Varning, detta är ett inlägg i "Veckans kofamilj" och handlar bara om kor. Det "rätta" inlägget idag heter "Mumintroll"....

Berättelsen om Gullan börjar på 90-talet när en gård några mil härifrån sålde alla sina kor. Korna skulle åka ända till Norrland, mer än åtta timmar, så det krävdes en officiell veterinär för att besiktiga lastbilen och godkänna färdplanen med planerade vilopauser osv i samband med avfärd. Jag var där med min runda stämpel. Jag minns hur Ulla grät och grät. Jag tyckte också det var väldigt sorgligt, de hade ju haft en fin besättning.

Något år senare såg Janne en annons i tidningen ”tre dräktiga kvigor till salu”. Det var i samband med att vi skulle bygga ut lagårn så Janne och Göran bestämde sig för att åka dit och titta. Johan fick följa med. Förmodligen hade jag jouren och hade Erik med mig, vi brukade göra så, jag kunde inte ha båda killarna med mig och Göran ville inte ha båda hemma.

De bestämde sig omgående för att de ville ha två av kvigorna, men den tredje var de inte så sugna på. Hon var efter Häradsköp. Vi hade seminerat nästan enbart med Häradsköp i två år, och började tröttna på honom. Dessutom visste vi ju inte ännu ifall det verkligen var en så bra tjur som det verkade, vi hade ingen som hade kalvat än. Lite smutsig var hon också. Men Ulla vände sig till lille Johan, knappt två år, med blöja och barbent i för stora gummistövlar: ”Tycker du inte att ni ska köpa den här också? Hon har ju så fina vita strumpor!” Jo, det tyckte Johan absolut. Så då blev det så, Gullan fick följa med hon också. Därför är Gullansläktet Johans kor.

Denna första  Gullanko, 250 Gullan, var helsvart med fyra vita strumpor (det var såklart korsning längre tillbaks). Hon var så snäll och lättskött att alla gillade henne. Enda gången hon gjorde något väsen av sig var de åren då vi blandade HP-massa (strimlade syrade sockerbetor) i ensilaget. Om det då någon gång hade missats, t ex för att balen var frusen och inte hade hunnit tina, då upphov Gullan sin röst och protesterade högljutt. Hon blev med tiden lagårns äldsta ko, och hon var aldrig sjuk. Hennes enda svaghet var att hon hade dåliga, lite mjuka, klövar. Sommartid hände det mer än en gång att jag fick ta fram hovkniven och gröpa loss en sten som fastnat i klöven. Vi trodde nog att hon skulle komma upp i 100 ton producerad mjölk, en magisk gräns för kor. Men när 250 Gullan, som då kallades Gammel-gullan, hade fått sin åttonde kalv orkade hon plötsligt inte längre. Hon fick dåliga ben och dålig juverhälsa. Så efter att ha producerat 86544 kg (ECM) mjölk så åkte Gullan till slakteriet, sörjd och saknad.

Gullansläktet har tyvärr den egenheten att de nästan bara får tjurkalvar. En av Gullans tjurkalvar, Gulliver, e. Gothem, blev såld till en granngård där han tjänstgjorde som avelstjur. De var ute efter långlivade djur med bra halter fett och protein, och det borde han ju ha kunnat ge upphov till. 250 Gullan fick två döttrar, 544 Gullan (e. Gubbilt) och så, som sin allra sista kalv, 680 Gullan (Gullvivan kallad) e. Puck. Men om dem får jag berätta en annan dag. Det heter ju ”Veckans kofamilj” så jag måste ju hålla igen lite om det ska räcka en hel vecka (kommer det ju ändå inte att göra). Tyvärr har jag inget kort på 250 Gullan. Hon var såklart flitigt fotograferad, men jag har bytt dator och slarvat med att spara bilder så de är försvunna...

 

Åsa

21 mars 2009 17:45

Gud vad underbart! Den här serien ska jag följa:)! Åsa

 

KoKlara

21 mars 2009 18:52

Lite larvigt kanske... jag har nog lite långtråkigt..?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...