Idag har jag faktiskt jobbat en liten stund, jag har gjort ett Avstämningsbesök för delegerad behandling. Förnyat kontraktet och faktiskt lyckats skriva in det hela i journalprogrammet på rätt sätt!! Det har jag aldrig förut haft tid (ork?) att lära mig att göra ordentligt, så då har jag ju varit duktig idag, eller hur?? Dessutom fick jag te och en trevlig pratstund med djurägaren, en kvinna som också varit noga att höra av sig då och då och höra hur jag mår, och som också hade mycket funderingar omkring detta med Asperger. Och så upptäckte vi att vi har ett gemensamt problem i detta att vi tycker att det är jättetråkigt och besvärligt att behöva laga mat till familjen varenda dag. Det är faktiskt ett problem för mig, men jag har liksom trott att alla andra bondhustrur gör det med vänsterhanden helt utan besvär. Det ställs ju liksom högre krav på mathållningen när folk jobbar hemikring och inte kan köpa dagens lunch. Min familj har ju visserligen inte så högt ställda förväntningar, men det är ändå svårt tycker jag. Skönt att få veta att man inte är ensam i detta (heller)... Man är kanske helt enkelt inte så ensam som man tror med sina bekymmer, och det känns alltid bra att få dela.

Jag har också seminerat 609, (med Sammy), det är ju roligt att hon är i form igen. Hon är så hög och djup så Lennart fick leta upp en kutterspånsbal åt mig att stå på för att jag skulle nå ordentligt!

 577 äter inte. Hon har inget pling i löpmagen, ingen feber, inte acetonemi, så jag har ingen aning om vad som är fel. "Nåt vajsing med levern" blev den avancerade diagnosen. Hon var lite konstig förra säsongen också, vissa dagar lät hon helt enkelt bli att producera mjölk och andra dagar var hon i toppform. ´Så det är "nåt vajsing". Vi kommer inte att seminera henne.

I går var jag på besök hos en "väninna" (lite fånigt ord tycker jag, svårt att passa in på denna trevliga och rejäla kvinna). Det är så skönt att få promenadsällskap! Jag fick också se deras fina lösdriftslagård, med Robot och allt. Jag tror ju att man blir lycklig om man bara får bygga en lösdrift med robot... eller kanske om man får bo vid en sjö... Det sa jag en gång när jag var på besök på en tacka på en fårgård med idylliskt läge. Djurägaren skrattade rått -"haha, ja just det, när det strular i äktenskapet då går vi bara ner och sätter oss vid sjön så blir allt bra igen!!"  Det är kanske inte så enkelt? Det kanske inte hjälper att gå ut och sätta sig i lösdriftslagårn heller? Men jag måste ju ha något att fantisera om... Inte för att det är realistiskt egentligen, vi kommer ju inte att orka hålla på med korna mer än något år till. Vi tar ett år i taget och det har vi gjort länge nu. Och som mjölkpriserna bär sig åt så får man ju vara innerligt tacksam att man inte har gjort någon stor investering i ny lagård!

I kväll ska jag återigen åka på fikaträff med forumtjejerna. Just nu när jag mår bra känns det inte lika angeläget, men vi har alltid mycket att prata om fast vi inte alls känner varandra egentligen. Återigen detdär med att dela sina bekymmer och erfarenheter - det lättar bördan.

______________________________________________

I går kväll var vi ju på hundklubben Johan och jag för upptakt till viltspårkursen. Det var riktigt inspirerande. Johan ser fram emot spårandet, han vill få vara stolt över Zelda. Det tror jag absolut att han kommer att få vara också, det där med att spåra är ju inget som är besvärligt för henne, och vi har förberett henne rätt. Johan tycker att det är särskilt spännande att vi ska droppa BLOD i spåret. Det tycker säkert Zelda också. Och bara detta att få ut Johan i skogen en hel förmiddag lite då och då är ju värt alltihop. Och så är det ju roligt att göra något tillsammans. Vår målsättning är att någon gång vara med i en tävling! Kanske redan till hösten.

