Idag har vintern återigen övertaget över våren och det är kallt, snöigt, grått och trist.

Flera som har läst min blogg har uttryckt sin beundran för att jag är så duktig och orkar så mycket. Det är en missuppfattning. Jag är inte alls särskilt duktig. För det första så är det inte så att jag står ut med de här behandlingarna, det finns minsann stunder när jag inte står ut. Men man har ju inte mycket att välja på. Det är bara att vänta på att tiden ska gå. För det andra så är jag inte alls duktig med att orka göra saker heller. Jag gör nästan ingenting, fast jag mycket väl skulle orka, i alla fall den här veckan när jag mår bra. Inte var jag särskilt duktig förut heller, innan jag blev sjuk. Jag var en rätt dålig veterinär, och slarvig med papper och journaler. Jag hade stora högar med "borde-göra-snarast". Jag orkade inte städa, huset är förfallet och det har inte hänt bara sedan i december. Vissa fönster har jag inte tvättat på många år! Jag är egentligen en stor bluff, jag är en ganska lat människa. Den stora skillnaden nu mot innan jag blev sjuk är att nu behöver jag inte ha dåligt samvete. Varken jag eller min omgivning tycker att jag borde orka en massa saker. Alltså är det egentligen inte synd om mig utan snarare mår mitt lata jag i hemlighet bra av att få ligga på sängen och läsa stora delar av dagen....

Bara så ni vet....

En annan sak som gör att det inte är synd om mig är att det är så många som bryr sig om mig. Folk hör av sig och undrar hur jag mår. Senast idag ringde Lotta och undrade ifall jag behöver fler böcker! I morgon ska jag till I-B och promenera och dricka grönt te. Detta har jag egentligen inte alls förtjänat, jag tror aldrig att jag har gjort mig besvär med att bry mig om mina medmänniskor när de har behövt det... Man kan ju hoppas att den här cancerupplevelsen har förändrat mig åtminstone i det avseendet.

Den har gjort mig mindre benägen att reta mig på småsaker. Fast det gjorde jag nog inte så mycket förut heller? Och så har jag börjat tänka mycket mer på att jag borde ordna livet så att det blir lite mer kvalitet på den tiden som är kvar, man vet ju aldrig när/om återfallet/metastaserna kommer. Men jag har inte kraft att egentligen göra något, och inte vet jag riktigt vad det är jag vill heller... Men jag vill åka till Afrika med killarna, kanske nästa vinter?

___________________________________________

”Veckans kofamilj” handlar denna veckan om Spira. Kon på bilden är 638 Spira. Spira-familjen är bruna kor. Liksom Gullan kom den första Spira till gården som en dräktig kviga, inköpt hos en granne som sålt korna. Denne granne hade haft drygt 20 kor, i en lagård av äldre modell, med träinredning. När Astrid Lindgren fick en djurskyddslag i 80-årspresent blev det plötsligt olagligt att ha kor i bås som var 2 cm kortare än lagstadgat. Några år kunde man få dispens men sedan var det tvärstopp. För de små gårdarna i skogs- och mellanbygd var det inte realistiskt att bygga om lagårn, ofta var djurägaren i 50-60-årsåldern och ingen tänkte ta över. Därför blev den nya djurskyddslagen dödsstöten för de små gårdarna i skogsbygden. De försvann alla under loppet av några få år. Det var en deprimerande process och jag undrar fortfarande om Astrid Lindgren var medveten om vad ”hennes” fina lag medförde. Det kan väl inte ha varit så hon tänkte? Visserligen skulle väl de gårdarna inte ha varit kvar nu i alla fall, med det låga mjölkpriset och dyra fodret kan ingen driva mjölkproduktion med så få kor. En och annan mjölkgård finns kvar i skogsbygden, då handlar det om någon ovanligt driftig människa som arrenderar alla grannarnas nedlagda lantbruk och har byggt en ny lagård. Skuldtyngda kämpar de och hoppas att det ska ordna sig till slut.

