Som ni ser på bilden så kom vi lite för sent. Men allt hade ju gått bra och kalven var bara några timmar gammal så den var hanterbar. Den fick åka med mamma hem i djurtransporten. Hela familjen var med på detta, det brukar ju vara lite knepigt att lasta kor på transporten mitt ute i hagen, men allt gick jättebra. Johan och Janne stannade kvar för att hålla kvigan 723, hon med benet (nu bra igen, springer obehindrat!), sällskap medan vi andra åkte hem och lastade av två kor ute på kobetet och mamman och kalven i kalvningsboxen. Sedan lastade vi på en annan sint ko som nu får vara sällskap till 723. Johan och Janne fick väl vänta en halvtimme, men de hade minsann utnyttjat tiden väl, för de hade plockat cirka fem liter kantareller medan de väntade!! Jag är nog gladare för att Johan hade haft en lyckad förmiddag än för kantarellerna, men sammantaget blir det ju ännu bättre!

Kon som kalvade heter 656 Orsa, det var hennes andra kalv. Nej förresten, hon fick tvillingar förra gången, kvigor båda, så hon har fått tre kalvar redan. Hon är e. 8019 Vatebo, en ungtjur som fick +14 i index. På sin första 305-dagarslaktation (man brukar jämföra just på 305 dagar för att ett helt år blir så olika beroende på när de kalvar nästa gång) mjölkade hon 9486 kg ECM. Knappt godkänt. Men jag tycker att en förstakalvare ska mjölka ett kg protein om dagen för att vara godkänd, och hon hade 310 kg på 305 dagar, så det klarade hon ju i alla fall. Hon har ett osymmetriskt juver och var nästan trespent i slutet av sin förra laktation, men nu ser det bättre ut. Hon är snäll och rar. Kalven var en kviga e. Cresten.

Vi har haft en otrolig tur idag, det har inte regnat mer än någon millimeter fast tunga hotfulla moln har svept fram över oss hela dagen. Tänk, det blev kanske en chansning som gick hem detta med ensilagekörningen! Vi fyller bara på det som går i tornet, ca två och en halv ring hade det sjunkit sedan vi täckte senast (det sjunker ihop och packar sig under lagring). Plansilon får vänta tills Janne och Göran kommer hem från Prag.

Nu ska jag åka till Lida och kolla så att vi inte har en kalv där också... Där är två kor som ska få komma hem i morgon.

Och så vill jag gratulera Elisabeth som har blivit farmor idag igen! Och så regnar det på Pampas, Hurra!

Att en så liten knuta kan få mig så sänkt. Jag vågar inte prata med någon om den. Eftersom jag inte kan skriva om det på bloggen så får det ju bli såhär istället. Jag vågade inte ens nämna den för läkaren när jag träffade henne. Men då var den ju så nyupptäckt, jag trodde liksom att det inte var något, att den snart skulle vara borta igen. Och kanske är det bara inbillning. En liten förtjockning i körtelvävnaden bara… som om det inte är just det man fruktar. Fruktar och fruktar, rädd kan jag inte säga att jag känner mig. Trött mest. Jag orkar inte börja om med en ny omgång nu direkt. Jag orkar inte berätta för alla om den. Hur skulle Erik och Johan ta det? Och Göran. Mor. Åsa tror jag faktiskt att jag skulle klara att prata med, hon tål en hel del. Först tänkte jag att jag ska vänta till nästa läkarbesök som tydligen ska vara om ca tre månader. Men jag klämmer på den sådär en gång var tionde minut ungefär, och eftersom den är kvar varje gång så inser jag ju att jag måste göra nån sorts åtgärd. Nu. Annars kommer den att förstöra hela resten av sommaren.  Men den är ju så liten, den är ju inte särskilt troligt att det är något, och hur skulle jag ha kunnat visa den för läkaren när jag knappt hittar den själv?

Jag kanske bara hittar på för att göra mig intressant? För att jag har fått folks uppmärksamhet för en gångs skull nu när jag har haft CANCER. Att jag inte vill vara en vanlig frisk med alla måsten? Att jag hittar den lättare nu beror väl helt enkelt på att den blivit så svullen av allt klämmande? Jag ska kolla om de har drop-in-mammografi. I så fall kan jag ju bara åka dit? Utan att behöva prata med någon. Det vore ju det bästa. Jag vill inte göra punktion, den sitter ju så djupt. Jag vill framförallt inte ha cellgifter igen. Tänk om det här var min sista obehandlade sommar?? Sommar är bara för mycket, det ska vara så underbart hela tiden. Jag kan inte märka att det är något särskilt som är underbart.