Jag berättade för kursledaren att jag genomgår en cellgiftsbehandling och kommer att missa vissa kurstillfällen. Det visade sig att hon hade gått igenom detta för ca 15 år sedan. Då fick man ju inte så mycket illamåendetabletter så hon kom fortfarande ihåg hur fruktansvärt det var att kräkas och kräkas. När vi pratade om det så kom en tjej som stått i närheten fram och berättade att hon just hade genomgått samma behandling. Hon har årsdagen av operationen på torsdag. Jag hade ju sett att hon var väldigt korthårig och alldeles jämnt över huvudet, så jag blev inte förvånad. Hon hade haft två tumörer precis som jag, och två smittade lymfknutor, också som jag. Och hon hade fått 4 EC och 4 Taxotere, precis som jag. Hon sa att hon fortfarande har mycket jobbigt med smärtorna i benen efter Taxotere. Hon ska snart börja jobba nu och undrar hur hon ska orka...Vi var glada över att träffas båda två tror jag. Så det blir ju en extra dimension på den här spårkursen, hon går den mycket för att hon behöver komma ut och göra något roligt sa hon. Det finns medsystrar överallt..

____________________________________________

Idag har vintern återigen övertaget över våren och det är kallt, snöigt, grått och trist.

Flera som har läst min blogg har uttryckt sin beundran för att jag är så duktig och orkar så mycket. Det är en missuppfattning. Jag är inte alls särskilt duktig. För det första så är det inte så att jag står ut med de här behandlingarna, det finns minsann stunder när jag inte står ut. Men man har ju inte mycket att välja på. Det är bara att vänta på att tiden ska gå. För det andra så är jag inte alls duktig med att orka göra saker heller. Jag gör nästan ingenting, fast jag mycket väl skulle orka, i alla fall den här veckan när jag mår bra. Inte var jag särskilt duktig förut heller, innan jag blev sjuk. Jag var en rätt dålig veterinär, och slarvig med papper och journaler. Jag hade stora högar med "borde-göra-snarast". Jag orkade inte städa, huset är förfallet och det har inte hänt bara sedan i december. Vissa fönster har jag inte tvättat på många år! Jag är egentligen en stor bluff, jag är en ganska lat människa. Den stora skillnaden nu mot innan jag blev sjuk är att nu behöver jag inte ha dåligt samvete. Varken jag eller min omgivning tycker att jag borde orka en massa saker. Alltså är det egentligen inte synd om mig utan snarare mår mitt lata jag i hemlighet bra av att få ligga på sängen och läsa stora delar av dagen....

Bara så ni vet....

En annan sak som gör att det inte är synd om mig är att det är så många som bryr sig om mig. Folk hör av sig och undrar hur jag mår. Senast idag ringde Lotta och undrade ifall jag behöver fler böcker! I morgon ska jag till I-B och promenera och dricka grönt te. Detta har jag egentligen inte alls förtjänat, jag tror aldrig att jag har gjort mig besvär med att bry mig om mina medmänniskor när de har behövt det... Man kan ju hoppas att den här cancerupplevelsen har förändrat mig åtminstone i det avseendet.

Den har gjort mig mindre benägen att reta mig på småsaker. Fast det gjorde jag nog inte så mycket förut heller? Och så har jag börjat tänka mycket mer på att jag borde ordna livet så att det blir lite mer kvalitet på den tiden som är kvar, man vet ju aldrig när/om återfallet/metastaserna kommer. Men jag har inte kraft att egentligen göra något, och inte vet jag riktigt vad det är jag vill heller... Men jag vill åka till Afrika med killarna, kanske nästa vinter?

