Den här gången har jag gräddfil rakt in i vården. Jag ringde och fick tid direkt, den 31/7 ska jag få komma till en läkare på onkologen, och blir det punktion så blir det samma dag. Det blir en intensiv dag, på kvällen ska jag ju åka till Kristianstad med Johan.

Nu blev det verkligt. I och med att jag ringde så har jag erkänt att knölen finns. I ett år har jag nu gått genom Cannorlundalandet – ett landskap som mestadels har varit ren öken. Jag har ju haft den vanliga livet nära inpå. Jag har sett de andra kämpa på med sitt liv och jag har besökt dem ibland. Nu började jag ana den andra sidan. Jag började se hur landskapet förändrades. Kantareller och blåbär har vuxit i skogen bredvid stigen. Jag har börjat se mig omkring och fått syn på en massa jobb som måste göras och jag har undrat hur jag ska orka göra allt. Jag har träffat folk och tillochmed varit på fest. Och nu, när jag funderar på hur jag ska göra för att känna mig lite säkrare i detta vardagslandskap, då får jag syn på ett staket där framme. Och ju närmre jag kommer desto tydligare blir det. Jag tvingas inse att om det inte på något mirakulöst vis finns en grind i staketet som jag bara kan öppna och gå rakt igenom, så måste jag vända och gå tillbaka samma väg igen. Den långa långa vägen genom cancerlandet där benen känns så tunga och dagarna aldrig tar slut. Nej, jag vet, det är mycket som kan hända på vägen som gör att det inte blir nödvändigt. Knölen kanske inte finns, jag kanske bara har inbillat mig? Eller så är det bara en snäll bindvävsknuta. Och det är ju inte någon katastrof, jag kan fortfarande komma tillbaks med samma prognos, vägen blev bara längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...