Vår granne sålde i alla fall korna och behöll kvigorna, seminerade dem och bjöd ut dem till försäljning året efter. Vi skulle köpa dem tillsammans med en annan granne. Vi skulle välja varannan. Eftersom Janne hade fastnat för en av dem och absolut ville ha henne så fick den andra spekulanten välja både nummer två och tre innan de började med varannan. Jag har försökt pressa Janne på hur han redan då kunde veta att 495 Spira var en så bra ko, vad var det han såg hos henne? Hennes pappa var en ungtjur, Sjöbredared, och hon hade inga särskilda meriter. Janne kan inte svara på vad det var, han tyckte nog bara att hon var grann.

Han hade rätt i alla fall, 495 Spira var en ovanligt duktig mjölkko. De andra kvigorna vi köpte då var helt värdelösa. 495 var låg och bred över korset, ett juver som blev lite för djupt med tiden, men med bra produktion och mycket bra halter av fett och protein. Hon var lite hårdmjölkad, och ganska svår att få dräktig. Tyvärr hade hon också höga celltal större delen av sitt liv, men eftersom hon mjölkade såpass bra så fick hon vara kvar ändå. Hon kalvade fem gånger och fick fyra kvigkalvar.

När hon kom till oss var hon dräktig med Backgård. Den dottern hette 442 Spira och var en stor ko som mjölkade jättemycket. Tyvärr var hon ful, alldeles för krokhasig, så hon var ju inte aktuell som tjurmoder fast hon med tiden fick ett mycket högt index. Hon var också väldigt svår att få dräktig, så den enda dottern vi har efter henne är efter en ungtjur, 2190 Svista. Hon heter 638 Spira och är nog den finaste SRB-ko vi någonsin har haft. Hon gör allt rätt, tar sig dräktig på första inseminationen, mjölkar runt 13000 kg om året, har alla provningar med bästa juverhälsa, äter och mjölkar utan krångel. Man kan stå och titta på henne och bara förundras över att en ko kan vara så fantastisk...Hon är i år dräktig med G Edbo. Hon har en dotter e. J Valon.

495 fick sedan en dotter, 515 Spira, efter en ungtjur som hette 1565 Svista. Det var en lustig ko, hon var liksom ett nummer för liten. Hon såg ut som en riktig ko fast i miniatyr. Hon mjölkade ju inte så mycket, men hon behövde inte heller lika mycket mat. Per kilo kroppsvikt hade hon nog ingen dålig produktion. Lennart kallade henne ”baggen” eftersom hon var så liten. Henne hade vi inte kvar så länge men hon fick en dotter och den sålde vi på export till Turkiet. Det var en av de första SRB-kor som fick komma in i Turkiet. Hennes pappa var en ungtjur som senare blev avkommebedömd med mycket gott resultat så man får hoppas att hon inte skämdes för sig.

Nästa dotter 495 fick hette 565 Spira. Hon var efter Eugen, en ungtjur som var resultatet av en kombination av en av de bästa kanadensiska ayrshirekorna och svensk SRB. Hon var stor, även hon lite krokhasig och lite hårdmjölkad. Men hon mjölkade väldigt bra, som de flesta Spira. Hon var en av mina absoluta favoriter. När hon utgick ur besättningen så var det för att hon blev för dålig i benen. Hon har också en dotter efter J Valon. Kanske dumt att jag tog honom till Spira-korna eftersom han inte har så bra nedärvning på ben han heller. Fast de ser inte så tokiga ut än i alla fall. 565 har också en dotter e. Tålebo, det tror jag var en bra kombination.

Den sista dottern 495 fick heter 594 och är efter 1203 Soukolo. Hon är en typisk Spira, hårdmjölkad och med bra halter. Tyvärr har hon inte särskilt mycket mjölk (det har de ju inte med den pappan...), men hon får vara kvar i alla fall, det är ju ändå en Spira.. Hon har bara fått tjurkalvar.

Sådär, nu har jag presenterat hela Spira-familjen på en enda gång. Så då behöver jag inte hålla på och tjata om Veckans kofamilj hela veckan. Men om jag orkar så ska jag berätta lite om Spira-döttrarnas olika rymningar. De har nämligen varit riktiga utbrytardrottningar nästan allihop.

_____________________________________________