___________________________________________

”Veckans kofamilj” handlar denna veckan om Spira. Kon på bilden är 638 Spira. Spira-familjen är bruna kor. Liksom Gullan kom den första Spira till gården som en dräktig kviga, inköpt hos en granne som sålt korna. Denne granne hade haft drygt 20 kor, i en lagård av äldre modell, med träinredning. När Astrid Lindgren fick en djurskyddslag i 80-årspresent blev det plötsligt olagligt att ha kor i bås som var 2 cm kortare än lagstadgat. Några år kunde man få dispens men sedan var det tvärstopp. För de små gårdarna i skogs- och mellanbygd var det inte realistiskt att bygga om lagårn, ofta var djurägaren i 50-60-årsåldern och ingen tänkte ta över. Därför blev den nya djurskyddslagen dödsstöten för de små gårdarna i skogsbygden. De försvann alla under loppet av några få år. Det var en deprimerande process och jag undrar fortfarande om Astrid Lindgren var medveten om vad ”hennes” fina lag medförde. Det kan väl inte ha varit så hon tänkte? Visserligen skulle väl de gårdarna inte ha varit kvar nu i alla fall, med det låga mjölkpriset och dyra fodret kan ingen driva mjölkproduktion med så få kor. En och annan mjölkgård finns kvar i skogsbygden, då handlar det om någon ovanligt driftig människa som arrenderar alla grannarnas nedlagda lantbruk och har byggt en ny lagård. Skuldtyngda kämpar de och hoppas att det ska ordna sig till slut.

Vår granne sålde i alla fall korna och behöll kvigorna, seminerade dem och bjöd ut dem till försäljning året efter. Vi skulle köpa dem tillsammans med en annan granne. Vi skulle välja varannan. Eftersom Janne hade fastnat för en av dem och absolut ville ha henne så fick den andra spekulanten välja både nummer två och tre innan de började med varannan. Jag har försökt pressa Janne på hur han redan då kunde veta att 495 Spira var en så bra ko, vad var det han såg hos henne? Hennes pappa var en ungtjur, Sjöbredared, och hon hade inga särskilda meriter. Janne kan inte svara på vad det var, han tyckte nog bara att hon var grann.

Han hade rätt i alla fall, 495 Spira var en ovanligt duktig mjölkko. De andra kvigorna vi köpte då var helt värdelösa. 495 var låg och bred över korset, ett juver som blev lite för djupt med tiden, men med bra produktion och mycket bra halter av fett och protein. Hon var lite hårdmjölkad, och ganska svår att få dräktig. Tyvärr hade hon också höga celltal större delen av sitt liv, men eftersom hon mjölkade såpass bra så fick hon vara kvar ändå. Hon kalvade fem gånger och fick fyra kvigkalvar.

När hon kom till oss var hon dräktig med Backgård. Den dottern hette 442 Spira och var en stor ko som mjölkade jättemycket. Tyvärr var hon ful, alldeles för krokhasig, så hon var ju inte aktuell som tjurmoder fast hon med tiden fick ett mycket högt index. Hon var också väldigt svår att få dräktig, så den enda dottern vi har efter henne är efter en ungtjur, 2190 Svista. Hon heter 638 Spira och är nog den finaste SRB-ko vi någonsin har haft. Hon gör allt rätt, tar sig dräktig på första inseminationen, mjölkar runt 13000 kg om året, har alla provningar med bästa juverhälsa, äter och mjölkar utan krångel. Man kan stå och titta på henne och bara förundras över att en ko kan vara så fantastisk...Hon är i år dräktig med G Edbo. Hon har en dotter e. J Valon.

495 fick sedan en dotter, 515 Spira, efter en ungtjur som hette 1565 Svista. Det var en lustig ko, hon var liksom ett nummer för liten. Hon såg ut som en riktig ko fast i miniatyr. Hon mjölkade ju inte så mycket, men hon behövde inte heller lika mycket mat. Per kilo kroppsvikt hade hon nog ingen dålig produktion. Lennart kallade henne ”baggen” eftersom hon var så liten. Henne hade vi inte kvar så länge men hon fick en dotter och den sålde vi på export till Turkiet. Det var en av de första SRB-kor som fick komma in i Turkiet. Hennes pappa var en ungtjur som senare blev avkommebedömd med mycket gott resultat så man får hoppas att hon inte skämdes för sig.

Nästa dotter 495 fick hette 565 Spira. Hon var efter Eugen, en ungtjur som var resultatet av en kombination av en av de bästa kanadensiska ayrshirekorna och svensk SRB. Hon var stor, även hon lite krokhasig och lite hårdmjölkad. Men hon mjölkade väldigt bra, som de flesta Spira. Hon var en av mina absoluta favoriter. När hon utgick ur besättningen så var det för att hon blev för dålig i benen. Hon har också en dotter efter J Valon. Kanske dumt att jag tog honom till Spira-korna eftersom han inte har så bra nedärvning på ben han heller. Fast de ser inte så tokiga ut än i alla fall. 565 har också en dotter e. Tålebo, det tror jag var en bra kombination.

