Jag vet inte varför men nu har jag blivit sådär ledsen igen. Allt känns fel och hela mitt liv är helt fel. Jag har ju fått en känsla av att jag måste ordna upp mitt liv så att de åren jag har kvar blir optimala. Inte så lätt, jag har liksom inte kraften. Inte vet jag riktigt heller vad det är jag vill. Jag har gråtit flera gånger idag utan att riktigt veta varför. Kanske bara för att jag är så trött. Det går ju inte att sova om nätterna i den här värmen. Jag kunde inte köpa köttfärs i affären för jag höll på att börja tjuta när det inte var någon vid köttdisken! Var tvungen att gå därifrån.

Nu ikväll börjar det i alla fall kännas bättre. Det har åskat och varit strömavbrott så killarna och jag har spelat alfapet och femkort. Jag har vänt uppochner på hela kontoret på jakt efter det Mycket Viktiga papper där den nya koden till CDB-registreringen stod. Nu är det alldeles städat här på mitt skrivbord - en härlig känsla.

 Min mobiltelefon som jag tappade bort i torsdags verkar inte komma tillrätta - jag har letat över hela stan flera gånger. Den gled nog ur fickan när jag provade sandaler i en skoaffär. Tyvärr hade jag den på ljudlös så ingen hör om man provar att ringa. Ingenstans där jag varit hade någon lämnat in den. Men det går att ordna så jag får ett nytt SIM-kort med samma telefonnummer! Toppen! Just nu går det dock inte att ringa på mitt mobilnummer. Jag har lånat Johans telefon för tillfället. Sandalerna har Zelda bitit sönder, hon som aldrig brukar förstöra skorna, hon bara flyttar runt dem. I vanliga fall.

Nu håller Erik på att göra våfflor, han har tänt upp i vedspisen och använder det urgamla våffeljärnet som han älskar. Varmare blir det i huset, men det är ju ändå mysigt. Och alldeles nyss hittade jag det Viktiga pappret, så nu ska jag skynda mig att göra den där rapporteringen. De som köpte fyra kvigor har varit och hämtat dem idag.

Jag sitter och väntar på bilen som ska hämta Olle. Tänker på vad Fia skrev i kommentaren jag nyss lade upp: "det känns som om jag håller på att återerövra min kropp". Just så känns det. Under cellgiftsbehandlingen var kroppen inte min, den var i händerna på läkarna och gifterna. Jag var fången i den förgiftade kroppen. Nu håller vi på att bli en människa igen!  Och det är verkligen en härlig känsla, jag känner mig stark och fräsch och alldeles NORMAL. Bara lite trött men det är ju övergående.

Idag blir det nog fika igen med "cancertjejerna" IRL.

Senare: här åker Olle iväg. Janne hade bett mig ta reda på vart han ska, vi hoppades att han skulle till något litet ställe inte alltför långt bort. Tji fick vi. Han ska till Sjöbo där någon köper ihop två bilar med kalvar, så han kommer att försvinna i mängden. Men det blir nog kul med nya kamrater, det har ju varit ensamt hos oss. Han har en lång resa framför sig i denna värmen. Som tur är har de en jättefin bil med luftkonditionering, ett tjockt lager spån och maximal komfort vad gäller stötdämpning och sånt. Olle vägde 87 kg, det var ju bra. Nu måste jag inom sju dagar utrapportera honom från vår besättning i jordbruksverkets register, CDB (Centrala DataBasen?).