I går kväll var jag på föräldramöte. Alla andra ser så harmoniska ut, de har säkert välstädade hem där barnen sitter och gör läxor. De äter nyttig mat varje dag och är friska och älskar varandra.

Och alla var så gulliga och sa att det är så roligt att se mig igen och så roligt att jag ser så frisk och pigg ut! Jag vet inte varför men för varje gång kände jag mig tröttare och tröttare. Till slut kände jag mig nästan som om jag var full med cellgifter igen, och helt alienerad och alldeles dimmig i skallen. Vet inte varför det blev så, de ville ju bara väl. Det kändes nog bara så övermäktigt att leva upp till deras förväntningar.. Jag sa inte ett knyst på hela mötet, att planera för nian kändes plötsligt helt inaktuellt, vi ska ju klara oss igenom det här året först, och nästa.

Det är inte så lätt för oss att vara medmänniskor i vardagen, åtminstone inte på sådana där stora möten. I datorn är det lättare faktiskt. Vid den här tiden förra året, i tomrummet efter operationen och medan behandlingen var en diffus hotelse (som ju egentligen är en livräddande ynnest), då gav jag mig ut på nätet och sökte information. Jag hittade ganska snart forumet "cancertjejer". Det fantastiska med det forumet är att det verkligen fungerar - inte bara som kunskapskälla utan också som ett livsrum. Man är inte ensam. Kvinnorna där delar generöst med sig av sitt elände och tröstar varandra efter bästa förmåga. På det sättet har Internet betytt enormt mycket för många människor, man förstår att man inte är ensam. Jag läste bloggar också, Busan t ex, och fick på så vis en inblick i vad som väntade.

Det kanske låter märkligt men det var först då som jag på allvar insåg att världen omkring mig inte är full av lyckliga självgoda människor. När man möter hundra människor i en citygalleria så finns bland dem folk som har cancer, de går omkring mitt ibland alla andra. Där finns folk som nyss har mist sin mamma, folk som går i skräck för att bli övergivna av sin sambo, folk som har barn som går igenom en kris, osv. Vi hankar oss alla fram genom det här livet så gott vi kan och vi kan bara hjälpa varandra genom att komma ihåg att vi är alla medmänniskor till varandra. Förut tyckte jag att jag var en så socialt misslyckad och obetydlig person att jag inte alls hade någon betydelse som medmänniska. Så är det ju inte. Vi har alla ett ansvar för att stötta varandra när det är svårt. Och vi är inte ensamma, vi har varandra. Om vi kommer ihåg det, och försöka suga lite på de goda stunderna som också finns då och då, så tror jag livet blir något lite lättare. Lite högtravande kanske, men det är nog ofta så att det som låter som klyschor också kan vara viktigt, om det är äkta menat.

Nu måste jag ut till mjölktanken, disken krånglar igen.

Idag har jag jobbat, nu vågar folk ringa och boka mig lite grann igen - det kommer kanske igång, det gamla livet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu är jag ägare till en halv häst och det blir nog roligare än vad jag har trott, jag gillar den lilla som är dotterdotterdotter till Yora och har precis samma blick. Nu ska vi bekanta oss och det lär ta ett tag. Jag känner mig inte helt bek...

Kläm, tjejer, kläm! Jag är helt övertygad om att de flesta brösttumörer är självupptäckta. ...

Hade tänkt att jag skulle ägna den här dagen åt att jubla över att jag är frisk igen. Men jag tänker mest på dem som inte fick uppleva den. Erica/lilltån som fick sin sista (trodde vi) behandling samtidigt som jag. Petra. De fattas nu när jag skriver...

Idag för ett år sedan fick jag min sista cellgiftsbehandling. Det känns otroligt länge sedan. Nu är jag återigen mitt i livet, allt går i rasande fart och inget hinner jag av det jag borde. Det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro, att det skulle gå a...

Idag har jag varit på läkarbesök. Jag trodde det var någon sorts summering efter mammografin jag var på häromveckan men så var det inte alls. Jag skulle inte ens ha varit på den för det var en rutinmammografi och jag ska gå på en mer omfattande (med ...