Häromdagen när jag skulle titta till djuren på Lida såg jag att det redan fanns massor av fina mogna blåbär. Sedan dess har jag pratat vitt och brett med alla jag har träffat (=sköterskorna på strålningen, det är de som är "alla jag träffar" numera) om att det blir ett blåbärsår och att det är så konstigt eftersom det var så kalla nätter med frost just när blåbärsriset blommade.

Så idag när jag skulle till Lida igen så tog jag med mig en liten bytta. Men rätt snart insåg jag att de fyra kvadratmeter med "massor av blåbär" som jag hade refererat till inte var representativa för resten av skogen. Det var en orsak till att min bytta knappt fick bottenskyla. En annan orsak var att mina klumpiga cytofingrar ännu inte är lämpade för sådant "finlir", jag tappade nog ungefär vart tredje plockat bär. Dessutom anser jag att om jag nu ska lära mig att njuta av livet så behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag äter mer än jag plockar. Blåbär innehåller ju mycket antioxidanter och det lär ju vara viktigt när man får strålning, eller hur? Och så är det ärligt talat inte lika roligt att plocka åt barnen när de bara sitter framför datorn och säger öööhhh när man frågar om de vill med till skogen och plocka blåbär. Det var annat på den tiden när de satt i mossan och smorde in ansiktet med bär eller rentav plockade själva under ideliga "kom hit mamma, titta, här finns massor!". Den jag mest saknade i skogen idag var faktiskt Jon. Jag skulle kunna tänka mig att han kan lägga ser all sin energi i blåbärslockning en lång stund, och sedan skulle han hitta en massa annat roligt i skogen.

Apropå att njuta av livet så upptäckte jag idag att sommarkänsla också kan skapas av ljud. Ett härligt sommarljud är det där plaskplumset som blir när någon går/hoppar i grunt vatten. Det är ingen skillnad på ljudet ifall det uppkommer när ett barn badar eller när en labrador plumsar runt i ett vattenfyllt lerigt skotarspår i skogen. De lite större barnens plums när de gör "bomben" är ju också ett sommarljud men inte lika avkopplande...

Om någon kommer ihåg 723, kvigan som hade brutit benet och var på bättringsvägen, så kan jag berätta att hon blev bra. Hon har stått inne tills för någon vecka sedan, och har tagit fullt stöd på benet rätt länge. Hon fick provgå på gången i lagårn och var helt ohalt, och då släppte vi ut henne i en liten hage med några loja sinkor. När jag var där för två dagar sedan var hon fortfarande helt ohalt. Och idag när jag var där så har hon gjort något oförsiktigt och står nästan på tre ben igen! Jättetrist. Nu är det nog kört för hennes del och jag känner mig jättedum som faktiskt tyckte att vi skulle släppa ut henne.

Jag måste tacka er alla som läser min blogg och skriver kommentarer. Det är ett stort stöd för mig och gör att jag inte känner mig så ensam i detta. Jag har fortfarande lite kluvna känslor för det här bloggandet, det känns som en väldigt egocentrisk sak att göra. Men det är helt frivilligt att läsa! Och, som sagt, för mig har det varit till stor hjälp.