Den sista dottern 495 fick heter 594 och är efter 1203 Soukolo. Hon är en typisk Spira, hårdmjölkad och med bra halter. Tyvärr har hon inte särskilt mycket mjölk (det har de ju inte med den pappan...), men hon får vara kvar i alla fall, det är ju ändå en Spira.. Hon har bara fått tjurkalvar.

Sådär, nu har jag presenterat hela Spira-familjen på en enda gång. Så då behöver jag inte hålla på och tjata om Veckans kofamilj hela veckan. Men om jag orkar så ska jag berätta lite om Spira-döttrarnas olika rymningar. De har nämligen varit riktiga utbrytardrottningar nästan allihop.

_____________________________________________

Nu är det en vecka kvar. Om ni undrar hur jag tänker använda den här må-bra-veckan så blir svaret: inte alls! Jag ska bara vila och gå hundpromenader. Kanske cykla till affären. Kanske tvätta ett fönster - vem vet? Eftersom min förra måbravecka i stort sett gick åt till Johans utredning, och nästa måbravecka kommer att bli rätt intensiv för jag har en hel del jobb att göra då, så ska jag nu passa på att enbart samla kraft.

Igår tog jag upp en älgklöv ur frysen (jag har ju en liten box på magasinet där vi har foderprover och sånt...) och idag har Johan och jag varit i skogen och lagt ett spår. Johan kommenderade mig att stå kvar vid starten så jag inte skulle förstöra doften, och så lade han spåret själv. Kul! Det ligger till sig nu, om en timme ska vi dit med Zelda och testa om hon klarar det. Johan är ganska engagerad faktiskt. I morgon börjar vår Viltspårkurs på hundklubben med teorikväll, och jag tänkte att det skulle vara bra att peppa oss lite inför kursstarten.

Våren fortsätter att närma sig. Tjälen har nu släppt så att vattnet har sjunkit undan på gärdena. Det börjar torka upp på tilten. Harven är redo, med vända spetsar och allt, men ännu är det ju ett bra tag kvar. Vi har mycket att vårså i år, det blev inget höstsått. På något konstigt vis är det mitt fel, eftersom jag blev sjuk. Jag som aldrig någonsin har tagit ett handtag för höstsådden.. jag tror att det rent mentalt blev för mycket för Göran, han orkade liksom inte göra någon kraftsamling. men det ordnar sig nog, i lördags kom en granne och hälsade på, och det visade sig att han hade rågvete till salu. Så vi ska nog klara nästa vinter.

____________________________________________________

544 Gullan, e. Gubbilt, kallades först för Lillgullan, men när 250 blev Gammelgullan så blev 544 den ”rätta” Gullan.  Hon är en enastående mjölkko, och lika anspråkslös och lättskött som sin mor. Hon har också den typiska Gullanfärgen, helsvart med fyra vita strumpor. Hon har kalvat fem gånger och hittills haft alla provmjölkningar i juverhälsoklass 0-2! Men nu har hon ju tyvärr drabbats av ett spentramp som ledde till juverinflammation. Hon har fått antibiotika och svarade bra på det så det finns hopp att hon blir helt bra igen. Hon har fortfarande karens på mjölken, det är sista dagen idag så i morgon får vi leverera hennes mjölk igen. På fyra år och fem månader har hon i snitt producerat 13 182 kg mjölk (ECM). Hon har ett relativtal på 132 för kg smörfett, och 122 för kg protein. Hon har enbart fått tjurkalvar! Men det är ju inte för sent, snart är det dags att seminera henne igen, det är bara att fortsätta hoppas.

