Haha, som ni märker var det bara tomma hot att jag skulle sluta blogga! Förresten verkar det ju som om jag har en liten trogen läsarskara... Idag har jag dessutom fått veta att jag gärna får skriva mer om korna, och det gör jag ju med glädje!

Idag har jag inte heller jobbat så mycket. Jag har lagt mig i startgroparna för besöken som ska göras inom salmonellaprogrammet. Dvs jag har skrivit ut listan, tittat på den, sett att den inte stämmer, vissa ska inte vara med längre, vissa har jag varit hos, faktiskt, och vissa borde jag ha varit hos för flera år sedan. Brrr, det är verkligen en dåligt-samvete-lista. Men det är ju bara att ta tag i detta, listan blir inte kortare av sig själv, och besöken måste göras. Detta är ett frivilligt program som folk med nötkreatur kan vara med i för att skydda sig mot salmonellasmitta och för att få en högre statlig ersättning vid en eventuell sanering, och jag ska kontrollera att de uppfyller alla programmets regler. Besvärligt för reglerna är inte helt tydliga.

Sedan var jag och tog blodprov på en fårbesättning. Fårägare kan ansluta sig till ett bekämpningsprogram mot en sjukdom som kallas maedi-visna, och då tar man blodprov enligt ett visst schema. Vi tog blodprov på 72 får och det gick ganska bra. Det var ju ett tag sedan jag gjorde sånt. Vi var utomhus och vädret strålande och utsikten vacker och fåren välhanterade och nyklippta och väl samlade i en praktisk hanteringsfålla. Sämre jobb kan man ju ha. Denna besättningen var dessutom slumpad till att provtas i en screening av paratuberkulos, så vi tog träckprov på de tio äldsta tackorna i besättningen. Vi har inte paratuberkulos i Sverige (såvitt jag vet) men måste ta prover regelbundet för att vara säkra, och för att bevisa det gentemot EU också antar jag. På mjölkkor gör man numera antikroppsundersökningar av mjölken vad gäller paratuberkulos, förut tog vi ibland träckprov på dem också. Köttdjur har ett eget bekämpningsprogram mot paratuberkulos med träckprov.

Vi har en lång tradition i Sverige med bekämpningsprogram mot olika sjukdomar. Det började med tuberkulosen som utrotades på 50-talet tror jag, just med ett provtagningsprogram. Vi har en gammal bok om gods och gårdar och där kan man läsa att här på gården fanns en reagensfri besättning av SRB-ras redan år 1939.

Ett enormt arbete läggs ner på dessa program och djurägarna betalar en stor del av kostnaderna. Inte alltid ser man någon direkt nytta, leukosen t ex som vi nu är fria från var egentligen inte något stort problem för korna. Av hundra smittade kor blev ungefär en sjuk sades det, och hon blev oftast inte sjuk förrän hon var ganska gammal. Att tvingas slakta kor som var smittade men helt friska var ett svårt trauma. Vi minns fortfarande 143 Berta, en jättefin ko. Och 292 Berta. Andra sjukdomar däremot är det ju bra att bli av med. AD på svin var en förfärlig sjukdom om andra djurslag drabbades. BVD på nöt är en sjukdom som har vållat oerhört mycket elände och som säkert ligger bakom många mjölkföretagskonkurser. Nu är den under kontroll, och Sverige är snart friförklarat! Leukosfriheten övervakas nu med blodprover på slakteriet, och BVD-läget kontolleras också där. Men vissa besättningar slaktar inte tillräckligt ofta, och där måste vi fortfarande ta blodprov ute på gården. I de flesta fall går det bra, men det finns besättningar där djuren går ute i ranchdrift och är mer eller mindre förvildade. Då blir provtagningen en plåga för både djur, djurägare och provtagare. Highland Cattle är en vacker ras, på håll. Jag tänker inte berätta skräckhistorien jag fick höra i morse om den senaste provtagningen på en "vildko".

När det gäller folk är det minsann inga provtagningar sådär utan vidare. Man har tur om man blir kallad på screeningar som mammografi tillräckligt ofta, olika landsting har olika strategier. Och vill man veta om man har någon otäck virussjukdom så får man vara blodgivare. Där är jag förresten inte välkommen längre, mitt blod och mina inre organ är inget att ha. Men till mig duger de bra.

Igår var det årsdagen för mitt cancerbesked. Tänk, jag hade inte en tanke på det på hela dagen! Men jag minns som om det var igår hur jag satt där i korridoren på bröstmottagningen, timme efter timme. De höll på att bygga om avdelningen och allt var kaos runtomkring. En enda sjuksköterska verkade vara den enda som jobbade, och hon fick inte tag på någon läkare (fast jag ju hade fått en kallelse) för de höll på att lära sig sitt nya datajournalprogram Cosmic allihop. Jag och en mycket elegant och mycket irriterad dam satt där på varsin pinnstol, timme efter timme som sagt, och hörde hur ca tjugo personer satt i ett fikarum och pratade strunt, också timme efter timme... Själv tyckte jag inte det spelade så stor roll, jag visste ju vad jag skulle få för besked och det kändes inte så bråttom. Den effektiva och supertrevliga sjuksköterskan hade ringt mig på morgonen: "OM det nu blir så att de säger att de vill operera dig så är det så att vi har en operationstid på onsdag, i övermorgon, så det skulle vara bra om du kan fundera lite på om du I SÅ FALL skulle vilja ta den tiden?" Jag hade ju redan bestämt mig för att ta den tiden, det fanns ingen anledning att dra ut på det tyckte jag. Så den mellandagen som var idag för ett år sedan, den ägnade jag åt att ringa runt och lämna återbud till allt möjligt, och städa och bädda rent.