Nu har jag varit och fått behandling. När jag kom in så hade sköterskan stor genomgång med mig hur jag känner det i fötterna. Hon tyckte att jag hade fått så hög dos. Och det är klart, när hon frågade och jag kände efter så har jag ju en hel del myrkrypningar i benen, men det brukar jag ju ofta ha, och fötterna känns lite som att gå på kuddar, men inte alls så att det har oroat mig. Hon blev oroad i alla fall, och gick och hämtade en läkare som undersökte mina fötter och kom fram till att jag hade för mycket känselbortfall så de skulle sänka dosen, jag skulle få 75% av förra gångens dos. Gissa vad de gjorde då?! För att jag inte skulle riskera att få för mycket av misstag så slängde de den tillblandade dosen och beställde en ny mindre från apoteket! Och så pratar de om att landstinget har dåligt med pengar! Jag protesterade förstås och menade att jag skulle ligga precis bredvid hela tiden och kunde vakta påsen och själv ställa över till NaCl när det började närma sig. Det hjälpte inte. Så jag fick ge mig ut på stan några timmar i väntan på ny blandning. Det är väl bra att få en lägre dos, kanske kommer jag överlag lite lindrigare undan då. De sa att man kan få bestående men med smärtor och domningar i fötter och ben om det råkar bli för mycket, och det vill de inte riskera. Man vet ju faktiskt inte ens ifall det är helt i onödan jag får den här behandlingen som ju är för säkerhets skull, det finns ju inget sätt att kolla. Eventuella metastasceller på drift i kroppen är för små för att synas på röntgen. Det konstiga är att när jag gick tillbaks till parkeringen så kände jag tydligt hur domnade mina fötter var, när jag gick dit en timme tidigare hade jag inte känt något konstigt alls...

Jag åkte och köpte lite fler nya böcker. I kyrkan igår hörde vi Stabat Mater. Det var helt fantastiskt, tårarna strömmade bara för att de sjöng så vackert. Vi har begåvats med en fantastisk kyrkokör här i byn. Jag skämdes lite för jag tycker inte egentligen att jag har rätt att vara där. Jag gick ur svenska kyrkan när jag var 18 år, och betalar ju inte kyrkoskatt. Fast det skulle jag gärna göra. Så här ute på landet är det ju väldigt viktigt att det finns en sådan lokal där man kan ha högtidliga ceremonier vid viktiga tillfällen i livet. Den fyller en funktion i bygdesammanhållningen. Då när jag gick ur så var mitt argument att jag ville ta avstånd från kyrkan eftersom jag tyckte att mycket ont har gjorts i kyrkans namn. Egentligen finns det i alla de religionerna som har bara en gud (som säger att han är den ende) ett stort mått av självrättfärdighet som jag ogillar. Fortfarande. Fast nu har jag blivit lite mer ödmjuk och insett att det i större mån beror på den som tolkar religionens budskap än på själva budskapet i sig.

Och så har jag insett den stora betydelsen religionen kan ha i människors liv. De människor t.ex som har gjort så svåra brott mot andra människor att de har förlorat sin självrespekt, de har ingen annan väg ut. När det de har gjort är så jobbigt att det inte hjälper att ligga och ångra och älta det på nätterna för att man inte står ut med att tänka på det, då tror jag att upptäckten att det trots allt finns förlåtelse och kärlek att få kan bli helt omvälvande. Först då kan man sluta med att bevisa för sig själv vilket svin man är genom att fortsätta göra människor illa och istället börja nästa dag som en värdig människa. Tror jag. Och så har jag förstått att för flera av de cancerdrabbade tjejerna på forumet är religionen en stor källa till kraft och kanske tröst? Denna känsla att man inte är ensam utan att det finns en större mening kan nog vara en bärande kraft i livet. Och det kan nog vara en känsla som det är svårt att själv hitta, så då är det ju bra att det finns präster och andra som kan visa möjliga vägar. Själv har jag inget sådant inom räckhåll känns det som. Några få gånger i livet har jag känt det som att vi alla är en del av ett enda stort kretslopp, detta med att energin hela tiden fortsätter vara konstant, den bara ändrar form, då kan jag känna att vår livsenergi är en del av denna helhet. Och också det rent materiella, med alla atomer som hela tiden byggs in i nya konstellationer. Men för att få en sådan känsla måste jag nästan befinna mig ute i skogen, på någon särskild plats med ”helig” känsla, så som Kerstin Ekman beskriver (i boken som jag inte orkade läsa färdigt). Nåja, jag ska i alla fall höra av mig till kyrkan och fråga om jag kan få betala kyrkoskatt så att jag kan gå på vårkonserten utan dåligt samvete...

_________________________________________________