680 Gullan, e. Puck, Gullvivan kallad, var Gammelgullans sista kalv. Vi hade stora förhoppningar på henne. Visserligen har vi inte haft någon Puck som har blivit bra, några har dålig juverhälsa, någon fick vi skicka för hon hade så brett mellan framspenarna att det inte gick att mjölka henne. Och 680 Gullan är tyvärr inget undantag, hon är visserligen frisk och vacker (Juver 80, ben 80, kropp 82, helhet 81), men hon mjölkar inget. Något bättre har det blivit med tiden, hon har nu kämpat sig upp i en medelmjölk på 30 kg per dag, knappt godkänt. Man får hoppas att det blir bättre i nästa laktation, anlagen borde ju finnas där. Hon är dräktig med en ungtjur i år. Men hon fick faktiskt en kvigkalv i somras, den heter 762 och är efter Ricky. Den kalven är nu ett halvår gammal och riktigt vacker, fast den är vanligt svartvit och ser inte ut som en Gullan med de vita strumporna som Gullan brukar ha.

Varning, detta är ett inlägg i "Veckans kofamilj" och handlar bara om kor. Det "rätta" inlägget idag heter "Mumintroll"....

Berättelsen om Gullan börjar på 90-talet när en gård några mil härifrån sålde alla sina kor. Korna skulle åka ända till Norrland, mer än åtta timmar, så det krävdes en officiell veterinär för att besiktiga lastbilen och godkänna färdplanen med planerade vilopauser osv i samband med avfärd. Jag var där med min runda stämpel. Jag minns hur Ulla grät och grät. Jag tyckte också det var väldigt sorgligt, de hade ju haft en fin besättning.

Något år senare såg Janne en annons i tidningen ”tre dräktiga kvigor till salu”. Det var i samband med att vi skulle bygga ut lagårn så Janne och Göran bestämde sig för att åka dit och titta. Johan fick följa med. Förmodligen hade jag jouren och hade Erik med mig, vi brukade göra så, jag kunde inte ha båda killarna med mig och Göran ville inte ha båda hemma.

De bestämde sig omgående för att de ville ha två av kvigorna, men den tredje var de inte så sugna på. Hon var efter Häradsköp. Vi hade seminerat nästan enbart med Häradsköp i två år, och började tröttna på honom. Dessutom visste vi ju inte ännu ifall det verkligen var en så bra tjur som det verkade, vi hade ingen som hade kalvat än. Lite smutsig var hon också. Men Ulla vände sig till lille Johan, knappt två år, med blöja och barbent i för stora gummistövlar: ”Tycker du inte att ni ska köpa den här också? Hon har ju så fina vita strumpor!” Jo, det tyckte Johan absolut. Så då blev det så, Gullan fick följa med hon också. Därför är Gullansläktet Johans kor.

Denna första  Gullanko, 250 Gullan, var helsvart med fyra vita strumpor (det var såklart korsning längre tillbaks). Hon var så snäll och lättskött att alla gillade henne. Enda gången hon gjorde något väsen av sig var de åren då vi blandade HP-massa (strimlade syrade sockerbetor) i ensilaget. Om det då någon gång hade missats, t ex för att balen var frusen och inte hade hunnit tina, då upphov Gullan sin röst och protesterade högljutt. Hon blev med tiden lagårns äldsta ko, och hon var aldrig sjuk. Hennes enda svaghet var att hon hade dåliga, lite mjuka, klövar. Sommartid hände det mer än en gång att jag fick ta fram hovkniven och gröpa loss en sten som fastnat i klöven. Vi trodde nog att hon skulle komma upp i 100 ton producerad mjölk, en magisk gräns för kor. Men när 250 Gullan, som då kallades Gammel-gullan, hade fått sin åttonde kalv orkade hon plötsligt inte längre. Hon fick dåliga ben och dålig juverhälsa. Så efter att ha producerat 86544 kg (ECM) mjölk så åkte Gullan till slakteriet, sörjd och saknad.

Gullansläktet har tyvärr den egenheten att de nästan bara får tjurkalvar. En av Gullans tjurkalvar, Gulliver, e. Gothem, blev såld till en granngård där han tjänstgjorde som avelstjur. De var ute efter långlivade djur med bra halter fett och protein, och det borde han ju ha kunnat ge upphov till. 250 Gullan fick två döttrar, 544 Gullan (e. Gubbilt) och så, som sin allra sista kalv, 680 Gullan (Gullvivan kallad) e. Puck. Men om dem får jag berätta en annan dag. Det heter ju ”Veckans kofamilj” så jag måste ju hålla igen lite om det ska räcka en hel vecka (kommer det ju ändå inte att göra). Tyvärr har jag inget kort på 250 Gullan. Hon var såklart flitigt fotograferad, men jag har bytt dator och slarvat med att spara bilder så de är försvunna...

