Idag har det varit en bra dag. Balarna är hemkörda och det har gått jättebra. Lars-Olov har lastat på gärdet, Janne, Göran och Patrik har kört hem och Erik har lastat av här hemma. Han har gjort en så snygg stapel så alla är imponerade. Alla åt lasange här i trädgården. Utom Johan som nog tyckte det blev för mycket folk, han gick in utan att äta, åkte till hönsen istället och åt senare.

Jag har mjölkat och det har också gått bra. Visserligen svettas jag floder, men ontet i fötterna blir inte så farligt just när man mjölkar för då sitter man ju på pallen allt emellanåt. Jag gillar att mjölka. Det är ett lugnt och trivsamt jobb, det går inte att skynda på och ingen kommer och stör. Tankarna kan strosa omkring lite hur de vill. Hundarna ligger och väntar på att det ska bli klart, och lagårdskatterna går och stryker sig mot dem.

634 Linnea, Snusmumriken kallad, hade ett sår på en spene. Om nu någon händelsevis har memorerat allt jag skrivit om Linnea i Veckans kofamilj så vet ni att de har som sin mest utmärkande egenskap att de har så ömtåliga spenar. Ingen höjdare alltså att försöka mjölka när det är ont. Såret är en reva på sidan av spenen, spenkanalen är inte skadad och prognosen är god. Det skulle alltså gå bra att mjölka. Om man bara fick. I morse försökte jag inte ens. Men nu i kväll kom jag på att jag har kvar av den fina kirurgtejpen. Och med den som skydd så gick hon med på att bli mjölkad. Den tejpen är så kanonbra, den brukar dessutom sitta kvar bra ute på betet så såret får vara i fred för flugorna. 600 Pärla fick en tejpbit hon också, hon har ett begynnande sommarsår på en framspene, likadant som hennes mor alltid fick varje sommar. 600 är dräktig förresten, jag kollade med ultraljudet häromdagen. Jättekul, hon är en fantastisk ko.

I morgon måste jag nog åka till apoteket och köpa mer kirurgtejp. Och så behöver jag något liknande till mina egna sår också. Idag när jag tog av silikonbandaget som jag fick på strålningen så följde ett stort hudsjok med.  Fast inte så illa som det låter, det är bara det översta tunna skiktet som lossnar. Men det gör ganska ont så jag vill ha något på, för att skydda mot infektion också. För övrigt mår jag bra, trött är jag ju men inte sådär obehagligt som jag var på cellgiftstiden utan mer som när man har haft jouren en natt och varit ute sent och inte hunnit sova ikapp. Eller som när man hade småbarn..

Att ultraljuda häst var jättekul, särskilt efteråt. Att få sitta och äta och skratta och känna sig som en i gänget bland de trevliga tjejerna var just vad jag behövde!