658 Orsa, e. Gothem, kalvade i natt, en tjurkalv e ungtjuren Brent. det var hennes andra kalv. Hon har ännu inte fått något 305-dagars, för hon blev dräktig så snabbt att hennes första laktation bara blev 302 dagar. men hon lär hamna under 9000 kg ECM, och det är ju inte så katigt. Men snygg är hon (83  på juver, 81 i helhet), och hon ser ut att vara i fin form i år.

Korna går på Stora mossen nu, och vi ska testa att ha dem där nattetid också. Det är långt att hämta dem om de inte kommer hem själva, men vi satsar på att de tänker komma hem. Där är så bra bete, och på Källgärdet är Tommy just nu med grävmaskinen och fixar igenkorkade täckdikesrör. Och de andra hagarna som vi brukar ha som nattbete är så nergnagda nu så om det funkar att ha dem på mossen så är det ju toppen.

I dag efter lagårn så var jag på vårdcentralen och tog blodprov igen. Den här gången gällde det äggstockarna. Om de redan är utslagna så kanske jag inte behöver åka och få det där implantatet (som jag inte kommer ihåg vad det heter) varje månad. Hur de nu kan se det på ett blodprov fast jag både har fått implantat och äter Tamoxifen? Som tur är är det inte jag som jobbar på onkologen som expert på gamla äggstockar!

Nu är det faktiskt ett år sedan jag hittade min knöl. Jag kommer inte ihåg datumet exakt, men jag minns att när jag mailade till mammografienheten så fick jag automatsvar att de hade stängt till den 4 augusti. Men årsdagen för mig blir nog 1 september för det var då jag insåg hur det var fatt, det var då jag var på ultraljud.

Den här gången har jag gräddfil rakt in i vården. Jag ringde och fick tid direkt, den 31/7 ska jag få komma till en läkare på onkologen, och blir det punktion så blir det samma dag. Det blir en intensiv dag, på kvällen ska jag ju åka till Kristianstad med Johan.

Nu blev det verkligt. I och med att jag ringde så har jag erkänt att knölen finns. I ett år har jag nu gått genom Cannorlundalandet – ett landskap som mestadels har varit ren öken. Jag har ju haft den vanliga livet nära inpå. Jag har sett de andra kämpa på med sitt liv och jag har besökt dem ibland. Nu började jag ana den andra sidan. Jag började se hur landskapet förändrades. Kantareller och blåbär har vuxit i skogen bredvid stigen. Jag har börjat se mig omkring och fått syn på en massa jobb som måste göras och jag har undrat hur jag ska orka göra allt. Jag har träffat folk och tillochmed varit på fest. Och nu, när jag funderar på hur jag ska göra för att känna mig lite säkrare i detta vardagslandskap, då får jag syn på ett staket där framme. Och ju närmre jag kommer desto tydligare blir det. Jag tvingas inse att om det inte på något mirakulöst vis finns en grind i staketet som jag bara kan öppna och gå rakt igenom, så måste jag vända och gå tillbaka samma väg igen. Den långa långa vägen genom cancerlandet där benen känns så tunga och dagarna aldrig tar slut. Nej, jag vet, det är mycket som kan hända på vägen som gör att det inte blir nödvändigt. Knölen kanske inte finns, jag kanske bara har inbillat mig? Eller så är det bara en snäll bindvävsknuta. Och det är ju inte någon katastrof, jag kan fortfarande komma tillbaks med samma prognos, vägen blev bara längre.