara för att köpa godis, jag blev så otroligt sugen på Turkisk peppar. Jag kom att tänka på att Catharina sa att det var så gott under Taxoterebehandlingen och genast jag tänkt tanken kände jag hur perfekt det skulle vara. Men då har jag i alla fall något att se fram emot...! Det var ju bra att det infann sig en positiv tanke till slut!

(mor - borttagna "ju" är idag 5 till antalet)

______________________________________________

och värre blir det. Och jag tycker inte det känns trevligt att sitta här och vräka ur mig alla detaljer om hur dåligt jag mår varenda dag. Inte orkar jag det heller förresten. Måste bara tacka Ellen och Carolin för att ni skrev så gulligt till mig, tårarna flödar nu, ni är såna toppentjejer. Idag fortsätter jag att dricka mycket vatten, sova och vila och vänta på att tiden ska gå.

____________________________________________________________

Värken i benen är bättre, idag är tröttheten värst. Går jag uppför trappan så måste jag genast sätta mig ner så jag inte svimmar.... Idag är det nog sängläge som gäller.

Igår e-m ringde kontaktsköterskan och undrade hur det går. Jag gnällde på värken och hon sa att jag ska ta två Panodil och en Voltaren var tredje timme. Det gjorde jag sedan fast inte gjorde det så stor skillnad. Jag fick åka till affären för jag hade inte Voltaren men det hade inte de heller. Katrin kom med en som hon själv hade kvar!

Sköterskan sa också att inte alla får sådana här muskelsmärtor men det är inte ovanligt och brukar gå över efter 4-5 dgr fast blir bättre vartefter. Hon frågade om trötthet också men igår var jag ju inte såhär trött så jag sa att det var värre med den förra cyton. Svamp i munnen får alla, det visste jag ju, men det är bara äckligt fast det gör så att maten smakar illa förstås. Det står jag ut med. Fast jag glömde fråga ifall man ska svälja eller spotta ut svampmedicinen, får väl läsa på. Jag har ont i halsen också, det är väl blåsorna som börjar komma.. det är bara att pricka av biverekningarna vartefter..

Nu på morgonen ringde Johanna, hon som har Lilla My men jag orkade inte svara. Jag kan ju ringa henne senare. Det är väl dags för stelkrampsvacc nu. Hoppas inte det är ngt annat problem. Ska bli kul med det lilla fölet i vår, fast just nu orkar jag inte bry mig alls... Nu handlar allt bara om att orka igenom den här veckan.

____________________________________________________________