I natt föddes säsongens första kalv, nu är vi igång igen. 639 Berta kalvade och fick en tjurkalv. Fader till kalven är Tålebo. 639 är korsning, hon är e. Orraryd, och mf är en ungtjur, SLB, som heter Vinketomta. Lustigt nog är kalven svartvit fast den är mest SRB. 639 är en medelmåtta, hon har mjölkat i snitt 10987 kg ECM. Förra året kalvade hon den 7 juli, så hon har ju ett perfekt kalvningsintervall! Hon är frisk och sund men lite hårdmjölkad. Det gjorde inget att det blev en tjurkalv. Hon kalvade i hagen bakom huset, där har man bra uppsikt. De fick gå kvar till eftermiddagen innan vi tog in dem. Kalvkättarna hann bara vara rentvättade i några timmar..

Nu har jag bara fem strålningar kvar! Jag fick de sista tiderna idag. På onsdag är det sista gången och då ska jag också få träffa en läkare och förhoppningsvis få veta mer om vad som händer sedan. Antihormoner vet jag att jag ska få, men inte när eller hur.. 

Jag har fått ett litet sår i huden vid ärret i armhålan. Sköterskorna blev genast ganska oroliga och satte på ett mjukt silikonbandage. Det kanske är vanligt att det snabbt blir värre om det har blivit sår av strålningen?

Av en vän fick jag ett tips om hur man kan få sina problem mer hanterbara. Hon gör en indelning av problemens svårighetsgrad efter hur mycket tid man behöver lägga på att gräma/oroa sig över dem. Det var en bra variant som jag har tagit till mig med hull och hår. Borttappad mobiltelefon - 1 dag. Misslyckad kalvning - 1 månad. Cancer - 1(?) år. Och med den metoden inser jag snabbt att dagens punktering var ett endagsproblem och alltså inget jag behöver lägga så mycket energi på att gräma mig över. Det behöver liksom inte läggas som sten på bördan om ni förstår vad jag menar. Men visst hade det varit roligare att lägga den halvtimmen på att fika med "cancertjejerna". Som det nu blev så missade jag både lunchen med kollegorna på smådjursmottagningen OCH fikat.