Idag har jag verkligen varit upp och ner och uppochner. Jag har sagt elaka saker till Göran och till Janne. Jag har städat i gamla stugan i rena ilskan och det blev jag bara argare av för det håller på att bli för sent att rädda den.

I morse hade Johan och jag kommit överens om att vi ska göra en halvtimmes träning han och jag varje dag, antingen simning eller badminton. Men nu på kvällen när det var dags för badminton så vägrade Johan. Och då blev jag arg igen och tvingade honom att sitta på verandan i en halvtimme så han var utomhus i alla fall. Så där satt vi och grät och sedan var jag fortfarande arg så jag cyklade upp till norra skogen. Och grät och cyklade. Men skogar är bra till mycket. Jag vet att jag blev tillsagd någon gång när jag var en arg trettonåring eller så att gå ut i skogen i minst en timme. Och det hjälper faktiskt. Till slut cyklade jag omkull och satt där och grät i mossan. När jag hade gråtit färdigt plockade jag två långa strån med mogna fina smultron och när jag kom hemåt så kom Johan gråtande (jag har inte slagit honom om ni tror det, men jag hotade med max tre timmar dator och tre timmar TV om dagen om han inte går med på halvtimmesträningen) och mötte mig och fick ett strå. Och vi bestämde att göra ett nytt försök med badminton i morgon, hans förslag. Så till slut blev det väl OK i alla fall. Men jag känner mig som en hopplös mamma. Jag räcker inte till. Inte lär jag få till det så han kommer iväg på spelträff i sommar heller. Jag måste nog ta tag i det här med att ansöka om en LSS-person eller vad det nu heter. Det verkar så svårt att få det att stämma med rätt person, helst ska man kanske ha ett förslag men det har jag ju inte.

Jag gissar att kroppen och hormonerna har del i mitt oförutsägbara humör, men det blir jag ju också arg av. Och kom nu inte och tjata om att jag måste vila och vila, jag har ju blivit helt försoffad. Jag tror rentav jag skulle må bättre om jag fick mjölka igen.