Idag har jag njutit av en låång frukost med kaffe och korsord och rostat bröd! Det är så underbart att kunna få njuta av sådant som förut var en självklarhet. Jag tänker på dem som har någon kronisk smärta och aldrig får uppleva lindringen när det släpper för en stund. Som mor säger - en av de underbaraste känslor hon kan komma på, det är när en värk släpper under en förlossning. Lite så är det ju när förgiftningen klingar av. Med det förra giftet så blev det så att när jag kände mig normal igen så kände jag mig superstark, jättepigg och kärnfrisk! Där är jag inte ännu efter den här dosen, jag är fortfarande lite trött, får näsblod hela tiden och måste vila ibland.

Jag var med i lagårn en stund på morgonen för att mjölka de två kvigorna 690 (e. K lens) och 694 (e.Linné) som Göran är så osams med. Jag kom ihåg att ha mjölkningshandskar på mig. Jag har svårt att komma ihåg detdär att jag är så infektionskänslig. När jag får något litet sår på handen så kan jag gå en dag och titta på hur det blir rödare och rödare innan jag plötsligt kommer ihåg att jag inte har något immunförsvar. Men när jag då lindar in det i en sprittuss några timmar så brukar det rätta till sig igen.

Igår ringde de från jobbet och frågade om jag kan hålla ett föredrag i en timme den 16 april. Det är i slutet av nästa period så det borde ju gå. Tyvärr är det samma dag som de kommer från Stockholm för att prata med oss om vårt dataprogram. Men de är nog inte här förrän vid elva, så jag hinner hålla föredraget innan dess. Men det blir en jobbig dag, fast rolig. Hoppas jag i alla fall, det kan ju förstås lika gärna gå åt skogen både med föredraget och mötet... Jag har redan börjat fundera på ifall jag ska ha peruk eller inte den dagen? Jag använder ju aldrig peruken, den kliar och så känns det så bluffaktigt på något vis. Jag är hela tiden orolig för att jag plötsligt ska glömma mig och ta av den för att klia mig på skulten.. Men samtidigt så ser jag kanske trevligare ut med peruk? Nåja, det hinner jag fundera mycket på..

Jag börjar märka av den där svullnaden i kroppen som sköterskan pratade om som biverkning. Inte så att det är jobbigt, men med svullnad ovanpå den accelererande viktökningen så har det blivit så att jag känner mig alldeles rund. Eftersom jag dessutom är nästan helt hårlös så känner jag mig som nån sorts jättebebis. Eller som ett mumintroll kanske? Fast de har kanske vit päls egentligen?

På mötet på barnhabiliteringen i torsdags så pratade vi också om detta ifall man kan ha Asperger av olika "grader". De kunde inte riktigt svara, det finns så många olika varianter. För att diagnos ska ställas så ska man uppfylla några kriterier men inte nödvändigtvis alla. det finns en lista med fyra kriterier där man ska uppfylla ett, och en annan där man ska uppfylla två. Men man kan ju också ha flera kriterier. Och vilka kombinationer man har av de olika kriterierna betyder ju också mycket för hur mycket och vilka sorters problem man får. Men man kan ju också ha tydliga drag av personlighetstypen Asperger utan att man för den skull uppfyller kriterierna fullt ut. Och så är det väl med många av oss, jag t. ex. känner mig ju ganska osocial och med klumpig motorik.. Men när det gäller faktainlärning kan det kanske ofta vara till nytta? Hursomhelst, jag tänkte nu att jag ska bejaka min Asperger och skriva mer om mitt "specialintresse" korna. Nu vet jag ju också att jag har bloggläsare i fjärran land som gärna vill läsa om "mina" kor så då kan jag ju skriva om dem utan att behöva skämmas. Jag tänkte härmed införa temat "Veckans kofamilj". Gullan är först ut. Men för att ni inte alla ska behöva läsa allt om mina kossor så lägger jag det under en annan rubrik..

____________________________________________________